Vi behöver inte tycka lika om allt

Nu håller Burma äntligen på att börja gå i en mer demokratisk riktning, och fria val hölls i november förra året.

Att motverka våldet och diskrimineringen blir en av det nya demokratiska styrets viktigaste uppgifter. Men sådana förändringar kan inte komma ovanifrån utan måste byggas från gräsrötterna. I Burma finns många starka och välorganiserade folkrörelser, som förhoppningsvis kan visa att människor kan samarbeta över etniska och religiösa gränser.

Arbetarrörelsens solidaritet bygger på en insikt om gemensamma intressen, oavsett kön, ålder, sexuell läggning, etnicitet och religion.

I den svenska arbetarrörelsens barndom fanns många problem att övervinna, inte minst den stora splittringen arbetare emellan. En av de stora stötestenarna inom arbetarklassen var religionskonflikterna. Dels mellan de som var kristna och de som var ateister, men också mellan de som tillhörde Svenska kyrkan och de som tillhörde frikyrkorörelsen, till exempel baptisterna. Sprickan mellan olika kristna grupper var minst lika avgrundsdjup som den mellan kristendom och andra religioner.

Ett framgångsrecept för arbetarrörelsen var att, i alla fall för det mesta, poängtera att religionen var en privatsak. Alla var välkomna i det fackliga och politiska arbetet, oavsett vilken kyrka de tillhörde eller inte tillhörde.

Detta förhållningssätt banade vägen för människor att samarbeta i fackklubben eller den politiska föreningen, även om de inte var överens om religiösa frågor. Ingen behövde överge sin kyrka eller sin religiösa övertygelse. Vad som behövdes för att kunna enas var ett gemensamt projekt som förenade. Ofta ställdes förbättrade arbetsvillkor i centrum.

Tillsammans kan vi åstadkomma mycket och i vår strävan efter en jämlikare värld finns nyckeln till en fredligare och mer solidarisk framtid.  Men för att nå dit behöver vi vare sig se likadana ut eller alltid tycka lika om allt.

Text: Jens Orback