Palmedagarna 2001: Deltagarnas botemedel: Medvetenhet och välfärdspolitik

Invandrare underordnas infödda svenskar på flera samhällsområden, men problem är ofta mer klassrelaterade än etniskt betingade. Botemedlet heter medvetandegörande i kombination med välfärdspolitik.

Det är några av de slutsatser som framkom under lördagseftermiddagens nio öppna seminarier som hölls runt om i Malmö under den gemensamma rubriken ”På folkhemmets bakgård.” Deras uppgift var att låta så många som möjligt vara med i diskussionen, att hitta konstruktiva lösningar och att få inspiration till att förändra situationen. Här är en sammanfattning av gruppernas presentationer.

Delade samhällen
Den första gruppen hade haft till uppgift att under rubriken ”Delade samhällen” diskutera i första hand bostadspolitiken i förhållande till segregationen.

Gruppen menade dock att det inte är möjligt att separera bostadspolitiken från en lång rad andra områden. Den hänger tätt samman med bland annat utbildningspolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik mm.

Ska någon enskild fråga pekas ut som avgörande för integrationen så är det rätten och möjligheten till arbete, menade gruppen.

– Det är huvudfrågan i alltihop.

Vidare konstaterade man att boproblemen ser helt olika ut i storstäderna respektive övriga landet. I storstäderna råder bostadsbrist, medan problemet på många mindre orter är det omvända, det vill säga utflyttning och för många tomma lägenheter.

En översiktlig handlingsplan för att bryta utvecklingen mot delade samhällen formulerades i termer av enkla uppmaningar. Gruppen menade att det är av stor vikt att bevara allmännyttan och slå vakt om hyresbeståndet. Vidare att bostadspolitiken bör inriktas på att planera för blandat boende, så att olika boendeformer – villa, hyresrätt, bostadsrätt, – blandas i ett och samma bostadsområde.

Men inte bara politiska åtgärder direkt kopplade till boendet påverkar situationen. Gruppen menade därför också att stat och kommuner bör verka för att lokalisera företag och myndigheter till segregerade områden, att det är av stor vikt att slå vakt om likvärdiga skolor i alla områden och att socialpolitiken bör kunna vidta åtgärder i ett så tidigt skede som möjligt, för att undvika utslagning enklare. Slutligen pekade man på att bra kommunikationer och god samhällsservice, som post, banker, butiker, också är viktigt.

Mäktiga och vanmakt
Grupp två, hade haft till uppgift att diskutera under rubriken ”Mäktiga och vanmakt: finns det ett större utanförskap idag? Vad gör partierna för att bryta det? Vad gör andra folkrörelser?”

Några svar på dessa frågeställningar presenterades dock inte. Däremot lade gruppen fram en lång rad tankar om vad som skulle kunna göras för att minska utanförskapet. De valde då att göra en uppdelning i å ena sidan politiska åtgärder och å andra sidan folkrörelse- och partiarbete.

Politiska åtgärder, menade gruppen, skulle kunna vara att verka för att underlätta integrationen på arbetsmarknaden och inom utbildningssystemet, bland annat genom att förenkla valideringen av utländska examina och utländska yrkeskunskaper. Man påpekade också vikten av en stark fördelningspolitik och behovet av att visa på positiva förebilder, i synnerhet då i medierna.

Som förebild för folkrörelsearbetet använde gruppen en parafras på Mao Zedongs gamla slogan om ”partiet som fisken i vattnet”, det vill säga folkrörelserna måste sträva efter att vara en naturlig del i människors vardag.

Det handlar, menade gruppen, om flera saker: Folkrörelserna ska för det första verka för att öka sin representation av invandrare, se till att de finns med i rörelserna och då också som förtroendevalda mm.

För det andra bör man kunna förmedla kunskaper om samhällslivet i stort, men också tydliggöra de mer osynliga koder och ritualer som påverkar och ibland styr rörelsearbetet.

Av folkrörelser och partier avkrävs då att man arbetar med stor respekt och ödmjukhet, menade gruppen.

