Palmedagarna 2005: Framgång med fackligt projekt i Bosnien

Mlaudin Lauseger, projektledare, född och uppväxt i Bosnien gav en inblick till den fackliga rörelsens historia och dess nuvarande utformning i sitt hemland. Trots en lång tid av krig och diktatur på Balkan finns idag två fackliga organisationer i Bosnien-Hercegovina: Federationen och Republika Srpska. Verksamheten skiljer sig från den i Sverige, då man inte har en tradition av facklig-politisk samverkan och att mer fokus ligger på sociala frågor än förhandlingar och kollektiva avtal. Ekonomin i de båda organisationerna är dålig och har att göra med låga medlemsavgifter som en konsekvens av den höga arbetslösheten i landet. Men att det är lite annorlunda att vara fackligt aktiv i Bosnien var inget som hindrade projektet från att sjösättas.

Demokrati är att respektera varandra

År 2003 formades mål och syfte med verksamheten: att överföra svenska kunskaper till den fackliga verksamheten i Bosnien. Krav ställdes på deltagarnas sammansättning: Alla nationaliteter, jämn kön- och åldersfördelning samt minst fem medlemmar från Republika Srpska. Med den svenska modellen som utgångspunkt och hur Sveriges fackföreningsrörelse byggdes upp, genomfördes flera framgångsrika seminarier i Bosnien –Hergezovina.

Kent Karlsson, ombudsman på LO-distriktet i Östergötland, berättade om de första stapplande försöken till en facklig samverkan mellan Sverige och Bosnien. Eftersom det bosniska facket inte är uppdelat i samma branscher som i Sverige, var det en brokig skara av poliser, bankmän och lärare som dök upp till den första träffen. Inledningen visade sig bli rena rama kaoset. Folk pratade i mun på varandra eller svarade på sina mobiler som ringde stup i kvarten. Det blev till slut nödvändigt att förklara att man inte kan uppnå en demokrati om man inte respekterar varandra.

– På seminarium tre började deltagarna att räcka upp handen och alla mobiler var avstängda, sade Kent Karlsson.

Agneta Lantz, facklig studieledare på ABF i Östergötland beskrev komplikationerna kring den för bosnierna annorlunda studieformen som projektet utgick ifrån.

– Deltagarna var till en början mycket förvirrade av de mellanliggande uppgifter som vi gav dem i uppdrag att genomföra inför varje ny träff. Där är man ju van vid traditionella seminarier där man bara lyssnar och sedan går hem till sig.

”Världsmästare i strejk”

Trots de inledande svårigheterna visade ändå deltagarna en oerhörd öppenhet för nya intryck och metoder. Flera av dem har fått styrkan att sprida sina kunskaper vidare till fackligt aktiva och på arbetsplatser. Många upplevde också att de tagit fram kunskaper hos sig själva som de inte trodde fanns, vilket bidrog till ett ökat självförtroende och vilja till att engagera sig i styrelseuppdrag, nämnder kommittéer och förhandlingar. Projektet vittnar också om en förändring i syn vad gäller metoder för fackligt inflytande. Från början var strejk det viktigaste och enda medlet till att skjuta fram sina positioner. Idag är deltagarna rustade med andra alternativ. Kent Karlsson berättade om en av deltagarna som kommit fram och kallat sig för ”världsmästare i strejk”.

– Då gav vi vår syn – att man först måste förhandla tills man når botten och som en sista utväg ta till strejk – för det finns inga vinnare i en strejk.

Responsen har med andra ord varit mycket positiv och flera av deltagarna har fått framflyttade positioner inom facket. Gospava Paripovic är ett bland många exempel. Numera är hon klubbordförande på ett företag med 700 anställda och hennes osäkra tillvaro med hot om varsel och uppsägningar på arbetsplatsen förändrades till framgång. Pero Milovanovic, ytterligare en deltagare, beskrev sin upplevelse av projektet i en av utvärderingarna:

– Projektet har visat mig att jag har ett värde som individ och facklig förtroendeman.”

Svår vardag hindrar inte engagemang

Både Kent Karlsson och Agneta Lantz var förvånade över den oerhörda vilja som finns till att bygga en facklig organisation i Bosnien.

– Vi kom till ett land där vi inte hade en aning om hur det såg ut, sade Kent Karlsson. 40 procent går arbetslösa i Bosnien och många arbetar till och med utan lön. Ett skräckexempel är en kvinna som fick sin augustilön 2004 utbetald i maj 2005. Det gör det svårt att förstå hur någon helhjärtat orkar engagera sig i en studiecirkel utöver att klara av sin vardag.

– Flera av dem har genomfört stora enkäter bland sina arbetskamrater och gjort bra mycket mer än vad de blivit ombedda att göra, kommenterade Kent Karlsson.

I en första anblick av projektet och dess syfte kan man få intrycket att det bara gäller för de bosniska organisationerna att anamma den svenska modellen. Agneta Lantz var dock noga med att understryka att så inte är fallet.

– Det handlar inte om att pracka på våra modeller – vad vi försöker göra är att ge dem verktyg och få ihop något som passar deras verksamheter. Bosnien ser inte ut som Sverige och det är viktigt att komma ihåg att de har en annan demokratisk ordning än vad vi har.

Text: Caroline Andersson