Palmedagarna 2001: Kultur och identitet – om kulturella skillnader och sociala förhållanden

– Ofta uppfattas det som ett brott mot upplysningsidealet att ens erkänna existensen av skilda kulturella identiteter, sade Carl Tham, som inledde diskussionen genom att ta upp frågan om kulturella skillnader och hur dessa uppstår. Frågan är problemfylld, menade han.

– Men frågan är även problemfylld ur ett annat perspektiv. Vi vet å ena sidan att kulturella skillnader ofta är konstruktioner, att de ofta består av konstruerade kulturella myter. Dessa myter kan vara livsfarliga, vilket exempelvis nazismen vittnar om. Å andra sidan vet vi att det faktiskt existerar kulturella skillnader, som kan skänka identitet, samhörighet, utgöra speciella inriktningar inom konst, religion och tradition, som kan innebära en positiv gemenskap, sade Carl Tham

Han ledde gruppdiskussionen tillsammans professor Aleksandra Ålund från Linköpings universitet och författaren Lena Andersson.

– Det är förvisso viktigt att se denna dubbelhet i kulturell identitet, dels som något positivt, dels som något i allra högsta grad reaktionärt, påpekade Aleksandra Ålund.

– Men viktigare är att koppla detta till sociala förhållanden. När förhållandena försämras tenderar kulturell identitet att bli viktigare, människor retirerar till sina föreställningar om sin kulturella identitet.

Jugoslaviens sammanbrott är ett bra men skrämmande exempel. Ett tiotal år före kriget i Jugoslavien genomförde några universitet en stor undersökning om kulturidentifikation. Kroater och serber såg då inga kulturella skillnader. Strax före kriget, då ekonomin försämrats, osäkerheten ökat och klasskonflikterna tilltagit, genomfördes undersökningen på nytt, och de sociala och ekonomiska förändringarna hade givit utslag i hur människor betraktade sig själva och andra. Den kulturella identifikationen hade stärkts och kulturella skillnader mellan kroater och serber, som tidigare få reflekterat över, framträdde nu som centralt.

Men detta att – som Ålund uttryckte det – ”alla kulturella uttryck har en social klangbotten”, innebär inte endast att det kan resultera i reaktionära förändringar, utan konstruktionen av kulturella identiteter, har ofta sitt ursprung i ett motstånd mot de rådande missförhållandena. På så sätt kan nya kulturella identiteter fungera progressivt i en motståndskamp. Detta gäller såväl i Sverige idag, som för motståndsrörelser i tredje världen.

Identitet och människovärde
Frågan är egentligen hur man uppfattar en gemenskap, menade Lena Andersson.

– När maratonlöpare träffas, skapas en gemenskap, utifrån det faktum att de är maratonlöpare, och att de tillsammans har denna identitet. I själva verket är vi bärare av flera identiteter samtidigt; vi går in och ut, byter identitet beroende på i vilket sammanhang vi befinner oss.

– Men, invände Tham, det finns starkare och svagare identiteter, d v s de har olika stor betydelse.

En individ har naturligtvis många sociala relationer och kommer sannolikt att uppträda på olika sätt beroende på sammanhanget, men likväl är vissa sociala relationer – och därmed vissa identiteter, knutna därtill – mer centrala än andra.

Att tillhöra exempelvis någon av kategorierna arbetare, kvinna eller invandrare innebär att individen har vissa sociala relationer som sannolikt påverkar det sätt på vilket hon lever i större omfattning än om hon tillhör någon av kategorierna maratonlöpare, scout eller svampplockare.

De tre förstnämnda slagen av kategorier är vidare exempel på underordnade kategorier i Sverige i dag, och att tillhöra någon av kategorierna medför många gånger nackdelar. Om man dessutom råkar vara arbetare, kvinna och invandrare samtidigt, är sannolikheten hög att detta avspeglas tydligt i lönekuvert, livslängd och boende. Detta skiljer dessa kategorier och de identiteter som kommer därur från många andra identiteter som man på ett helt annat sätt kan välja att gå ut och in ur.

Följaktligen kan även den gemensamma identiteten som skapas inom underordnade kategorier äga en oerhörd sprängkraft, då den kan innebära att individerna blir medvetna om sin underordning och bekämpar den.

Kulturell rasism
– Samtidigt måste vi vara försiktiga när vi diskuterar de identiteter som individen kan ha, påpekade Andersson,

– Vi lever i en tid då allt kulturaliseras – alla identiteter kulturaliseras.”

Men varför är det så, varför kulturaliseras allt? Enligt Ålund är svaret enkelt. Exempelvis lönediskriminering och hög arbetslöshet måste på något sätt motiveras eller rättfärdigas. Löneskillnader sägs bero på att vissa invandrargrupper saknar visst kulturellt kapital (att de saknar kulturellt kapital bevisas genom cirkelresonemanget, att i annat fall hade ju inte löneskillnader existerat!). På så sätt undviks frågan om all underordnings förutsättning, nämligen ett strukturellt förtryck. Bakom detta förtryck ligger en kulturell rasism, som egentligen är mycket värre än den biologiska rasismen.

Den är värre därför att den är svårare att synliggöra och framför allt är den svår att vederlägga, då den bygger på myter som inte enkelt kan avfärdas med naturvetenskap, samtidigt som den tjänar samma intressen som den biologiska rasismen.