Ett annat förslag är att man skulle kunna arbeta med mentorsverksamhet.

En skola för alla
Grupp tre var den grupp som ägnat sig åt att diskutera skolans roll i integrationsarbetet. Deras diskussion tog sin utgångspunkt i en intervjustudie som visade att invandrarbarn, oavsett om de lyckats bra i skolan eller ej, ansåg att skolan var en främmande plats, något för de andra, svenskarna. Men framförallt rörde sig diskussionen kring den snabba framväxten av så kallade friskolor.

– Antalet friskolor har vuxit explosionsartat under 90-talet, i synnerhet i storstäderna. Det har förstärkt en redan tydlig segregation, menade gruppen.

Det senare är inte oviktigt. Principen om geografisk närhet som grund för vilken skola barnen går i har redan i praktiken skapat en stark segregation. Det är en av anledningarna till friskoleexplosionen, trodde gruppen. På samma sätt kan bristerna i den kommunala skolan kanske förklara framväxten av konfessionella skolor, om religiösa minoriteter upplever att de diskrimineras i den kommunala skolan.

– Men friskolorna bidrar med en ytterligare klasskiktning. Skolorna är inte längre en mötesplats för olika grupper i samhället.

– Å andra sidan ger de ändå möjlighet för ett fåtal elever att lämna förorterna.

Öppna arbetsplatserna
”Stängda eller öppna arbetsplatser” var temat för den fjärde gruppens diskussioner. Diskussioner som enligt gruppen hade stympats av de snäva tidsramarna. Gruppen hade valt att dela in sig i fyra mindre undergrupper, i syfte att låta alla komma till tals. De hann därför långt ifrån redovisa alla sina synpunkter.

Några åtgärder för att öppna arbetsplatserna hann de dock med att lägga fram. De lade stor vikt vid fackföreningarnas roll. Dessa måste, menade gruppen, bli mycket mer aktiva i att skapa multietniska arbetsplatser. Dels måste de ta en mer aktiv del i rekryteringsprocessen och kräva att företag och förvaltningar lever upp till talet om att rekrytera anställda från minoritetsgrupper. Dels måste fackföreningarna verka för mer fasta anställningar. ”Projektproletariatet”, som gruppen uttryckte det, måste minimeras.

En annan åtgärd som föreslogs var att man borde förändra SFI-undervisningen (Svenska för invandrare) på så vis att den skulle varvas med yrkespraktik ute på arbetsplatserna. Kommunerna bör dessutom tillsätta särskilda mångfaldskonsulenter, tyckte gruppen.

Kultur och identitet
Den femte gruppen, som hade att syssla med det komplexa förhållandet mellan kultur och identitet fastslog att Sverige idag måste betraktas som ett etnonationalistiskt samhälle med vissa mångkulturella drag.

Man menade vidare att kulturell identitet kan bli en viktig, och kanske farlig, faktor om en kulturell identitet sammanfaller med utanförskap.

Man ansåg också att språkkunskaper är en mycket viktig faktor bakom identitetsbyggandet och att det är av stor vikt att invandrare både lär sig svenska och språket från sitt ursprungsland. Detta både för att stärka deras självkänsla och av praktiska skäl.

Gruppens åtgärdsprogram tog sig formen av korta rekommendationer.

Man ansåg att det är viktigt att tänka på hur språket används normativt, så att man kan undvika felaktiga eller negativt laddade begrepp som ”invandrare” för att beskriva en heterogen grupp.

Vidare ansåg gruppen att inofficiella hierarkier måste bekämpas och man ställde sig härvidlag inte främmande för tanken på positiv särbehandling av underordnade grupper.

Gruppen betonade också dels behovet av att skapa icke-separatistiska mötesplatser mellan olika kulturer i samhället och dels att kulturkompetensen, dvs. sådant som kunskap om flera olika kulturer och språkkunskaper, måste värdesättas högre i samhället.

