EU:s undfallenhet ger Erdogan legitimitet

”Den gamla republiken var redan sjuklig och har nu drabbats av ett avgörande slag.” Så skrev journalisten Yavuz Baydar i en kommentar efter folkomröstningen i Turkiet i söndags. Det är en bra sammanfattning. Folkomröstningen var slutpunkten på en lång process, framdriven av president Recep Tayyip Erdogan och hans parti AKP.

När Erdogan kom till makten för femton år sedan uppfattades han av många som en demokratisk kraft, men efter att ha manövrerat ut militären och den gamla eliten från makten slog hans regering in på en allt mer auktoritär väg.

Övergreppen mot den kurdiska befolkningen har förvärrats och inbördeskriget mot PKK har återupptagits. Efter att ha slagit ned kuppförsöket förra året har landets fängelser fyllts av oppositionella politiker, akademiker, aktivister i civilsamhället och oberoende journalister.

Folkomröstningen i söndags ger Erdogan rätt att regera helt utan begränsningar. Inga beslut kommer nu att fattas utan hans godkännande. Han har mandat att själv utse regering, myndighetschefer och ledande domare. Han kan lägga in sitt veto mot lagar föreslagna av parlamentet. Dessutom har reglerna för presidentskapet ändrats för att Erdogan ska kunna sitta kvar till 2029.

Ja-sidan i folkomröstningen vann med mycket liten marginal och internationella valobservatörer rapporterade att valprocessen genomfördes i en politisk miljö där flera grundläggande friheter nödvändiga för en genuin demokratisk process hade begränsats.

Erdogans reaktion? I internationella medier slog han, med retorik som en sann diktator, fast att valobservatörerna skulle ”veta sin plats”.

Den här utvecklingen beskrivs ingående i rapporten ”Turkiets förvandling – så stryper Erdogan demokratin”, av Joakim Medin, som Tankesmedjan Tiden och Olof Palmes internationella center publicerar i dag.

Vår slutsats är att EU måste stå upp för de grundläggande principer om demokrati och mänskliga rättigheter som utgör grunden i samarbetet genom att rikta tydlig kritik mot den turkiska statens auktoritära maktutövning och kräva att rapporter om valfusk utreds. Att tala i svävande ordalag om presidentstyre riskerar att normalisera vad som snarare är en nedmontering av den turkiska demokratin. Unionen bör också överväga sanktioner av den typ man riktat mot Ryssland.

En viktig poäng med EU:s förhandlingar med kandidatländer är att dessa länder, om de inte redan har det, ska vara på väg att etablera en stabil och fungerande demokrati. Även om unionens verktyg för att säkerställa demokratins spelregler i etablerade medlemsstater är trubbiga är de så kallade Köpenhamnskriterierna en garant för att endast demokratier blir medlemmar.

Turkiet är sedan några år på väg i en helt annan riktning.

Den svenska regeringen bör också återinföra det Sida-stöd till turkiskt civilsamhälle genom svenska organisationer som abrupt lades ner av Alliansregeringen. Det finns många modiga människor i Turkiet som kämpar för frihet och demokrati – de behöver vår solidaritet. Nu kanske mer än någonsin.

EU:s dilemma är det avtal om att begränsa flyktingströmmen till EU-området som slöts med Turkiet under förra året. När det slöts kallade EU-kommissionen det för ett genombrott i relationerna mellan EU och Turkiet. I praktiken har det gett Turkiet en möjlighet att sätta politisk press på EU. Om unionen protesterar mot Erdogan kan han alltid hota med att göra det svårare för de flyktingar som kommer till Turkiet och öka strömmen av båtar över havet.

Men avtalet bygger i grunden på EU-ländernas oförmåga att hantera flyktingfrågan gemensamt och den bristen i EU-systemet får inte bli en ursäkt för att tala tyst om utvecklingen i Turkiet.

Då accepterar vi indirekt att Europas mest folkrika land steg för steg närmar sig en rent auktoritär samhällsordning.

Text: Jesper Bengtsson (chefredaktör Tiden) och Anna Sundström (generalsekreterare Olof Palmes internationella center)

Texten har även publicerats i Svenska Dagbladet.

Läs rapporten Turkiets förvandling.