Palmedagarna 2001: En skola för andra eller för alla – om utanförskap i skolan

Den svenska skolan är inte en skola för alla, utan en skola för medel- och överklassbarn som talar perfekt svenska. Svensk medelklasskultur präglar skolan i så hög grad att den inte kan fånga upp den mångfald som ryms inom den.

Det var några av de viktiga insikterna om svensk skola som kom fram i seminariet med Ing-Marie Parszyk, Stockholms lärarhögskola, Börje Ehrstrand, rektor Rinkebyskolan och Agneta Eriksson, kommunalråd, Malmö

Barn som inte talar svenska och inte känner till den kultur som råder inom skolan får ofta svårt att hänga med i undervisningen. Det leder till frustration och utanförskap, som kan ta sig i uttryck på olika sätt.

För att få bukt med dessa problem och öka tillgängligheten för nya svenskar behövs bättre utbildning på lärarhögskolorna och fortbildning för de redan utexaminerade. Lärarna behöver ökad kunskap om, och förståelse för, barn med invandrarbakgrund. Skolan behöver också bli mer individualiserad och bättre på att ta hänsyn till den enskilde elevens behov.

Utpekad som dum
Ing-Marie Parszyk, forskare vid Stockholms lärarhögskola och författare till avhandlingen En skola för andra, inledde seminariet. Hennes anförande handlade om hur invandrarungdomar upplever sin skola. Parszyk menar att den gamla devisen En skola för alla inte stämmer, därför att invandrarungdomar upplever att skolan bara är till för svenskarna. Hennes avhandling bygger på intervjuer med elever i tvåan, femman och nian. Hon intervjuade även s.k. extremgrupper. Dessa var fängelseinterner och högutbildade.

Gemensamt för de flesta hon intervjuade var att de under skoltiden upplevde att omgivningen uppfattade dem som korkade, därför att de inte behärskade det svenska språket, berättade Parszyk. När läraren hade förklarat samma sak tre gånger för eleven utan resultat gav läraren upp och antog att eleven var ovanligt trög. I själva verket handlade det om att eleven inte förstod innebörden av orden som läraren uttalat.

Känslan av att bli tagen för dum skapade stor frustration hos eleverna och tog sig hos vissa av dem uttryck i bråkighet. Det hjälpte inte att många av lärarna var måna om sina elever, eftersom det saknades kunskap och förståelse för invandrarungdomarnas beteende. Lärarna förstod inte vad det var som orsakade elevernas beteende och därmed inte heller hur man skulle ”få ordning” på dem.

Bäst har det gått för de ungdomar som tidigt bestämde sig för att bli svenskar. De valde att avstå från sina egna kulturer, helt eller delvis, och fick därmed betala ett högt pris för att få en bra framtid i Sverige, enligt Parszyk. Hon menar att alla borde ha rätt att få behålla sin kultur i det svenska systemet.

Vidare anser hon att vi borde intressera oss mer för strategierna. Vi måste fundera över vad bråkigheten egentligen beror på? Den immanenta pedagogiken, dvs den osynliga pedagogik som visar sig i hur man bemöter barn, är ofta etnocentrisk. Det måste vi bli medvetna om. Parszyk avslutade med att citera en kommentar från några invandrarkillar på gymnasiet. ”Ni tror att den rasismen som skinheads står för är den farligaste men så är det inte. Den farligaste rasismen är den som man inte ser.”

Träning att umgås
Nästa anförande hölls av Börje Ehrstrand som sedan 1989 är rektor för Rinkebyskolan utanför Stockholm där elever från 62 olika länder går. Tillsammans talas 30 olika språk på skolan. Ehrstrand ser en stor fördel med en skola där barn med olika bakgrund tränas i att umgås med varandra, eftersom kontakterna mellan olika länder och folk sannolikt kommer att öka i framtiden.

Enligt Ehrstrand är det viktigt att finna ett regelsystem som passar för alla. Många barn i Rinkeby är studiemotiverade, och många har uppmuntrande föräldrar med akademisk utbildning. Allmän studiemotivation är emellertid inte tillräckligt. Man måste satsa på språket, därför att det är nyckeln till samhället. Många av föräldrarna med akademisk utbildning stämplar biljetter i tunnelbanan just därför att de inte behärskar svenska språket.

