Palmedagarna 2001: Den svarte syndaren – om invandrarfrågor och media

– Kräv intelligent journalistik! Som mediakonsumenter måste vi bli mer medvetna om journalistikens brister. Vi måste starta en motståndsrörelse både inifrån och utifrån mediastrukturerna. Slipa ner fördomströsklarna och skicka mediachefer på kurs för att tvätta bort deras förutfattade meningar.

Det var några idéer som presenterades på gruppdiskussionen ledd av Journalisterna Hector Barajas, Alexandra Pascalidou och Magnus Wennerhag.

Magnus Wennerhag gav en kort introduktion och berättade om sin uppväxt i det invandrartäta Råslätt utanför Jönköping. Efter en genomgång av hur Råslätt skildrats i Sveriges tre största tidningar de senaste tio åren har Wennerhag kunnat konstatera att en stor del av textmaterialet berör kriminalitet och andra problem.

– Det är förstås en ovetenskaplig undersökning men väldigt ofta är det en svart bild som målas upp.

– Vi är nog alldeles för överens, inledde Alexandra Pascalidou och menade att det nog skulle behövts någon motpart för att få diskussionen att ta fart.

Alexandra Pascalidou berättade sedan om sin bakgrund.

– När jag som 13-åring upptäckte att jag inte tillhör normen i vårt samhälle började jag kämpa för invandrares rättigheter. Under lång tid har jag arbetat på gräsrotsnivå i Rinkeby. Och att kämpa mot de problem många invandrare drabbas av är något som präglat mig oerhört.

Alexandra Pacalidou är starkt kritisk till hur media hanterar invandrarfrågor.

– Jag lade in min avskedsansökan delvis i protest mot hur media och särskilt SVT behandlar mångfaldsfrågor.

Det finns en tendens bland journalister att demonisera, skandalisera och svartmåla de invandrarrika förorterna, menar Alexandra Pascalidou.

Svarta solglasögon
– När de betraktar vår värld sätter de på sig sina svarta solglasögon. De skildrar inte familjer som älskar sina barn utan koncentrerar sig ständigt på barn och ungdomar som försörjer sig på narkotika och annan kriminalitet.

– Samtidigt är de flesta invandrare helt vanliga knegare – arbetare som sköter om sina familjer och sina jobb.

Alexandra Pascalidou berättar även om en annan sorts journalister.

– Det finns också de journalister som tar på sig sina rosa solglasögon. De ser allt i ett rosa skimmer – förorten framställs som en närmast idyllisk plats som befolkas av glada expressiva invandrare som har rytmen i blodet och lagar exotisk mat.

Även här negligerar journalisterna de vanliga, hårt arbetande, invandrarna.

– Man ser aldrig yrkesmänniskorna vilket också blir till diskriminerande

journalistik som hyperkulturaliserar allt, säger Alexandra Pascalidou.

Hon är också starkt kritisk till hur media skildrat och rapporterat om de gruppvåldtäkter som tidigare drabbat Stockholm och andra platser runt om i landet.

– De våldtäkter som begås av invandrare kopplas omedelbart av media till kultur och ras. Invandrarkillar utmålas som kriminella våldtäktsmän på grund av sin kultur.

Alexandra tycker här att medias rapportering blir snedvriden då de ständigt beskriver invandrarkillar som förövare och invandrartjejer som offer för sin kultur.

– De flesta invandrarkvinnor som jag känner är otroligt stolta och starka. Det framgår sällan, påpekar Alexandra Pascalidou.

Många mediaföretag är i och för sig duktiga på att suga upp personer med invandrarbakgrund, menar Alexandra Pascalidou.

– Det är viktigt att få in invandrare på flera olika nivåer i samhället. Människor med utländsk bakgrund måste få bli subjekt – inte bara objekt.

– Men helt plötsligt blir det ” inne ” att vara invandrare. Som svartskalle blir man lätt ett instrument – ett slags kokosnötsbeteende utvecklas – svart utanpå men vit inuti. Man tvättar av sig sin ivandraridentitet för att smälta in.

