Palmedagarna 2004: Hiv/aids – ett hot mot demokratin

–Albanien och Makedonien är de enda land i Europa som inte behandlar hiv-smittade människor. Inte ens apoteken vill köpa in bromsmediciner då de är rädda att behöva behandla hiv-positiva. Det sa Vesna Mihajlovska från den makedonska organisationen CCHR, Center for Civil and Human Rights, som arbetar med lesbiska/gay/trans- och bisexuellas rättigheter.

Årets upplaga av Palmedagarna i Göteborg kretsade mycket kring hiv/aids-frågan. Under temaseminariet”Hiv/aids: ett hot mot demokratin” – diskuterades epidemin utifrån ett rättighets- och demokratiperspektiv, med speciellt fokus på arbetet med minoritetsgrupper. Sanna Johnson, chef för Palmecentrets utvecklingssamarbete, inledde med att redogöra för Palmecentrets prioriteringar i hiv/aids-frågan, som går ut på att behandla hiv/aids som ett hot mot demokratin. De har utformats utifrån tanken om vad arbetarrörelsens roll är, och borde vara i kampen mot denna farsot.

– Vi kan demokratifrågor, politik och kampanjarbete, och det är där vårt fokus bör ligga. Att hälsoaspekten är grundläggande för hiv-arbetet är naturligtvis obestridligt, men eftersom vår kompetens inte ligger inom det området, så vore det fel av oss att arbeta med det, menade Sanna Johnson.

Minoriteter och hiv i Makedonien
Vesna Mihajlovska från Skopje i Makedonien inledde med att berätta om Center for Civil and Human Rights (CCHR) generella verksamhet, en organisation som har samarbetat med Palmecentret i tre år.

– Vi började arbeta med LGTB-människor (lesbiska/gay/trans- och bisexuella) för tre år sedan. Då fanns det i princip ingen förståelse för dessa grupper, det fanns hos många inte ens en medvetenhet om att dessa människor existerade i vårt samhälle, förklarade Vesna Mihajlovska. Det fanns till och med en uppfattning hos allmänheten att LGTB-människor på något sätt skulle ha ’flyttat in’ till Makedonien utifrån, att de inte var en del av landets egen kultur.

Arbetet påbörjades således med att försöka ’normalisera’ dessa grupper inför allmänheten. Dels så behövde fler människor kunskap om dessa grupper, och dels så fanns det ett stort behov av att jobba med LGTB-människorna själva, som ofta hade väldigt svårt att öppet komma ut med sin sexuella läggning.

– Även LGTB-människor hade dålig kunskap om andra i liknande situationer, eftersom de så sällan uppmärksammades.

CCHR började jobba mot medierna i landet, som enligt Vesna är ett mycket viktigt redskap för att nå ut och förändra attityder. Generellt sett har arbetet gått bra, och varken allmänheten eller den socialdemokratiska regeringen i landet har försvårat deras verksamhet.

– Det är klart att det finns motstånd, förklarade Vesna Mihajlovska, varje dag blir vi mötta av fördomar. Men för oss är detta okej, konflikter kan också leda framåt.

Diskussionen kom därefter att glida in mer direkt på hiv/aids-frågans påverkan på arbetet, och hur hiv generellt sett uppfattas i Makedonien.

– Människor ser hiv som en ’homo-sjukdom’, samtidigt som den överväldigande majoriteten som har hiv i Makedonien är heterosexuella. Därefter kommer drogmissbrukare i statistiken, och först därefter homosexuella, klargjorde hon.

I Makedonien är det generellt sett bara NGO:s som arbetar med hiv-frågor. Detta har i och för sig lett till att ett konstruktivt samarbete har vuxit fram, tyckte hon. Olika problemområden har delats upp mellan olika NGO:s, samtidigt som erfarenhetsutbyte hela tiden är viktigt och fungerar idag bra. Center for CHR arbetar mycket med information och upplysning till LGTB:s, och delar kontinuerligt ut kondomer tillsammans med flyers.

Vad gäller det politiska intresset så är det tyvärr fortfarande lågt, menade Vesna Mihajlovska.

– Tillsammans med Albanien är vi det enda land i Europa som inte behandlar hiv-smittade människor. Inte ens apoteken vill köpa in bromsmediciner då de är rädda att behöva behandla hiv-positiva. Samtidigt säger hälsoministeriet att det är den privata sektorns roll att importera mediciner och inte statens.

Kunskapen hos centrala sektorer i samhället är alltså fortfarande låg, samtidigt som de ickestatliga organisationernas resurser är begränsade i arbetet.

Hittills är relativt få prostituerade hiv-smittade i Makedonien, men farhågor finns om att en situation liknande den på andra delar av Balkan kan uppstå. I Bosnien-Hercegovina och Kosovo har den internationella militära närvaron lett till att många fattiga kvinnor och minderåriga börjat prostituera sig, och sjukdomen har således börjat spridas genom besök från de många manliga soldaterna som är stationerade i regionen.

– När det internationella samfundet sen försvinner har man alltså skapat och sen lämnat efter sig ett stort hiv-problem, precis som i Kambodja, konstaterade Sanna Johnsson.

