Palestinier besöker valrörelsen

– Ni ska följa med till Stockholms fattigaste område och knacka dörr, säger Anders Österberg, lärare och socialdemokratisk kampanjledare, och ritar en enkel karta på svarta tavlan.

– Områdena här heter Rinkeby, Tensta, Husby och Akalla. Många invånare är invandrare och i Rinkeby röstade bara 20 procent i förra valet. Det ska vi ändra på!

Vi är på socialdemokraternas kampanjhögkvarter i Vällingby. Överallt s-broschyrer, röda tygkassar, kampanjknappar och lappar med påminnelser om saker som måste göras.
Samar Khalili, Insaf Odeh, Tarneem Zughaier och de övriga i studiebesöksgruppen – sammanlagt 14 personer – lyssnar intensivt när Anders Österberg berättar om valstugor, dörrknackning, förtidsröstning och andra inslag i en svensk valrörelse. De kommer från Hebron, Nablus, Betlehem, Ramallah och andra städer på Västbanken och är på ett fem dagar långt studiebesök i Sverige. Alla arbetar i projekt som Palmecentret är med och stödjer. Stämningen är öppen och engagerad, och Anders Österberg, som står på elfte plats på riksdagslistan och troligtvis blir riksdagsledamot i höst, får många frågor. Väljer folk att bo här eller är de tvingade? Vad lovar ni som parti de som är fattiga?  Varför vill folk inte rösta fastän de får?

Han förklarar att många vill bo någon annan stans, men att de inte har råd. Hyrorna är för höga i mer attraktiva områden.

– Sverige har blivit ett väldigt segregerat land. Den borgerliga alliansen har till exempel gjort det mycket lätt att starta friskolor. Därför går shiamuslimer, sunnimuslimer, judar och kristna i olika skolor. Det är inte alls bra. Vi vill att barn från alla kulturer ska mötas i skolan!

Föräldrarna vill kanske försvara sin kultur, invänder någon. De kanske inte vill att barnen ska dricka alkohol eller att döttrarna ska skaffa sig pojkvänner tidigt. Det måste man acceptera.

Socialdemokraterna är inte är emot religion, förtydligar Anders Österberg och berättar att han har ett bra samarbete med imamen i Rinkebymoskén.

– Vi ska ha religionsfrihet – men skolan ska vara sekulär.

Så är det dags att promenera via Kista och Husby mot Akalla, där gruppen ska vara med och knacka dörr. Kvällen är varm, barn leker på de gröna gräsmattorna, några somaliska kvinnor i heltäckande kläder kånkar på matkassar, två kepsprydda män samtalar fridfullt på en bänk, man hör lite musik från balkongerna som pryds av stora paraboler.

– Är detta verkligen en fattig förort, utbrister en i gruppen. Så här ser det ut i våra finaste områden!

Det är bara en dryg vecka sedan bombregnet över Gazaremsan upphörde och den bräckliga vapenvilan mellan Hamas och Israel inleddes. Medan gruppen var på väg via Jordanien mot Stockholm, genom tidsödande och plågsamma israeliska vägspärrar, meddelade Israel att man beslagtagit ytterligare 400 hektar bördig jordbruksmark på Västbanken för att bygga nya bosättningar.

– Det hemska är att många av oss palestinier inte längre orkar reagera på alla dessa övergrepp. Det har blivit normalt att vi blir attackerade, förödmjukade och fråntagna vårt land, suckar någon.

Vid Akalla t-banestation träffar palestinierna de socialdemokratiska valarbetarna, som är utrustade med broschyrer och listor över hus som ska besökas. Många är SSU-are, och några är med på dörrknackning för första gången.

– Ni ska uppträda vänligt och fråga om de vill veta mer om vår politik, säger Anders Österberg och delar in deltagarna i smågrupper. Det brukar inte bli några svåra frågor!
Stämningen bland palestinierna är förväntansfull, trots att det lär dröja innan de kan praktisera sina nya kunskaper om hur man bedriver en valkampanj.

Enligt både palestinska och utländska bedömare är det troligt att Hamas skulle bli största parti i Gaza och på Västbanken om det hölls val i dag – precis som i det hittills enda demokratiska parlamentsvalet 2006. Ett resultat som inte accepterades av det internationella samfundet, utan tvingade fram den nu rådande ordningen med Fatah som styr över Västbanken och Hamas över Gaza. Den palestinska ekonomin är helt beroende av bistånd utifrån, och givarländerna ansåg att terrorstämplade Hamas omöjligt kunde tillåtas att få kontroll över allt bistånd till Palestina.

Så Hamas vill inte ha val eftersom de riskerar att vinna och landet då kan bli av med allt internationellt stöd. Fatah vet att de inte har tillräckligt med stöd för att vinna och de internationella organisationerna vill kunna fortsätta att arbeta i Palestina, sammanfattar gruppen.

Accepterar palestinier i allmänhet att det är så?

– Vi har så många problem, och detta är bara ett av dem. Många misstror politiken, man ser så mycket korruption och tomma löften.

– Men jag är förbannad, säger en av de yngre kvinnorna. Varför ska vi palestinier inte få demokrati? Jag vill vara med om en riktig valkampanj och slåss för det jag tror på.

Jag följer med Insaf Odeh, engagerad verksamhetsledare för den palestinska organisationen Yalu for Studies and Development som med stöd av Palmecentret hjälper fattiga kvinnor på landsbygden att få jobb och självförtroende. Hon ska knacka dörr tillsammans med SSU-arna Jonte Abrahamsson och Daniel Fredriksson i ett höghus på Sibeliusgången. Kvällskylan kommer krypande, och hon sveper sin röda kofta om sig medan vi väntar på att någon av husets invånare ska dyka upp så att vi kommer in genom ytterporten.

Huset är elva våningar högt med åtta lägenheter på varje våningsplan, Namnen är arabiska, somaliska, kinesiska, finska och svenska. Få öppnar. En del är inte hemma, en del kikar på oss genom titthålet men väljer att låta dörren förbli stängd.

– De är rädda, de tror kanske att vi är kriminella, säger Daniel Fredriksson som har knackat dörr varenda kväll den senaste veckan.

En av de få som öppnar är en ung kvinna i vida byxor och rött skärp. Hon talar bara arabiska, så Insaf Odeh rycker in.

– Ska du rösta? Det är val snart, och det är viktigt att delta, säger hon. Senast den 14 september, sedan är det för sent.

Kvinnan ler varmt och bjuder på kall läsk i stora glas.

– Ok, jag lovar! Jag ska rösta på partiet med den röda rosen.

På väg tillbaka frågar jag Insaf Odeh om hon övervägt att flytta från Palestina. Hon är välutbildad, berest och tala flera språk.

– Aldrig, säger hon med eftertryck. Det kommer säkert ta lång tid innan vi får frihet och demokrati som ni har. Men trots alla svårigheter och problem är det mitt land. Det är bara där som jag kan andas fritt.

Text och foto: Agneta Carleson