Mångfald i arbetslivet
Grupp sex, vars diskussion kretsat kring diskriminering i arbetslivet, hade kommit fram till en rad relativt konkreta krav. Mot bakgrund av att de var ense om att diskriminering på grund av kön, klass, ålder och etnicitet finns i arbetslivet och fungerar på likartade sätt, så föreslog de att en enda anti-diskrimineringslag och en enda ombudsman borde täcka alla områdena.

Gruppen föreslog också att fackföreningarna, som man betraktade som en nyckel i anti-diskrimineringsarbetet i arbetslivet, ska ta initiativ till en nationell upplysningskampanj om diskriminering. Som förebild nämndes MBL-kampanjen på 70-talet, som bidrog till en snabb och grundlig medvetandehöjning på gräsrotsnivå.

Vidare menade man att arbetsgivare inom i första hand offentlig sektor borde avkoda ansökningshandlingar till jobb för att ge alla en mer jämlik chans.

Slutligen ansåg gruppen också att arbetet med att validera utländska utbildningar och yrkeskunskaper ska påbörjas redan på flyktingförläggningarna.

Medias roll
Mediabilden av invandrare stod i centrum för den sjunde gruppens diskussion. Enligt gruppen visar medierna upp negativa schablonbilder av invandrare. Det typiska är att ungdomar och män med invandrarbakgrund utmålas som kriminella, medan invandrarkvinnorna utmålas som förtryckta och kränkta offer.

Detta, menar gruppen, skulle kunna förklaras av att den svenska journalistkåren är starkt etniskt segregerad, det vill säga den är vit. Här frodas, menade grupper, en sorts smygrasism.

För att komma till rätta med detta problem förslogs flera åtgärder.

För det första måste man verka för att öka den etniska mångfalden på redaktionerna, vilket också naturligtvis måste gälla antagningarna till landets journalistutbildningar.

För det andra måste man reagera på falska bilder i medierna och kräva att journalisterna gör sitt jobb grundligt. Framförallt framhölls kravet på källkritik. Alltför ofta, menade gruppen, tillåts personer påstå saker i medierna som okritiskt rapporteras vidare av journalisterna utan att någon faktakontroll görs.

– Journalister är lata, de gör det lätt för sig, sa gruppens taleskvinna.

Men att bara trycka på de befintliga medierna är otillräckligt. Mer måste göras. Framförallt ansåg gruppen att alternativa medier måste skapas, som kan ge en annan bild än den som dominerar mainstream-rapporteringen.

Slutligen tog man också på ort och ställe initiativ till en protest mot SVT:s program ”Mustafa Show”.

– Den är kränkande för invandrare, den gör dem till åtlöje, ansåg gruppen.

Kultur för integration
Kulturens roll i integrationsprocessen var temat för den åttonde gruppen. Gruppen inledde sin föredragning med att proklamera att kulturen har en avgörande roll för samhällutvecklingen.

– Kulturen är inte grädden på moset, utan jästen i degen, löd formuleringen.

Man menade att kulturen skulle kunna spela en mycket viktig roll också i integrationsprocessen.

För detta skulle dock krävas att de institutioner som idag bekostar mycket av kulturarbetet i landet – stat, landsting och kommuner – i högre utsträckning än idag vågade satsa på kulturarbete i bostadsområden, på skolor och på arbetsplatserna.

Man borde också, menade gruppen, stötta ”de nya institutioner” som gruppen menade är på väg att växa fram någonstans emellan å ena sidan de stora offentliga institutionerna och å andra sidan de kulturverksamheter som i huvudsak bedrivs av och för kulturella minoriteter.

Lika inför lagen?
Den nionde och sista gruppen, som sysselsatts sig med frågan om rättssamhället, höll, möjligen på grund av tidsbrist, det i särklass kortaste anförandet. Gruppen konstaterade två saker:

Dels att det finns en institutionaliserad diskriminering inom rättsväsendet, som drabbar invandrare och arbetarklass. Dels att kriminalitet måste betraktas som ett socialt, klassbetingat, problem och inte som ett invandrarproblem.

Petter Larsson