Kan man gå före?

Till Ellis Island i New Yorks hamn kom människor som drömde om ett bättre liv. Svenskar var en av de största invandrargrupperna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De flydde ekonomisk misär och i många fall ekonomisk och politisk förföljelse. Det var bland annat fackligt och politiskt aktiva socialdemokrater.

Många av dem anlände via just Ellis Island. Från 1892 och några årtionden framåt kom 12 miljoner immigranter till USA den vägen. Ellis Island blev en av flera ”entry-points” och sen åkte immigranterna vidare därifrån till olika delar av USA.

Det fanns ett stort engagemang för att hjälpa migranter. Kyrkor, frivilligorganisationer och enskilda individer ställde upp med praktisk hjälp och med rådgivning. Ett sådant engagemang finns även i dag, vilket är viktigt att komma ihåg när det ibland på nyhetsrapporteringen låter som att folkopinionen skulle vara entydigt mot invandring.

Sällan i historien har så här många människor varit på flykt. Inte minst från det förödande kriget i Syrien. Nu finns ett fredsavtal som förhoppningsvis kan leda till ett slut på konflikten.

Flykt är inget man väljer. För oss som tror på solidaritet måste det första och viktigaste målet vara att människor ska slippa fly från sina hem. Men så länge de tvingas vara flyktingar måste vi vara beredda att hjälpa dem. Om systemet för asylmottagning misslyckas måste vi bygga upp ett nytt system, inte stänga gränserna.

Häromveckan beslöt den danska regeringen att Danmark tills vidare inte ska ta emot några kvotflyktingar. Den svenska regeringen svarade med att meddela att Sverige kommer att öka sin kvot. Tänk om ett antal länder i den rika delen av världen gick före för att på ett mer strukturerat sätt ta emot ett ökat antal flyktingar? Det behövs gemensamma överenskommelser, men det är också viktigt att Sverige vågar gå före. Det gjorde vi när det gällde att erkänna Palestina och det kan vi även göra när det gäller asylmottagning.

Text: Jens Orback