Palmedagarna 2001: Behövs en särskild integrationspolitik?

– Ja, det finns klyftor i samhället som det krävs en integrationspolitik för att överbrygga, svarade Integrationsverkets stabschef, nationalekonomen Abdullahi Aress. – Nej, svarade journalisten Edna Eriksson. Vad som behövs är en generell välfärdspolitik. Inte speciallösningar. Att dela in människor i kategorier riskerar tvärtom att förstärka kategorierna. Diskussionen om integrationspolitiken leddes av Luciano Astudillo från S-integrationsgrupp och ägde rum under Palmedagarna den 6-7 oktober i Malmö.

Journalisten och debattören Edna Eriksson var djupt skeptisk mot den svenska integrationspolitikens utformning. Hon har en pappa från Australien och en mamma från Mexiko, men är själv uppvuxen i Sverige. Hon berättade att hon för några år sedan undersökte hur många det fanns i landet som hade en likadan bakgrund. Det visade sig att hon var ensam.

– Är det min väg framåt att representera den här gruppen? frågade hon retoriskt.

Med sin egen unicitet som utgångspunkt riktade hon skarp kritik mot varje form av kvoterings- eller kategoriseringstänkande, och då i synnerhet mot Länsarbetsnämnden som, enligt Eriksson, visar upp statistik på hur många medarbetare med utländsk bakgrund som finns på förvaltningen och som har som uppgift att i sin rekryteringsprocess sträva efter att spegla befolkningssammansättningen.

– Ska man spegla befolkningssammansättningen, får jag aldrig ett jobb.

– Det finns de som menar att det är avgörande för livet exakt var och när man föds. De kallas astrologer, fastslog hon till publikens förtjusning.

Eriksson medgav visserligen att det förekommer etnisk diskriminering och att hon själv, som inte är särskilt mörkhyad, är förhållandevis lyckligt lottad, men vidhöll ändå att integrationspolitiken måste inriktas på generella åtgärder.

– Vad vi behöver är en bra bostadspolitik, en bra arbetsmarknadspolitik, en bra skola. För alla.

Skillnaderna finns
Men, invände Abdullahi Aress, skillnaderna finns. De går att mäta. Han visade diagram på diagram över etniskt betingad skiktning, nära relaterad till den politisk-ekonomiska världsordningens hierarkier. Afrikaner på botten, européer och amerikaner i topp.

– Sysselsättningsgraden för utomnordiska invandrare ligger på under 50 procent. Det här handlar inte om hur människor vill behandlas, utan om hur det är. Integrationspolitiken har inte skapat kategoriseringarna. De finns i samhället. Vi vill inte kategorisera, men vi måste få kunskap.

Han visade också med sin statistik att den låga sysselsättningsgraden inte är beroende av vare sig utbildningsnivån – många invandare har hög utbildning – eller konjunkturläget; skillnaderna mellan svenskar och invandrare består oavsett konjunktur.

– Om inte utbildning, språkkunskaper eller det ekonomiska läget är orsaker, vad är det då?

Han invände också mot Erikssons syn att verkets mångfaldsarbete skulle handla om att räkna huvuden.

– Det går ut på att synliggöra kompetens, sade han.

Debattledaren Luciano Astudillo, som leder socialdemokraternas integrationsgrupp, försökte föra över diskussionen till ett näraliggande område genom att påpeka att det tycks som att vissa sektorer i samhället är öppna för invandrare, medan andra är slutna. Som exempel på öppna sektorer tog han restaurangnäringen, musikbranschen och idrotten. Men debattörerna spann vidare.

– Eriksson beskriver hur hon skulle önska att det var, men inte hur det är, menade Aress. Frågar man på skolgården i Rosengård, så vet barnen varför de inte får jobb.

Eriksson invände att de tre på podiet väl ändå måste betraktas som exempel på god integration.

– Vi är bevis på att det går. Vad vi behöver är en stark diskrimineringslagstiftning, inte en mångfaldspolitik.

Arvet från klassamhället
Astudillo menade på att en förklaring till att de tre varit så framgångsrika kanske var att man måste söka andra förklaringar än etnisk härkomst, exempelvis klassbakgrund. Han fick medhåll av Eriksson:

– Javisst, det handlar om social situation. Det är klassamhället som måste bekämpas. Hon exemplifierade med Stockholmsförorten Rågsved. Bilden av Rågsved som ett problemområde har inte förändrats på 30 år, med eller utan en hög andel invandrare.

Aress invände att det trots allt är så att det finns en mätbar restpost också om man konstanthåller sociala omständigheter. Han hänvisade till en studie gjord vid Institutet för social forskning (SOFI) i Stockholm. Den visade, att om man jämför personer med lika höga betyg och likadan klassbakgrund kvarstår ändå att invandrarbarnen löper 30 procents högre risk att bli arbetslösa än de som har svenska föräldrar.

Petter Larsson