Jens Orback: Att stå upp för någon du aldrig mött

Sedan Libyen och ett antal andra nordafrikanska länder föll samman i efterbörden av de folkliga protesterna mot regimerna i dessa länder har de afrikanska gränserna mot Medelhavet varit i princip obevakade. Detta i kombination med ISIS och al-Shabaabs härjningar i Mellanöstern respektive östra Afrika har resulterat i kraftiga flyktingströmmar till Europa. Det exakta antalet döda på den vägen över Medelhavet vet ingen med säkerhet och ännu högre siffror blir det om vi skulle räkna in den livsfarliga färden igenom Sinaiöknen som många flyktingar från Eritrea gör. Det enda vi med säkerhet vet är att åtskilliga tusental människor har mist livet i sökandet efter en framtid i fred och trygghet.

Att Europa inte tar sin del av ansvaret framgår tydligt när man ser siffror på flyktingmottagandet. Bara i fallet med Syrien har nio miljoner flytt sina hem, tre miljoner har nått ett grannland och 150 000 har lyckats ta sig till Europa. Inom EU har Tyskland och Sverige tagit det stora humanitära ansvaret och står tillsammans för två tredjedelar av flyktingmottagandet.  Trots det vågar få politiker stå upp för de regler om asyl, mänskliga rättigheter och gemensamt ansvar som de så ivrigt skrivit under i lugnare tider. Det sägs att vänskap prövas i nöden och kanske är det de kommande åren som vi får se vad den europeiska vänskapen med omvärlden innebär. Klarar vi att värna våra värderingar även i tider av kris eller till och med krig?

Gemenskapens Europa och EU växte fram efter andra världskriget. Ett krig som med obeskrivbar terror mördade miljontals civila och lämnade efter sig ett Europa i ruiner. Vad hade dagens asylpolitik kunnat innebära – om man följt den då? Hur många judar hade kunnat räddas om till exempel neutrala länder som Sverige och Schweiz hade vågat stå upp för människans rätt att fly undan förföljelse?

Det är svårt att ta beslut för en annan tid. Men oberoende av var och när så är det när vi utvidgar omsorgskretsen också till dem som vi ännu inte känner eller har träffat som vi kan göra skillnad. Raoul Wallenberg tog 1944 beslutet att göra det ingen annan diplomat vågade, han bestämde sig för att följa sin moraliska övertygelse och stå upp för de han aldrig mött och lyckades därigenom rädda tiotusentals människor från en säker död.

Det finns ingen möjlighet för EU att ensamt lösa de konflikter och utmaningar som gör att länder som Syrien eller Irak nu slits isär av krig. Däremot finns det ett ansvar att stå upp för den enskilda människan på flykt. För inte så länge sedan var det människor i Europa som var i behov av att fly. Och låt oss inte heller glömma den tid då Europa var en utvandrarkontinent. En dag kan det åter vara vi som efterfrågar den öppenhet och medmänsklighet som vi nu själva har svårt att frammana.

Text: Jens Orback