Selektiv svenskhet
Magnus Wennerhag tar tillfället i akt ställa ett par frågor till panelen:

– Är det inte så att rasism ofta dyker upp i samband med händelser som är eller kan uppfattas som extrema ?

Alexandra Pascalidou svarar snabbt och hänvisar till terrorattacken mot World Trade Center.

– Främlingsfobin eller islamafobin finns under en fasad men flyter snabbt upp. Grunden i det är de små attityder och vardagliga fördomar folk bär med sig.

– I det sammanhanget vill jag också lyfta fram hur man som invandrare först övervinner fördomar genom att göra något extraordinärt.

– Det finns en slags selektiv svenskhet. Om jag vill bli en del av det svenska samhället måste jag göra något utomordentligt exceptionellt, som till exempel att springa snabbast i Sverige, för att få kallas svensk.

Alexandra Pascalidou lämnar över mikrofonen till Magnus Wennerhag som ger publiken utrymme för inlägg. En ung kille från Rinkeby i Stockholm ställer en fråga till Alexandra Pascalidou.

– Vad tycker du om Mustafas show på SVT ?

Alexandra Pascalidou svarar vasst.

– Jag har tyvärr sett det. På många sätt var det sorgligt att se hur programmet så grovt spelar på alla fördomar.

– Det är som att endast släppa in kvinnor i TV såsom bikinimodeller. Det visar på att svenskar och invandrare inte spelar på lika villkor. Invandrare får vara objekt men agerar sällan subjekt i mediasammanhang.

Alexandra Pascalidou får gensvar i publiken.

– Jag satt tillsammans med vänner och bekanta i en föreningslokal i Malmö. Och alla skämdes när det såg TV-programmet, berättar Malik Nasim.

Intellektuell lathet
Magnus Wennerhag lämnar över ordet till Héctor Barajas.

– Jag kom till Sverige 1990 från en liten bergsby i Colombia som heter Socorro. Jag var 20 år och flydde från politiskt förtryck.

– Trodde verkligen att jag kommit till ett tolerant land. Men när jag började läsa om VAM och Ny demokrati i tidningarna insåg jag att istället för att förföljas på grund av sina politiska idéer kunde man trakasseras på grund av sin hudfärg.

Héctor Barajas jobbar idag som reporter på Östgöta Correspondenten i Linköping. Men vägen dit har varit lång. En syokonsulent talade till exempel om för honom att ”invandrare blir inte journalister ”.

Han är också kritisk till medias sätt att bevaka invandrarfrågor.

– Den intellektuella latheten är tyvärr enorm bland journalister. Det finns så otroligt mycket dålig journalistik, säger Héctor Barajas och ger ett exempel från dagens Sydsvenskan. Artikeln byggde på en ny undersökning som visar på att en betydande del av Malmös taxichaufförer är högutbildade i sina respektive hemländer.

– Men där slutar artikeln. Journalisten frågar sig aldrig varför – varför jobbar de inte med sina egentliga yrken ?

Héctor Barajas är också inne på samma linje som Alexandra Pascalidou.

– Som journalist med invandrarbakgrund kan man bli utnyttjad som kasperdocka. Huvudsyftet med ens roll blir då att motbevisa redaktionernas etniska segregation. De är inte för någon egentlig förändring. De vill inte arbeta mångkulturellt.

– Liknande exempel står att finna inom en rad andra områden i samhället. Som exempel pekar Héctor Barajas på när Ny demokratis ledare vid ett möte i början av 90-talet plockade fram en mörkhyad invandrare.

– Syftet var att motbevisa rasism. Men i sitt hemland hade invandraren jobbat som polis och han delade uppenbarligen Ny demokraternas världsbild. Bara för att man är invandrare behöver det inte betyda att man inte kan vara fascist.

Héctor Barajas ger ytterligare exempel på missriktad journalistik.

– I en SIFO-undersökning i slutet av 90-talet kom det fram att en majoritet av svenska folket var för dödsstraff. Redaktionen bestämde sig då för att slå hål på undersökningen genom kulturartiklar, debattartiklar, ledare och reportage. Bland annat intervjuades personer på gatan. En av de personer som tillfrågats var invandrare. Och han uttalade sig positivt om dödstraff.