Många av eleverna på Rinkebyskolan är högenergikillar, fortsatte Ehrstrand. De behöver fysisk aktivitet under dagen för att må bra. De skall vara trötta när eftermiddagen kommer. Men för att de skall må bra och inte bli frustrerade måste de även kunna hänga med i undervisningen. De behöver förstå. Om man inte förstår så blir man bråkig. Därför är det viktigt att de har ett rikt ordförråd. Nyckeln till de här killarna är språket. Den bästa tiden för att utveckla språk är i tre- till sexårsåldern. Då kan man utveckla tre språk samtidigt. Därför skall man ha integrerade skoldaghem för att ta tillvara barnens förmåga, menar Ehrstrand.

Det är även viktigt att föräldrarna förstår. Föräldrarna måste känna delaktighet i sina barns undervisning och de måste känna förtroende för skolans personal. Först då blir de ett hjälpmedel i barnens utveckling. Därför använder sig Ehrstrand av tolkar vid föräldramötena.

Rinkebyskolan har teknisk, europeisk och idrottslig inriktning. Den är öppen 365 dagar om året och klassrummen är öppna till sex på kvällen för att eleverna skall kunna sitta kvar och jobba om de vill. Hemspråksundervisningen är viktig eftersom man anser att ett andra språk är en rikedom i det globala systemet vi lever i. Flerspråkighet skapar europeisk enhet. Rektorn avslutade med att säga att skolan måste vara framtiden.

Varför utanförskap?
Den allmänna diskussionen som leddes av Agneta Eriksson, kommunalråd i Malmö, inleddes med några reflektioner av henne själv. Först frågade hon sig om det är så att invandrarbarnens utanförskap beror på deras kulturella bakgrund eller på deras socioekonomiska situation?

Ing-Marie Parszyk svarade att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Båda faktorerna spelar in. Samtidigt är det självklart så att etnicitet inte är kopplat till intelligens. Om man skulle jämföra studieresultaten mellan barn som är födda i Sverige och invandrade barn så skulle de visa sig att svenska barn är ”smartare” än invandrarbarn. Så är det inte. Som invandrare blir man inplacerad i en socioekonomisk miljö och oavsett bakgrund hamnar man i socialgrupp tre. Forskning har visat att barn från medelklassen har lättare att förstå lärarna därför att dessa ofta själva är från medelklassen.

Agneta Eriksson reflekterade därefter vidare: ”Vi vet att barnen klarar sig bättre om föräldrarna är högutbildade. Men ligger det en fara i att ta reda på föräldrarnas bakgrund? Riskerar man då att ge barnen en stämpel som missgynnar deras utveckling?”

Utgå från barnet
I Rinkeby finns elever med alla bakgrunder. Enligt Börje Ehrstrand är det farligt att generalisera. Man måste alltid fråga sig var barnet står nu och vad det kan idag. Sedan får man utgå därifrån. Barnet måste få en möjlighet att utvecklas från sin egen nivå. Alla elever skall ha samma möjlighet till utveckling. De som behöver mer stöd skall få det. Om barnet inte hänger med måste man sätta in extra resurser. Ehrstrand påpekade än en gång hur viktigt det är att satsa på språket. Språket är nyckeln till samhället. Därför är bibliotekarier viktiga, liksom öppna, tillgängliga bibliotek.

Ehrstrand menar också att skolan måste bli bättre på att se vad som krävs av barnen om 15 år. Kommer de obehindrat att kunna umgås med olika nationaliteter? Kommer de att vara friska? Hans mål är att ge eleverna goda kunskaper, en social kompetens och en god hälsa. ”Om vi ger barnen en bra utbildning så kan vi gå i pension. Inte annars.”

Vilken betydelse har då betygen för elevernas och skolans självbild? frågade Agneta Eriksson. Enligt Börje Ehrstrand ligger problemen i att betygen (i bästa fall) endast beskriver kunskapsnivån men att de aldrig visar kunskapsutvecklingen. Rinkebyskolan har ingalunda den bästa kunskapsnivån i Sverige men däremot den bästa kunskapsutvecklingen. Det är viktigt att se till den också, menar han.

