Palmedagarna 2004: Global Respekt – kampen för social rättvisa

– Det globala och regionala samarbetet är A och O när det gäller att förbättra arbetstagarnas villkor och komma tillrätta med barnarbetet.

Dessa ord från Khalid Mahmood, generalsekreterare Labour Education Foundation i Pakistan, sammanfattar samtalet fördes när kampen för den sociala rättvisan i Sydostasien diskuterades under Palmedagarna.

I seminariet deltog förutom Khalid Mahmood även Zehra Bano som är koordinator för ett projekt som kallas Peace Projekt i Karachi, Pakistan samt Rey Rasing från organisationen Learn på Filippinerna.

Seminariet inleddes med paneldeltagarna kort berättade om sina respektive länder. Khalid Mahmood börjar med att måla upp en dyster bild av Pakistan som idag i praktiken leds av den militära makten och där de politiker och partier som inte söker kontakt med denna snabbt tappar inflytande. Landet präglas av ekonomiska svårigheter, hög barnadödlighet och en statsbudget där betydligt mer pengar satsas på försvaret än på hälsa och utbildning.

Även Zehra Bano tog upp situationen i Pakistan men fokuserade mer på konsekvenserna av konflikten med Indien. Hon förklarade bakgrunden till varför en halv miljon soldater står öga mot öga på gränsen mellan de två länderna. Ironiskt nog hade detta från början egentligen inte mycket med konflikten dessa länder emellan att göra utan Zehra Bano påpekade att det till en början var en kapprustning mellan Indien och Kina som fick Pakistan att känna sig hotade av sitt grannland och därmed själva började rusta. Det är viktigt att komma ihåg att en konflikt som denna skapar förutsättningar för terrorister och fundamentalister som på sikt hotar en mycket större del av världen än bara den här regionen.

Zehra Bano tog även upp några av de ljuspunkter som trots allt finns i konflikten. Fredsrörelsen känner inga gränser utan vanliga människor i såväl Indien som Pakistan samarbetar och verkar för en nedrustning och nedtrappning av konflikten.

Stora klyftor i Filippinerna
På Filippinerna, som består av mer än 70 000 öar, har befolkningen efter nästan tjugo år av löften från de styrande börjat ge upp hoppet om en ljusare framtid efter att diktatorn Ferdinand Marcos flydde landet 1986. Landets ekonomi har tagit fart men i och med att det inte sker någon egentlig omfördelning av de resurser landet tillgodogör sig så tillfaller mer än hälften av resurserna endast en femtedel av befolkningen. Detta skapar naturligtvis stora klyftor mellan människor på Filippinerna vilket i sin tur skapar förutsättningar för konflikter.

Ray Rasing nämner också kommunistgerillan som börjat omgruppera sig efter splittringen 1992 som ett av landets problem. De har precis som tidigare fortsatt att finansiera sin verksamhet genom kidnappningar av framförallt utlänningar vars familjer eller företag sedan tvingas betala lösensummor.

För att komma tillrätta med snedfördelningen av resurser på Filippinerna arbetar man bland annat med facklig verksamhet. Utmaningen idag handlar om att få till stånd kollektivavtal för de drygt 85 % av de ansluta som saknar detta. Fackföreningar motarbetas konsekvent av regimen och företagen som tillsammans ser till att fackanslutna blir av med sina jobb och att deras familjer trakasseras.

En liknande bild vad gäller fackföreningars villkor tar Khalid upp. En låg anslutningsgrad och ett konsekvent motarbetande från företag och regeringens sida gör det svårt att verka fackligt. Lösningen är naturligtvis mer samarbete och överenskommelser. Dels mellan de nationella fackförbunden som måste hitta gemensamma baser för verksamheten, dels mellan fackföreningarna i hela Sydostasien där globaliseringen av ekonomin kommer att kräva att även fackföreningsrörelsen börjar se över landets gränser för att kunna behålla sitt inflytande.

Ond cirkel leder till slaveri och barnarbete
Med en låg facklig anslutningsgrad och en fördelningspolitik som inte ger mannen på gatan någon särskilt stor del av kakan skapas förutsättningar för en inofficiell ekonomi där både slaveri och barnarbete förekommer. Detta är hela panelen överens om. Den onda cirkeln sluts då det inte finns utbildning att tillgå för den större delen av befolkningen vilket leder till arbetslöshet som i sin tur leder till att hela familjen tvingas delta i försörjningsarbetet inom den inofficiella ekonomin.

Lösningen på detta problem är inte alltid alldeles enkel. Khalid Mahmood nämner exempel på där man i väst bojkottat företag som anställt minderåriga arbetare vilket endast resulterat i att dessa fått sparken och istället hamnat på gatan med endast sin kropp kvar att sälja. Det är alltså viktigt att man som beslutsfattare känner till situationen och villkoren för dessa barn innan man drar några slutsatser för hur man ska handla.

När det efter två intressanta timmar började bli dags att knyta ihop säcken var det några samband som dykt upp som höll sig kvar. Att för små satsningarna på välfärd och utbildning leder till arbetslöshet och inofficiella ekonomier. Dessa skapar i sin tur grogrund för missnöjesyttringar i form av sammanslutningar efter fundamentalistiska idéer eller mer revolutionära sådana såsom på Filippinerna. Som Zehra Bano tidigare nämnt hotar dessa yttringar freden både i regionen och på sikt även i världen.

Det är svårt att dra några andra slutsatser än att det krävs mer samarbete för fred och förbättrade arbetsvillkor. Samarbeten människor och organisationer emellan såväl inom Sydostasien som med Västeuropa. Det är, om man får tro seminariets panel, den enda framkomliga vägen.

DAVID GULLBERG