Palmedagarna 2004: Islamafobi – Västvärldens projektion

– Islamofobi skiljer sig från rasism och antisemitism, Man har osynliggjort det problem som islamofobin utgör till förmån för att betrakta muslimer och islam som problemet, sa religionshistoriken Mattias Gardell under Palmedagarna i Göteborg.

I maj 2002 antogs en lag i Danmark som skulle försvåra för unga danskar att förälska sig i fel personer, det vill säga utlänningar. Innebörden var bland annat att samhället ställde större eko-nomiska krav på den danske partnern att försörja den icke-danske partnern. Paret måste även bevisa att de har större anknytning till Danmark än till något annat land för att få leva där. I årsskiftet 2003-2004, ändrades lagen efter att man stött på oväntade problem. En del danskar hade nämligen rest till USA för att studera och sedan bildat familj. Nu kunde de inte flytta tillbaka till Danmark på grund av reglerna. Integrationsministern, Bertel Haarder, dolde inte sin besvikelse över lagändringen när han uttalade sig. ”Alla vet att det här inte handlar om amerikaner, men vi får inte särbehandla någon. Reglerna ska vara lika för alla. Tyvärr, och jag menar tyvärr.”

Alla vet nog vilka det handlar om. Rädslan för islam och muslimer, islamofobin, är ytterst på-taglig i många västerländska samhällen, inte minst i Sverige. Det är lätt att hitta argument för denna ängslan.

– De bilder och nyheter om islam och muslimer som når oss från olika massmedier handlar i nio fall av tio om krig, terrorism och fanatism. Det är självmordsbombare, kidnappningar, av-rättningar och al-Qaidarebeller i mörka grottor. Läser vi tidningen eller tittar på Efterlyst är det mer regel än undantag att gärningsmannen är mörk och talar svenska med brytning. Gäng-kriminaliteten frodas bland unga män med invandrarbakgrund. Om bygget av en moské plane-ras kommer snart reaktioner från omgivningen som aldrig tidigare har visat engageman i vare sig religion eller utformning av trakten.

Palmedagarna i mitten av oktober 2004 inföll under en stor och glad högtid. Omkring 400 000 muslimska svenskar kommer att fira ramadan, men få ickemuslimer känner förmodligen till att denna fest- och fastemånad pågår. Det blir inte heller någon större uppmärksamhet i medi-erna, dvs. där de flesta aktuella händelser når oss. Skulle det varit annorlunda ifall fler journa-lister hade haft muslimsk bakgrund, något som institutionen för journalistik på Göteborgs universitet vill bidra med genom kvotering av utlandsfödda studenter? Frågan hänger fortfa-rande i luften. Mattias Gardell säger dock att vi inte ska vara förvånade över denna tystnad och den okomplicerade bild av islam som möter oss. Vi lever i ett islamofobiskt samhälle.

Bilden av islam
Rädslan för islam bygger på en syn där kultur och religion blir det som bestämmer vårt hand-lande och tänkande som om de vore för alltid avgränsade enheter. Även sekulariserade mus-limer, som sannolikt är betydligt fler än de praktiserande, drabbas av denna islamofobi. Människor av en viss grupp ÄR i så fall på ett visst sätt just på grund av att de tillhör denna grupp, inte bara när det gäller utseende utan också beteende.

– När vi hör talas om att en kurdisk man slår ihjäl sin dotter blir det faktum att han är muslim en tillräcklig förklaring för att vi förstå varför det händer. När en svensk kvinna dödar sitt barn och lägger det i frysboxen inser vi dock snart att det inte räcker som förklaring att kvin-nan var svensk eller kristen. Vi måste hitta andra orsaker eftersom vi vet att kulturen och reli-gionen inte uteslutande bestämmer hur vi handlar eller tänker.

Bilden av islam har delvis varit splittrad. Den har sträckt sig från erotiska fantasier om stora harem och berättelser i Tusen och en natt till att betraktas som svärdets, hatets, terrorns och blodets religion. Denna uppdelning mellan det goda i väst och det onda i öst är gammal. Den grundar sig i de blodiga korstågen och utvecklades under kolonialtiden då nästan hela den muslimska världen var under västerländsk ockupation. Upptäcktsresande och forskare begav sig till den exotiska arabvärlden och kom tillbaka med berättelser som kom att utbilda nya upptäcktsresande som i sin tur gav sig ut. Föreställningarna både behövdes och skapades för att upprätthålla västvärldens överhöghet.

