Palmedagarna 2006: Globalisering på gott och ont

Det är till exempel vanligt att begreppen internationalisering och globalisering blandas ihop – att ökad internationalisering per automatik skulle leda till globalisering.

Så är det inte. Internationalisering är ju per definition ett samarbete mellan nationer. Globaliseringen däremot verkar oberoende av nationsgränser och nationella beslut. Det nationella beslutsfattandet flyttas till andra aktörer. Exempel på detta är de avreglerade kapitalrörelserna och kreditmarknaderna, satellitbaserad kommunikation och media. Här opererar stora multinationella aktörer sida vid sida med individer, mindre företag och organisationer.

Numera är den ekonomiska globaliseringen ett någorlunda vedertaget begrepp. Multinationella företag och kapital rör sig mer eller mindre obehindrat över gränserna. Den ekonomiska globaliseringen har haft stora effekter på omfördelningen av jordens välstånd. Den ökade handeln och ekonomiska verksamheten över gränser har ökat välståndet för hundratals miljoner människor. Men fattigdomen består och lever sida vid sida med rikedomen. Alltjämt lever 1,2 miljarder människor med en dagsinkomst på mindre än en dollar.

Miljöfrågor, spridningen av smittsamma sjukdomar, och naturkatastrofer hör till de företeelser som ingen regering kan kontrollera på den nationella nivån Här är internationella överenskommelser avgörande för att nå global verkan. De flesta globala frågorna har blivit gränsöverskridande just på grund av medvetna politiska beslut.

Ytterst handlar globaliseringen om en förskjutning av makt och gränser. Makten förskjuts uppåt till den globala nivån där internationella organisationer eller multinationella bolag opererar, men också neråt till den regionala och lokala genom att möjliggöra direkt samarbete mellan regioner och kommuner och småföretagare över nationsgränser. Men beslut och ansvarsutkrävande måste ske på samma nivå.

Är globaliseringen ny?

Det diskuteras ofta huruvida globaliseringen är ett nytt fenomen eller inte. Eller vilka delar av globaliseringen som är nya och vilka inte.

Man kan förstås påstå att globaliseringen alltid har funnits på något sätt. Den fanns sannolikt när romarna erövrade stora delar av Europa, norra Afrika och västra Asien. Den fanns troligen när vikingar och korsfarare rörde sig över stora delar av jorden och förde med sig varor, tro och traditioner.

Andra diskuterar globaliseringen i termer av att komma fram till om globaliseringen sammantaget är positiv eller negativ. Visst kan detta vara intressanta frågeställningar men jag tror inte att det vare sig är nödvändigt eller ändamålsenligt att försöka dra några sådana slutsatser.

Viktigare är att diskutera de politiska konsekvenserna av globaliseringen, som enligt min mening inte ges tillräcklig uppmärksamhet. Beslutsfattandet och ansvarsutkrävandet förändras genom globaliseringen. Beslut fattas de facto på andra nivåer än de som traditionellt är organiserade för politiskt beslutsfattande. Förutsättningarna för beslutsfattandet kan i många fall inte längre kontrolleras av nationella regeringar och parlament.

Därför borde medborgarnas ansvarsutkrävande i motsvarande mån följa med till nya arenor som EU, IMF och Världsbanken och till konferensrummen i de globala företagskoncernerna. Gränsöverskridande rörelser som Attac och Greenpeace har självpåtaget drivit ansvarutkrävandet på den globala nivån. Det sker tyvärr utan mandat och ibland i former som är främmande för folkflertalet.

Dessa nya politiska förutsättningar ställer nya krav på politiker och politiskt beslutsfattande. Nationella politiker måste ha en förståelse för att deras beslut kan ha konsekvenser långt utanför det egna landets gränser. Det kräver i sin tur en ökad förståelse av medborgarna. Politiker måste också våga delegera beslut till såväl regionala, lokala som multinationella nivåer. För svensk del kan beslut som idag fattas i Riksdagen vara bättre lämpade för kommuner eller landsting att besluta om. Ibland behöver EU fatta beslut som idag är nationella eller lokala. Beslutsfattandet måste med andra ord i högre grad ske på den nivå som är bäst lämpad för beslutet.

Globaliseringen kan med rätt insikter och ändamålsenlig organisering styras. Det är en stor fara att demokratin går förlorad om inte medborgare i alla länder formerar motkrafter till ansvarslös global marknadsekonomi.

Globaliseringens positiva sidor måste förstärkas

Globaliseringen rymmer utan tvekan en stor tillväxtpotential och vi behöver identifiera de områden där globaliseringens positiva sidor kan förstärkas och dess negativa bekämpas. För den globala arbetarrörelsen är det avgörande att se till att globaliseringen skapar en positiv samhällsutveckling bestående av stärkta demokratier, minskade klyftor, respekt för mänskliga rättigheter och etableringen av en varaktig fred och säkerhet för envar.

I den samhällsutvecklingen måste människan stå i centrum. Om globaliseringen för med sig negativa konsekvenser, vare sig det handlar om hotet mot fackliga rättigheter eller miljöförstöringen, måste dessa negativa effekter motarbetas. Bäst förberedd är kanske de internationella fackföreningsinternationalerna, men vi har också sett flera exempel på hur de globala företagen försöker spela ut arbetare i olika länder mot varandra när det gäller var viss produktion ska förläggas. Därför måste man samordna sig bättre inom fackföreningsinternationalerna. Politiska partier bör bli bättre på att engagera sociala rörelser för att öka förtroendet för lokala lösningar som har en global verkan och vice versa. Regeringar och parlamentariker måste också våga tala klarspråk med sina medborgare om var makten över besluten verkligen ligger och inte förespegla väljarna att nationella politiker har makt att ändra alla rådande förhållanden. Slutligen måste enskilda medborgare skaffa sig kunskap för att kunna organisera sig på lämplig nivå och adressera sina krav och förväntningar till rätt beslutsnivå.

Text: Viola Furubjelke