Situationen i Sydafrika
Seminariets andra inbjudna gäst var Andy Peterson från sydafrikanska SANCO (South African National Civic Organisation), en organisation som etablerades för att bevaka och arbeta med frågor och problem som rör lokalsamhället i allmänhet i Sydafrika

– Allt från brist på energi till hälsofrågor, och där är hiv-problematiken den absolut största hälsorelaterade faran vi har, förklarade Andy Peterson.

Sydafrika är det land i världen som har det största antalet människor som lever med hiv och aids. 2003 uppskattades det att runt 5,6 miljoner människor var smittade av viruset, av en befolkning på runt 43 miljoner. Konsekvenserna har naturligtvis blivit förödande.

– I Sydafrika är hiv ett stort problem på alla nivåer av samhället. SANCO deltar i hiv-program som rör allt från lokala avdelningar upp till regeringsprogram, eftersom spridningen är så stor.

Framförallt ansåg Andy Peterson att sjukdomen i Sydafrika måste förknippas med fattigdomsfrågan. Fattigdom gör att människor inte får tillgång till information, inte har råd med medicin och heller inte är lika lättillgängliga som rika, exempelvis vad gäller att delta i program kring hiv. Hiv-frågan har alltså en direkt anknytning till samhället i övrigt.

Andy konstaterade också att förvånansvärt få öppet erkänner att de har blivit smittade.

– Jag vet ju hur statistiken ser ut, och ändå har jag mött väldigt få som sagt sig vara hiv-smittade.

En av få politiker som trätt fram var en kvinnlig parlamentariker som en dag ställde sig upp i parlamentet och förklarade att hennes lilla dotter var smittad, vilket i praktiken var ett sätt att säga att också hon bar på sjukdomen. Detta kom att leda till en diskussion om att fler smittade politiker och människor i offentligheten borde bli öppnare och visa på att sjukdomen finns i hela samhället.

– Det är dock väldigt få som velat göra detta, förklarade Andy Peterson. Det finns fortfarande ett stort stigma, och människor vill undvika öppenhet kring frågan.

För att försöka komma bort från detta, så krävs det enligt Peterson en fortsatt kontinuerlig dialog, det behövs en ständigt pågående diskussion.

– Vad jag försöker göra när jag blir inbjuden till olika seminarier och konferenser, fortsatte han, är att alltid ta tid att prata om hiv-frågan samt dela ut kondomer.

Frågan om hur hiv-problematiken hanteras inom arbetarrörelsen i Afrika kom också upp under seminariet, och då speciellt med avseende på de problem som uppstår med förlusten av människors kunskap och erfarenhet, inom sina arbeten.

Clementine Dehwe koordinerar Fria Fackföreningsinternationalens (FFI) Hiv/Aidsarbete, och hon gav från publiken sin syn på saken.

– Detta kommer att bli ett stort problem för demokratibygget i Afrika, förklarade hon. Vi har ledare som ofta är väldigt kompetenta, och dom vill vi naturligtvis behålla så länge som möjligt.

Något som anses bli väldigt svårt när hotet från hiv hela tiden finns närvarande. Organisationer kan snabbt rasa samman om nyckelpersoner försvinner, och i dagsläget har man inte alltid utarbetat strategier för hur man går vidare om till exempel ledarskapet dör bort på grund av hiv/aids.

– Företagen måste utarbeta program, ha utbildning, dela ut kondomer, ta fram policys som handlar om hur man jobbar med frågan. Idag råder faktiskt en brist på engagemang.

Även kollektivavtalen måste ta fasta på dessa frågor, påpekade Clementine Dehwe, och häri behövs ett större engagemang från facken.

– Även om jag har hiv så ska jag ha mina rättigheter!

Vårt gemensamma ansvar
Under seminariet väcktes även frågor kring arbetet med att förändra attityderna till hiv, och hur man påverkar uppfattningar som kanske är kopplade till traditioner.

– Traditioner kan faktiskt förändras väldigt snabbt, förklarade Vesna Mihajlovska. I Makedonien finns det klara signaler att människors uppfattningar om hiv håller på att förändras, och detta bara på några år.

Mycket handlar alltså om att sprida information, och att jobba mot eller skapa forum som kan nå ut i samhället.

Andy Peterson framhöll också han vikten av att arbeta med traditionsaspekter i kampen mot hiv, och betonade där de problem som är kopplade till vad som många män uppfattar som ”sina rättigheter”. I Sydafrika finns en manlig tradition av att ha en älskarinna vid sidan om äktenskapet, och män har därför ett stort ansvar för att förhindra att föra sjukdomen vidare, påpekade Anderson.

– Det är ju inte bara regeringen i ett land utan hela samhället som har ett ansvar. Även företagen borde ta ett större ansvar för att ge utbildning på arbetsplatserna och på så vis förebygga smitta.

Avslutningsvis ställde Sanna Johnson från Palmecentret frågan om vad vi som samarbetspartner och biståndsgivare kan bidra med, hur vi tillsammans ska fortsätta arbetet mot hiv.

– Informationsarbete, seminarieverksamhet, konferenser som denna, förklarade Vesna Mihajlovska. Det är bara så vi kan gå vidare.

Andy Peterson stämde även han in, och menade att det preventiva arbetet trots allt är viktigast långsiktigt.

– Det är naturligtvis väldigt viktigt att vi också involverar dem som redan är smittade. Hur kan vi ge stöd till de människor och familjer som drabbas av sjukdomen, och även de barn som blir föräldralösa är frågor som givetvis måste prioriteras.

VICTOR ÅSTRÖM