Palmedagarna 2002: Palmedagarna: Vi kan förändra världen!

Engagemang, entusiasm och framtidstro. Allt är inte bara elände. Vi kan förändra världen! Tonen var positiv när Jan O Karlsson och Wanja Lundby-Wedin utfrågades av SSU-arna Beston Kalifa och Ann Rosén som avslutning på Palmedagarna i Örebro.

Temat för Palmedagarna 2002 var rättvisa. Det var också framför allt om rättvisa som Jan O Karlsson och Wanja Lundby-Wedin talade när de avslutade Palmedagarna på eftermiddagen den 13 oktober 2002.

– För mig är inledningen till vårt partiprogram där vi slår fast alla människors lika värde och lika rätt – och där vi säger att vi måste skapa förutsättningar för allas lika rätt – en mycket stark grund i rättvisearbetet, konstaterade Wanja Lundby-Wedin.

Jan O Karlsson höll med:

– Rättvisa betyder lika behandling. Men om vi har en orättvisa från början kan det vara rättvisa att inte behandlade alla lika. Vi kan uppnå rättvisa genom att behandla människor olika, genom att ge stöd till dem som har det svårast. Vår politiska kamp handlar om just detta.

Hur uppnår vi då ökad rättvisa i världens fattiga länder? Ska man börja med ekonomiska förbättringar eller ökat inflytande, undrade utfrågarna. Wanja Lundby-Wedin svarade att man inte kunde börja med det ena eller det andra. Båda saker är lika viktiga:

– Man kan inte svälta och samtidigt bygga en demokrati.

Jan O Karlsson ville för sin del lyfta fram våra svenska erfarenheter.

– För drygt hundra år sedan började vi lägga grunderna för demokratin. Vi bildade fackliga organisationer som sedan bildade ett parti. Det första krav vi ställde var allmän rösträtt. Det enda stora sociala kravet var åtta timmars arbetsdag. Människor begärde inte bidrag, de begärde att få ta ansvar. När jag idag träffar människor får jag ofta höra att vi i Sverige är ett viktigt exempel för miljoner människor ute i världen: ”Fortsätt att segra. Det är bra att ni ger bistånd, men att ni finns och gör det ni gör, det är er viktigaste internationella insats.”

För fyrtio år sedan la Olof Palme en viktig grund till dagens bistånd genom proposition 100 från april 1962 som var det första samlade förslaget om biståndet till utvecklingsländerna.

– Visst kan man fråga sig vilka fel vi gjort som trots fyrtio år inte lyckats uppnå mer. En av våra stora utmaningar idag är att visa att allt inte är elände i världen. De undersökningar som görs visar att 90 procent av befolkningen i Sverige vill behålla eller öka biståndet. Samtidigt tror de allra flesta att det vi gör inte förändrar någonting. Men det är farligt att fastna i föreställningen eländet är beständigt. Det har faktiskt skett stora framsteg de senaste trettio åren, menade Jan O Karlsson.

Mer än bara bistånd
En av Sveriges största möjligheter för att påverka världsopinionen är tillsammans med likasinnade europeiska länder. De diskussioner som förs inom EU är ett exempel på att det går att påverka. När EU-länderna nyligen tog beslut om att nå halva vägen till 0,7 procent svarade USA med ett motsvarande förslag.

Men det räcker inte med bistånd. Utvecklingssamarbetet kan stödja nyckelområden och medverka till att utveckla modeller, men för att länderna i syd ska utvecklas krävs investeringar och en rättvis handel. Idag går bara 0,4 procent av i-ländernas direkta investeringar till de fattiga länderna. Det investeras lika mycket i lilla Singapore som i hela Afrika. Därför är det en viktig uppgift att skapa en samstämmig global ekonomisk politik för utvecklingen bistånd, handelspolitik och miljöpolitik.

– Vi måste jobba mycket mer för en öppen och fri handel. Idag lägger Europa sex gånger så mycket pengar på att subventionera sin egen handel som man lägger på biståndet. Det är helt fel! sa Wanja Lundby-Wedin.

Rättvisa i arbetslivet
Tidigare talade man ofta om brott mot fackliga rättigheter. Idag använder de fackliga organisationerna istället begreppet mänskliga rättigheter i arbetslivet. Ordvalet är mer än bara symboliskt: det signalerar att arbetslivet inte är något avskilt, utan att samma rättigheter måste gälla där som i resten av samhället. Därför kan inte heller de fackliga organisationernas bistånd enbart inriktas på stöd till andra fack.

– Om vi ska få ett genomslag så måste mänskliga rättigheter i arbetslivet finnas med i allt bistånd som Sverige är med och finansierar. Vi måste ställa samma krav på dem som representerar Sverige i Världsbanken, WTO och Internationella Valutafonden. Vi vill också att facket i högre grad än nu ska vara en resurs för Sida. Vi tror att det är viktigt att fack och näringsliv finns med tillsammans och att vi arbetar sida vid sida, fortsatte Wanja Lundby-Wedin.

Vad ska vi göra åt länder där de rättigheterna i arbetslivet inte respekteras, undrade utfrågarna.