– Vad sänder det för signaler? Ja, om det nu finns några som inte delar våra höga, moraliska ideal så måste det vara invandrarna, säger Héctor Barajas, som menar att det kan vara farligt att framställa invandrare på det viset eftersom tidningen också har en bildande funktion.

Dålig journalistik dödade
Héctor Barajas tar också upp ett fall som enligt honom präglats av bristfällig rapportering i medierna. Tragedin med de två försvunna invandrarbarnen från en flyktingsförläggning i Valdemarsvik för snart sju år sedan föregicks av en debatt om att flyktingarna på flyktingförläggningen enligt uppgift betett sig illa gentemot sina svenska grannar.

– När föräldrarna till de två försvunna barnen sedan anmäler dem saknade tolkas det genast som om de gömt sina barn för att få stanna i Sverige, säger Héctor Barajas.

– Ingen reflekterar över något annat alternativ. Journalisterna pressar gång

på gång de båda förtvivlade föräldrarna att erkänna.

När sanningen till slut kommer fram visar det sig att de båda barnen uppenbarligen gått vilse och frusit ihjäl. Bland annat med anledning av misstankarna mot föräldrarna genomförs en bristfällig skallgång.

– Jag sökte själv upp föräldrarna långt senare för att skriva ett reportage. Jag har aldrig tidigare blivit så äcklad över min egen yrkeskår.

– Dålig journalistik dödar. Och varför ? Journalisterna saknade förståelse och hade förutfattade meningar om invandrarna.

– Redan på 60-talet varnade Olof Palme för fördomar. De ligger på lur. Han sade att vi måste akta oss för fördomar. Och jag håller med; de är farligare än vad många tror.

Héctor Barajas tar också upp hur media ofta låter personer utan sakkunskap uttala sig. Héctor lägger upp en tidningsartikel på overheaden. I artikeln kommenterar åklagare och polis en ökning av våld riktad mot kvinnor.

– De drar felaktiga slutsatser om samband mellan invandrarkulturer och

kvinnomisshandel.

Héctor Barajas avslutar sitt anförande med att ta upp en ny journalistisk tumregel.

– En av de viktigaste frågor jag menar att man som journalist bör ställa till personer som fäller tveksamma yttranden om invandrare är: Hur vet du det ?

Magnus Wennerhag ger ordet till Luciano Astudillo längst.

– Det är ju trots allt en ganska svart bild ni målar upp. Men hur ska vi gå vidare ? Vilka lösningar ser ni?

– Visst är det en svart bild vi målar upp men den är sann, säger Alexandra Pascalidou och fortsätter:

– Lösningen är enkel; Slipa ner fördomströsklarna. Skicka alla de mediachefer som tror att de förespråkar mångfald på kurs för att tvätta bort deras förutfattade meningar.

Alexandra Pascalidou föreslår även kvoteringar som en möjlig lösning för att

få in invandrare på viktiga poster i mediavärlden.

– Media är den tredje statsmakten men trots det finns ingen demokratisk

process i rekryteringen.

Ställ krav
Magnus Wennerhag, frågar Alexandra Pascalidou och Héctor Barajas vilka ord de vill avsluta seminariet med. Alexandra Pacalidou inleder:

– Kritik mot media möts med tystnad. Men är vi förvånade ?

– Vi måste starta en motståndsrörelse både inifrån och utifrån mediastrukturerna.

Héctor Barajas hoppas att man som mediakonsument ska bli mer medveten om journalistikens brister.

– Nästa gång ni öppnar en tidning hoppas jag att ni läser den med nya ögon. Och jag hoppas att ni som konsumenter kontaktar journalister och kräver intelligent journalistik.

I seminariets slutskede reser sig en afghansk kvinna och vänder sig mot panelen.

– Jag vill bara säga ett stort tack till er och jag vill att ni fortsätter ert arbete. Det är sorgligt att se hur Afghanistan skildras. Det leder också till att vi som kommer därifrån bemöts annorlunda här hemma. Vi måste lära oss att se kvinnan under slöjan.

Esbjörn Sandin