Islam fyllde tomrummet efter kommunismen
Under 1900-talet, och i synnerhet under det kalla krigets dagar, kom islam att hamna i skug-gan av hotet från kommunismen. USA stödde till och med muslimska stater och grupper i kampen mot Sovjetunionen. Islam kom emellertid tillbaka som hot då Saudiarabien 1973 an-vände sig av oljevapnet mot USA. Förenta staterna är vana vid att använda handelshinder mot andra länder, men är inte vana vid att själva bli utsatta för det. Reaktionerna blev stora i den västerländska världen. Sedan inträffade revolutionen i Iran 1979 och därefter kom en våg av självmordsattacker. Det dröjde inte länge innan Islam kom att fylla tomrummet efter kommu-nismen, den motpol som västvärlden behövde för att finna sin egen identitet.

Efter kommunismens fall 1989 framträdde den amerikanske författaren Francis Fukuyama med tesen att vi hade nått historiens slut. Kapitalismen och den liberaldemokratiska statsfor-men hade gått segrande över hela världen. 1992 utnämner FBI islam som det enda kvarvaran-de hotet mot världsordningen i en säkerhetspolitisk rapport som efter hand byggs ut av CIA. 1993 presenterar statsvetaren Samuel Huntington sin teori om en krock mellan civilisationer-na, the West against the rest, i synnerhet väst mot islam. Han menade att nationalstaten inte längre var den viktigaste faktorn i internationella relationer. Motsättningarna kommer istället att stå mellan kulturer och civilisationer.

– Efter den 11 september 2001 har Georg W Bush tagit på sig uppgiften att sprida världscivili-sationens kamp för global fred och laglydighet mot terrorns krafter. Utifrån en maktbärande position har han bestämt vad som skiljer det ena från det andra. Det har egentligen inte funnits någon avvikande bild förrän TV-kanalen Al-Jazira började sända över Europa.

Mattias Gardell lever för närvarande i Kairo i Egypten och forskar om globalisering och poli-tisk islam. Under seminariet berättade han att många stater försöker reformera det islamiska samhället på ett sätt som liknar socialdemokratins folkhemsideal med sjukförsäkringar, dag-hem och utbildning även för de fattiga. Många av dem är starkt bidragsberoende. De hamnar i knäet på den amerikanske presidenten och driver därför en ”Bush-politik” som väcker fientli-ga krafter inom de egna leden.

– Islamska regimer har samma inställning till våldsgrupper inom islam som socialdemokratin har till KPMLR, säger Gardell för att visa även politisk islam har olika uttryck.

Det främmande skrämmer
De krafter som förmedlar denna enkla uppdelning mellan svart och vitt, mellan gott och ont, i öst och väst är oändligt mäktiga. De strömmar inte bara emot oss utifrån utan tränger även fram inom oss själva. Det som är främmande är många gånger också skrämmande, det som är ytligt och lätt döljer det som ligger djupare och som kräver lite ansträngning. Under seminari-et kom därför många frågor, som brukligt i dessa sammanhang, att handla om slöjan istället för de lite mer svårgripbara frågorna om samlevnad och samförstånd. Kontentan tycks vara att slöjan är problematisk i alla lägen. Den som bär slöjan tvingas kämpa för det och den som inte bär slöjan måste kämpa för det.

När frågan om islam och demokrati kommer, säger Gardell att han är övertygad om att globa-liseringen omöjliggör denna uppdelning mellan gott och ont. Västvärlden kan inte längre be-skriva muslimer som främlingar eftersom de är en del av och lever mitt i detta samhälle.

– Tiden då allt var svart och vitt är övergången. Det finns inte längre något samhälle utanför globaliseringens. Krig kan inte längre bedrivas mot någon som finns på andra sidan om grän-sen.

Av den anledningen blir det ännu viktigare att vi kan föra en dialog med varandra. Inte heller muslimer är en enhetlig grupp där alla tycker likadant. I Sverige kan olika muslimska fraktio-ner möta varandra och upptäcka att det finns andra former av islam som de inte kände till från sitt hemland. En dialog kan emellertid bara ske mellan två eller flera parter som spelar på samma villkor. En fråga vi måste besvara är därför hur tolerant och öppen vår demokrati är för att tillåta att alla människor som har sin tillvaro här kan leva ett liv utifrån sina önskemål utan att demokratin i sig hotas. Efter brandkatastrofen på Backaplan i Göteborg togs många viktiga kontakter, men efter hand klingade de ut och var och en återgick till sina egna grupper.

Kanske är nästa steg ligger i att vi inte buntar ihop människor i grupper och pekar ut vilka ”de andra” är. Istället för att titta så mycket på ”dem” bör vi bättre lära känna oss själva och vårt egna.

HANS P.A. KARLSSON