Ing-Marie Parszyk tycker att det är problematiskt med betyg därför att de ibland mäter fel saker. Dåligt betyg i matte kan vara ett bevis på dålig språkförståelse, men det ser man inte. Många invandrarelever tycker till exempel att matte är det svåraste ämnet. Det beror inte på att de inte kan lära sig ekvationer eller geometri utan på att uppgifterna på matteproven kräver goda svenskkunskaper. ”Om du inte förstår vad uppgiften går ut på spelar det ingen roll hur duktig du är på algebra.” Parszyk hävdar att betyget i matte ofta stämmer överens med betyget i svenska. Kan vi då avskaffa betygen? Ja, om annan information ersätter, menar Parszyk.

Agneta Eriksson undrade vidare om vi skall införa marknadsföring i skolledarutbildningen, eftersom en skola idag måste kunna visa upp goda resultat, samtidigt som betygen inte alltid ger en rättvis bild av skolans kvalitet. På den frågan svarade Börje Ehrstrand att framtidsvisioner är viktigare än kunskaper i marknadsföring. Ing-Marie Parszyk betonade vikten av fortbildning inom skolan.

Utbilda lärarna
En representant från integrationsförvaltningen i Stockholm frågade vad skolor utan invandrare skall göra för att verka för integration mellan invandrare och svenskar. På de skolorna kan det finnas en utbredd dold rasism. Vissa lärare har kanske sökt sig dit för att det inte finns några invandrare där. De vill inte undervisa invandrare av olika anledningar. Föräldrar kan ha valt de skolorna för att barnen skall slippa invandrare. Parszyk svarade att alla lärare behöver fortbildning för att lära sig att tackla segregation. Många lärare gick på lärarhögskolan när samhället såg helt annorlunda ut än idag. Lärarna behöver lära sig att hantera dagens skola. Ehrstrand menar att de enspråkiga skolorna är framtidens förlorare. På Rinkebyskolan har man tydliga program mot mobbning. Eleverna lär sig därför tidigt att hantera de problem som en mångkulturell miljö kan innebära. Det gör inte de elever som går i skolor med bara svenska elever.

Sogrbra Bahmi som arbetar som socialsekreterare ville veta vad Ing-Marie Parszyk gör för att hennes forskning skall komma in på lärarutbildningen. Parszyk svarade att hon gör vad hon kan, men att det är svårt. Hon får kämpa för att få in sina idéer på schemat. Fördomar mot invandrare finns överallt, även på lärarhögskolan. Det finns personer inom hennes kår som anser att invandrare inte skall bli lärare därför att de bryter när de talar svenska. Men Parszyk menar att fler lärare med invandrarbakgrund skulle kunna vara en lösning på rasismen inom skolan. Hon förordar därför att ungdomar med invandrarbakgrund utbildar sig till lärare.

Finns det då någon risk att man sätter ribban för lågt när det gäller invandrarungdomar, att man på förhand ger upp? Ehrstrand svarade att det i så fall är mycket farligt, därför att alla kan utvecklas. Det gäller bara att finna de rätta knapparna att trycka på. Han berättade om en av hans elever som många av kollegorna trodde skulle hamna i fängelse. Ehrstrand vägrade emellertid att ge upp och fann av en slump att killens stora intresse var matlagning. Med hjälp av matlagning lyckades han sedan lära killen räkna och skriva och idag är han kock.

Intresserade föräldrar
Ulla Sandell från Malmö undrade hur Ehrstrand väljer ut personalen till Rinkebyskolan. Han svarade att det gäller att vara ärlig i rekryteringsprocessen och säga att det är tufft att jobba i Rinkeby. Bland annat därför att eleverna inte alltid får det stöd från föräldrarna som de skulle behöva. Det ledde Hava Aydin vidare in på frågan hur man skall få föräldrarna intresserade av elevernas skolgång och få dem att uppmuntra eleverna. Ehrstrand menar att grundförutsättningen för att få intresserade föräldrar är att man bjuder in dem till dialog. Parszyk tillade att det är viktigt att man satsar redan i förskolan på att få föräldrarna delaktiga.

Carl Lindberg från Utbildningsdepartementet avslutade med att uttrycka sin förvåning över att det är så svårt att få in kunskaperna från Ing-Marie Parszyks forskning på lärarutbildningen. ”Det är en oacceptabel hållning.” Han påminde om att högskolorna är ålagda att ta till sig ny forskning. Han frågade även om Ehrstrand känt politiskt stöd för sitt arbete. Svaret blev ja. Politikerna har funnits med i bakgrunden hela tiden.

Marie Nilsson