Palmedagarna 2005: Rätten till vatten

Vattnet vi dricker idag dracks en gång av dinosaurierna och det faktum att vatten inte kan produceras, bara återanvändas,  gör det ännu viktigare att det fördelas rättvist. Detta skiljer också vatten som resurs från t.ex. resursen mat.

Bara 2,5 % av jordens vatten är sötvatten, varav det mesta finns bundet i glaciärer och snö. För varje dag som går blir det tydligare att vatten är en bristvara som vi måste hantera på ett ansvarsfullt sätt. Vatten har ofta varit en bidragande orsak till konflikter, bl.a. till Sexdagarskriget 1967. Med minskande vattentillgångar kommer konfliktrisken att öka, tror Ania Janerud från Rättviseakademin. Idag ska hela tio länder dela på Nilens vatten, vilket troligen kommer att leda till ytterligare spänningar i Mellanöstern.

För att försöka förstå innebörden av de enorma problem som vattenbristen orsakar, visar Ania Janerud några OH-bilder. Där kan man se att 1,2 miljarder människor saknar tillgång till rent dricksvatten. 2,4 miljarder saknar tillgång till avlopp. Detta leder naturligtvis till sanitära problem och 5,5 miljoner människor dör varje år av vattenrelaterade sjukdomar. Av återkommande sjukdomar står de vattenrelaterade för hela 35 %.

Samtidigt som vattenbristen är akut på vissa håll bokstavligt talat badar vi i vatten i väst. En smått absurd siffra som belyser den sneda fördelningen är att det 2001 såldes 90 miljarder liter vatten på flaska. Till detta kommer de stora mängder vatten som används för att producera läsk och öl. För varje liter som produceras går det åt flera hundra liter vatten. Bland annat har Coca Colas produktion i Indien lett till att lokala brunnar nu sinar. Andra problem som vatten på flaska medför är utsläpp vid transporterna samt den ökade mängden sopor som de många plastflaskorna utgör.

Kvinnorna är ofta de som drabbas hårdast av vattenbristen. De kan tvingas gå mil för att hitta vatten. I vissa fall måste döttrar hjälpa till och missar därmed skolan. Ytterligare problem som bristen på vatten medför är de sanitära problem som uppstår under menstruationen.

Vattendistributionen utgör för det mesta ett så kallat naturligt monopol. Därmed ligger människors vattenförsörjning helt i händerna på den som äger nätet, man kan ju inte välja något annat nät. I det läget är det extra viktigt att människor har full insyn och möjlighet att påverka de beslut som fattas. I privata bolag saknas ofta sådana möjligheter, även om det ska tilläggas att inte heller offentligt ägande är någon garanti för insyn och demokrati om den som har makten är korrumperad.

Lönsam bransch

I England och Wales är vattendistributionen helt privatiserad. Det skedde under den nyliberala våg som Thatcher startade. Samtidigt som antalet anställda inom vattensektorn där har sjunkit från 50000 år 1989 till endast 8600 tio år senare, har de privata bolagens vinster ökat och 1995 var deras sammanlagda vinst enorma 1746 miljoner pund efter skatt.

En handfull multinationella bolag dominerar idag marknaden för privat vattendistribution. Bland dessa är franska Veolia och Suez samt brittiska RWE / Thames Water i en klass för sig. Ann-Christine Sjölander berättar att bolagen ofta har nära kontakter in i de politiska kretsarna, både på nationell och internationell nivå. Som exempel tar hon fransmannen Jérôme Monod som satt i ledningen för Suez samtidigt som han var nära medarbetare till President Chirac. Idag är Monod rådgivare på Världsbanken. Samma Världsbank som, tillsammans med IMF, fått massiv kritik för de krav de ställt på vissa länder att privatisera sin vattendistribution för att kunna få lån.

Privatiseringen i Cochabamba

Det kanske mest kända exemplet på detta är när Världsbanken i början av 1999 rekommenderade Bolivia att privatisera staden Cochabambas kommunala vattenbolag. Så skedde och lagen anpassades till privatisering och slopade statliga subventioner. Privatiseringen ledde mycket snabbt till högre priser och inom ett knappt år var vattenräkningen för en familj uppe i 20 dollar, i en stad där minimilönen är under 100 dollar. Det var en ohållbar situation och motståndet växte för varje dag som gick. Under de första två månaderna år 2000 tog sig över en miljon bolivianer in till Cochabamba och genomförde i februari en massdemonstration som följdes av en fyra dagar lång generalstrejk, där alla transporter stoppades. Demonstrationen möttes med våld och en pojke dödades. Tills slut gav dock statsmakten upp inför folkstormen och bröt vattenkontraktet med hänvisning till bristande förankring bland folket.

I Argentina fick franska Suez stora problem under den ekonomiska krisen omkring år 2001. De klarade sig dock genom att de lyckades omförhandla kontraktet så att de tilläts höja vattenpriset. Med problemen i Bolivia och Argentina i färskt minne försöker vattenbolagen nu hitta nya marknader. Framförallt är det den väldiga kinesiska marknaden som lockar, men även i-länder har visat sig lönsamma.

Vattenföretagens strategier

Ann-Christine berättar om företagens strategier. Ofta håller de nere priserna i ett inledningsskede för att sedan höja dem efterhand. En annan taktik är att plötsligt omförhandla kontrakten, vilket även det leder till att högre priser. Det är heller ingen slump att många av de länder där företagen agerar har svaga regleringsmyndigheter och utbredd korruption.

Svenska Timbro har också gett sig in i debatten. Inte oväntat är privatiseringar deras lösning på vattenproblematiken. Deras resonemang bygger dock på en grov förenkling av verkligheten, säger Ann-Cristin Sjölander. Det stämmer förvisso att fler människor fått tillgång till VA-nätet i vissa länder, men det är ingen garanti för att de verkligen får vatten. Om priserna är för höga spelar det ju ingen roll hur god tillgången är. Lösningen måste istället vara att det offentliga driver nätet så att alla får del av det.

Inga-Lena Wallin avslutar seminariet med en kort reflektion. Inom Kommunal brukar man säga att ”det märks inte när en kommunalare sköter sitt jobb, men det märks när hon inte gör det.” På samma sätt är det nog med vatten, det är en så självklar del av vår vardag att vi inte märker och uppskattar den förrän den är borta.

Text: Anders Persson