Idag värderas individer utifrån sin etniska/kulturella bakgrund, samtidigt som denna bakgrund får tjäna som förklaring till dessa individers handlande. Om en invandrare våldtar, anses han våldta på grund av sin kultur, medan svenskar som våldtar, gör det på grund av fylla och oförstånd. Så används myter om kulturella skillnader som förklaringsmodell, samtidigt som svenskens brott relativiseras.

Att alla människor inte är lika mycket värda är sedan länge uppenbart. Vi ser det just i detta ögonblick då USA släpper splitterbomber och minor över civila områden i Afghanistan. Ålund konstaterar att det är tydligt, att en afghans liv inte är lika mycket värt som en amerikans – eller för den delen en svensks.

En annan trend är att tala om mångfald. Nästan alla talar om mångfald, och orsaken är även den ekonomisk. Det gäller att lösa den framtida arbetskraftsbristen, som blir resultatet av en åldrande befolkning, när 40-talisterna nu börjar gå i pension, och kanske man i framtiden återigen kommer att tvingas importera arbetskraft.

Men samtidigt, menade Andersson, har Sveriges politiker – på europeiskt manér – numer bestämt sig för att inte alla ska ha arbete. I en framtid med permanent hög arbetslöshet är kulturaliseringen av identiteter farlig. Den vänder arbetare med samma position i strukturen, men med olika etniskt ursprung, mot varandra.

Att bli svensk
Det tema som väckte störst diskussion bland det sjuttiotal i publiken som kommit till seminariet, var att bli svensk. Flera i publiken hade reagerat på att många betraktat det som negativt att det existerar kulturella skillnader. Det är lika viktigt med kulturella skillnader i ett dynamiskt och öppet samhälle som att det existerar olika åsikter.

De flesta verkade instämma i detta, men som Lena Andersson och flera i publiken påpekade, är det negativt om slutsatser dras om individer på grundval av deras etniska/kulturella bakgrund. Myter om kulturella skillnader används, men samtidigt som detta måste bekämpas, är det ändå så att reellt existerande kulturella skillnader kan innebära problem.

En socialarbetare, som arbetade med integration tog upp ett problem som är synligt bland invandrarungdomar, som ofta under loppet av en dag träder in i tre olika roller, eller intar tre olika identiteter: En roll hemma, där en identitet kopplad till hemlandets kultur gäller, en i skolan, där de ibland antar en svensk identitet, och en på gatan då de antar identiteten invandrare. Detta leder till en väldig vilsenhet. Detta är förvisso inte något som är knutet endast till kulturella skillnader, utan som även gäller för klasser och klassidentiteter.

En central fråga som seminariet egentligen inte kom fram till ett svar på, som är en förutsättning för temat att bli svensk, är vad det egentligen innebär att vara svensk?

Flera pekade på språkets betydelse, som den mest centrala variabeln. Detta får följder både för slutsatser kring begreppet integration som – till skillnad från assimilation – har innebörden att förutsättningen för att ingå i samhället inte är att man måste ge upp sin kultur eller sitt språk. Man ska kunna bli en del av samhällsgemenskapen, utan att ge upp sitt sätt att leva.

En effekt av detta är att både det svenska språket främjas genom svenskundervisning och hemlandets språk genom hemspråksundervisning. En annan ståndpunkt var att kultur egentligen innebär ett livsmönster, och att detta förvisso alltid förändras. I sådana fall skulle att bli svensk innebära att man förändrar sitt livsmönster, alternativt naturligtvis att innebörden i att vara svensk förändras.

Ålund pekade på dubbelheten i att man ”har både rötter och fötter”. Ens bakgrund såväl som där man lever har stor betydelse.

Andersson vände egentligen upp och ner på hela problematiken, genom att utropa: ”Vadå bli svensk. Ska de bli borgare allihopa?”. Tyvärr följdes inte tråden upp, men den mest centrala frågan kanske är just klassposition och inte den kulturella bakgrunden, något som även välfärdsbokslutet nyligen konstaterat vad gäller invandrarbarns prestationer i skolan.

Välfärdspolitiken och individen
Detta leder oss in på frågan om vad som bör göras. Vi kan inte betrakta individen utifrån några stereotyper. Men samtidigt kan individen inte frigöras från sin sociala och kulturella bakgrund. I den ekonomiska nedrustningens spår följde oerhörda sociala konsekvenser för de mest utsatta, vilka är just arbetarklass inom invandrarkategorier.

Lösningen är, menade Ålund, inte exempelvis positiv särbehandling, eftersom det visat sig att de som blir positivt särbehandlade tenderar lämna den miljö de levde i. Bland de som blir kvar ”reproduceras en eländets struktur”. Samma förhållande torde gälla, kan man ju inflika, för friskolor.

Istället måste resurser satsas på hela kategorier. Det handlar egentligen om traditionell välfärdspolitik, där resurser går till de mest utsatta områdena, exempelvis ökade satsningar på utsatta skolor, upprustning av fritidsgårdar och liknande. Det vill säga vad som krävs är en motsatt utveckling till den vi ser i Malmö idag, där enorma resurser satsas på lyxbostäder åt överklassen, samtidigt som ungdomsgårdar läggs ner.

Tony Johansson