Hotet från högerpopulismen

I måndags, den 9 maj, gick Filippinerna till val till en rad politiska församlingar och uppdrag, inklusive presidentposten. Enligt preliminära valresultat har den nuvarande borgmästaren i Davao, Rodrigo Duterte, 71, kammat hem en överlägsen seger. Duterte, som ofta jämförs med Donald Trump i USA, har gjort sig känd för sin hårdföra retorik i kombination med sina än mer hårdföra metoder.

Under Rodrigo Dutertes två decennier vid makten i Davao har staden gått från att vara en av landets farligaste till en av de tryggaste. Framgångsreceptet har legat i Davaos ökända dödspatruller som har rensat bort staden från kriminella och småbus. Dödspatrullerna beräknas enligt Amnesty International ligga bakom över 1 000 utomrättsliga avrättningar, och deras kopplingar till Duterte är tydliga. Duterte har avfärdat kritiken från Amnesty och andra människorättsorganisationer med att konstatera att om han väljs till president så väntar samma beska medicin för resten av Filippinerna.

I skrivande stund är det ännu oklart vem som blir vicepresident, då det endast skiljer några tusentals röster mellan det liberala partiets kandidat, Maria Leonor Robredo, och Ferdinand ”Bongbong” Marcos Jr, den förre diktatorn Ferdinand Marcos son. Marcos räknar med stöd från en av de mest inflytelserika frikyrkorna i landet, den ultrakonservativa Iglesia ni Cristos, som öppet har ställt sig bakom presidentduon Duterte-Marcos. Eftersom kyrkans anhängare har gjort sig kända för att rösta som block, innebär det att duon har säkrat rösterna från kyrkans 1,7 miljoner medlemmar.

Valet följer en våldsam tradition

Sedan de officiella valkampanjerna drog igång i februari har den politiska temperaturen skruvats upp rejält i det filippinska samhället. Medan kandidaternas påkostade budskap har avlöst varandra i medierna beräknas 15 personer ha mördats i politiskt motiverat våld, och utvecklingen fortsatte under valdagen. Enligt statliga myndigheter rapporterades minst 22 säkerhetsincidenter på valdagen, varav minst tio dödsfall. I Cavite, söder om huvudstaden Manila, sköts sju personer ihjäl i ett bakhåll. Samtliga ska ha varit volontärer med uppgift att observera och rapportera fall av röstköp i området. Internationella observatörer på plats rapporterar också om att valfusk, hot och röstköp förekommit.

Många filippinier ser just nu med oro på Dutertes och Marcosklanens eventuella intåg i maktens korridorer. Ännu lever det kollektiva minnet kvar från Marcosdiktaturen då Filippinerna levde under krigslagar och undantagstillstånd. Bongbong Marcos har själv hyllat diktaturens dagar och kallat den för Filippinernas gyllene era. Duterte å andra sidan har genom sin politiska gärning visat en öppen nonchalans mot rättsstatens principer och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.

Många folkrörelser befarar att möjligheten att verka fritt kommer att inskränkas och att de demokratiska framsteg som skett under de senaste tre decennierna kommer att omintetgöras. I värsta fall kan den uppskruvade stämningen och det ökade politiska våldet inför och under valet att bli en del av vardagen.

Hopplöshet och enkla lösningar

Hoppet som genomsyrade Filippinerna efter den fredliga revolution som ledde till störtandet av Ferdinand Marcos har för många filippinier övergått till pessimism. Medan revolutionen lyckades sätta punkt för en auktoritär era misslyckades den med att komma tillrätta med de underliggande problemen och strukturerna i det filippinska samhället. Makten är koncentrerad till en minimal ekonomisk-politisk elit som är baserad på klantillhörighet. Den utbredda korruptionen förlamar statsapparaten och håller fast landet i ett strypgrepp där endast ett fåtal gynnas på majoritetens bekostnad.

Den avgående presidenten Benigno Aquino valdes till makten 2010 med ett löfte om att bekämpa korruptionen och minska fattigdomen. Medan korruptionen visserligen har minskat något, genomsyrar den fortfarande hela samhället. Aquino och hans regering har däremot lyckats vända Filippinernas ekonomiska utveckling. I dag är landet Sydostasiens främsta tillväxtmotor med en ekonomisk tillväxt som bara överträffas av Kina.

Men frukterna av den starka ekonomin har skördats av ett fåtal och omfördelningen från rika till fattiga har uteblivit. En fjärdedel av befolkningen lever fortfarande i fattigdom, utan att få sina grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter tillgodosedda. Duterte är en skarp kritiker av Aquinos uteblivna resultat när det kommer till fattigdomsbekämpning.

Under den gångna mandatperioden har svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan varit representerade i regeringsställning i koalition med det liberala partiet. Trots att partiet har utgjort en minoritet i en företrädesvis högerinriktad regering, har man under tiden vid makten lyckats få igenom ett flertal progressiva förändringar och lagar som bland annat lagfäster kvinnors reproduktiva och sexuella rättigheter, ökad transparens i lokalpolitiken liksom barnbidrag för de allra fattigaste familjerna.

Motkandidaterna mobiliserar

I vad som verkade vara en sista appell till breda lager av befolkningen tecknade tre av toppkandidaterna till presidentposten i sluttampen av valkampanjen en överenskommelse med den största fackliga sammanslutningen i landet, Nagkaisa, om att förbättra läget för landets miljontals arbetare genom att stärka den arbetsrättsliga lagstiftningen. Svag arbetsmarknadsreglering har lett till att arbetare sällan kan leva på sina inkomster, utan tvingas att stapla anställningar på varandra. Den vinnande presidentkandidaten Duterte var dock inte en av dem så troligen uteblir de arbetsrättsliga förbättringar som många hade hoppats på.

I denna kontext spelar Socialdemokraternas systerparti Akbayan en viktig roll som progressiv politisk kraft som har vuxit fram ur fackliga och sociala rörelser. Akbayan är ett parti som bygger på ideologi och en sammanhängande politisk plattform och fokus för partiets valkampanj var satsningar på jobb, ökad transparens och universell sjukvård. På det mandatet har Akbayans kandidat Risa Hontiveros säkrat en plats i senaten och blir därmed landets första progressiva senator. Oavsett de hittills oräknade rösterna är partiet också garanterat representation i kongressen.

Filippinernas oförmåga att på djupet komma tillrätta med korruptionen, och få till stånd en fungerande rättsstat och ekonomisk utveckling som gynnar alla och inte ett fåtal har krattat manegen för den högerpopulistiske presidenten Rodrigo Duterte. Men det finns ett starkt civilsamhälle i landet som är pådrivande både inom och utom den politiska sfären för flera viktiga förändringar ända sedan landets demokratisering. Inte minst den fackliga rörelsen har en viktig roll som organiserad röst åt samhällets utsatta. Efter detta val riskerar vunna framsteg att gå om intet och därför måste omvärldens ögon även fortsatt riktas mot Filippinerna. Stöd till civilsamhället och landets progressiva krafter kommer att vara avgörande för att den positiva utvecklingen inte rullas tillbaka.

Text: Tamara Vocar och Viktoria Svensson Tordenborn