– Vi kan inte agera om vi tycker att de har för låga löner i andra länder. Såna frågor måste de sköta själva. Vi ska inte heller ha svenska inspektörer från olika organisationer som åker runt och kontrollerar företagen.

Att näringslivet nu börjat ta ett större ansvar för de globala frågorna och inför olika typer av koder är bra. Men det innebär inte att facket ska sluta driva sina frågor:

– Vi kan inte ersätta internationella regelverk och politiska beslut med ett större ansvarstagande från näringslivet. Vi kommer att fortsätta att bråka och ställa krav när det behövs!

Ett viktigt krav från LO är att de mänskliga rättigheterna i arbetslivet beaktas i all offentlig upphandling. Ett annat krav är rätten till globala sympatiåtgärder om ett företag inte lever upp till ILO-konventionerna.

Våra pensionspengar
En annan viktig fråga är hur facket ska agera för att påverka de fonder där löntagarnas pensionspengar placeras.

– Vi har redan idag möjlighet att påverka fonderna så att de inför etiska placeringsregler vilket t.ex. innebär att de inte investerar i företag som bryter mot OECD-reglerna. Jag tycker också att vi från fackligt håll ska bygga upp en webbtjänst där fackliga organisationer från andra länder kan rapportera hur svenska företag agerar. Därefter kan vi gå direkt till pensionsfonderna och medverka till att pengar inte längre satsas i företag som bryter mot reglerna. Det är ett helt nytt sätt att jobba fackligt som snarare påminner om konsumentmakten.

– Den här frågan är bara ett exempel på att vi inte enbart kan jobba vidare som vi alltid gjort. Vi måste hitta nya sätt för att nå våra mål, konstaterade Wanja Lundby-Wedin.

Det finns en spänning mellan facket och nya sociala rörelser där en del uppfattar det som om facket bara sitter i ”den fina konferensrummen” och gör upp med världens ledare.

– Vi behövs på båda platser. Vi kan inte enbart gå med våra banderoller. Samtidigt måste vi hitta sätt att agera tillsammans med de nya sociala rörelserna. Kan vi hämta kraft från varandra tror jag vi kan nå långt. Därför kommer det också att finnas en stark facklig delegation på nästa World Social Forum i Porto Alegre i Brasilien.

Barnarbete
En fråga LO driver mycket starkt är barnarbete. Länder där barnarbete är utbrett är ofta länder där demokrati och mänskliga rättigheter undertrycks (Pakistan är ett exempel). Därför räcker det inte med fackligt bistånd. Det krävs en ökad demokratisering och att även givare som IMF och Världsbanken prioriterar frågan.

– Vi tror inte på någon gräns mellan skadligt och mindre skadligt barnarbete. Det finns inga exempel som visat att förhindrandet av barnarbete leder till värre exploatering av barn.

Aids är en facklig fråga
Hur ska vi arbeta bättre mot hiv och aids, undrade en av seminariedeltagarna..

Wanja Lundby-Wedin svarade:

– Ett exempel är när jag besökte Vi-skogen i Kenya. Då var det naturligt att också träffa lantarbetarnas fackliga organisationer. En av frågorna som de tog upp var aids. ”Om vi inte jobbar med det så är våra medlemmar snart döda”, sa Francis som numera är generalsekreterare för Kenyas LO. Jag tror att facket har stora möjligheter att jobba med information och upplysning. Aids är en facklig fråga.

Jan O Karlsson höll med:

– Hiv-aids är en utvecklingsfråga. Vi har tre goda exempel på länder som öppet diskuterat och arbetat kring frågan – Uganda, Senegal och Thailand. Men det finns alldeles för många exempel där man inte låtsas om det som händer. Det mest otäcka är nog Zimbabwe. Det är också olyckligt att USA under tryck från den amerikanska högern dragit tillbaka stöd till FN:s befolkningsorganisation. Vi har nu lyckats få EU att betala de pengar FN förlorat, men USA inställning är oerhört allvarlig.

Nytänkande i biståndet
Ungefär samtidigt som Palmedagarna genomfördes kom de sista remissvaren in på Globkomutredningen om Sveriges framtida globala politik. Nu vidtar arbetet med att skriva en proposition till riksdagen.

Vi i väst pratar i stor utsträckning fattiga ländernas vägnar. Här krävs det, menade Jan O, Karlsson, ett nytänkande i biståndet:

– I Sverige upprättar vi strategier för hur vi ska samarbeta med andra länder. När jag träffade Indiens ambassadör frågade jag henne om de hade någon Sverige-strategi. ”Javisst”, svarade hon, och räknade upp ledande forskningscentra vid svenska universitet och högskolor. Vad vi ska göra i den kommande propositionen är att gå vidare mot verkligt partnerskap, inte minst när det gäller kunskapsutveckling. Vi måste utveckla strategier tillsammans med dem som vi samarbetar med.

Wanja Lundby-Wedin höll med:

– Om vi menar allvar med utvecklingsarbetet så kan vi inte stanna vid enprocentsmålet. Det utgör bara början för vårt arbete. Vi måste vara med och bygga demokratier och en del av detta är att bygga starka fackliga organisationer.

David Isaksson

Global Reporting