Palmedagarna 2006: Jobben, facken och företagen

Att människor rör sig över gränserna i jakt på försörjning är ingenting nytt, konstaterade Wanja Lundby Wedin. Inte heller att denna rörelse kan väcka oro.

För att sätta dagens diskussion om utländsk arbetskraft och lönedumpning i ett historiskt perspektiv citerade hon ett uttalande från den nordiska arbetarkongressen, som 1912 samlades i Stockholm för att diskutera arbetskraftsinvandring. Kongressen slog fast att ”i betraktande av de kapitalistiska samhällsförhållandenas tryck på den arbetande klassen, erkänner socialdemokratin det berättigade i att de skilda ländernas arbetare söker sin utkomst där den kan erhållas”.

– Men samtidigt slog man fast att vi skulle sträva efter att organisera alla arbetare som kom till Sverige fackligt. Vi skulle också sträva efter att arbetare inte konkurrerade om löner och arbetsvillkor genom att bjuda under varandra i jakten på jobb.

Därför uppmanade kongressen sina medlemmar att genom agitation och upplysning ”klargöra för de utländska arbetarna deras solidaritetsförpliktelser för att motverka att de uppträder som lönenedpressare eller strejkbrytare”.

– Så skulle vi kanske inte uttrycka oss i dag. Men vad är det dagens konflikt egentligen handlar om? Vi säger att vi vill att alla ska likabehandlas och att vi välkomnar alla till Sverige. LO sa ju verkligen inte nej till övergångsbestämmelser. Men samtidigt måste man vara trygg i att man kommer att likabehandlas när man söker sig till Sverige för att få jobb, ingen ska utnyttjas eller exploateras därför att han har en svagare position på arbetsmarknaden.

Det finns enskilda arbetsgivare som utnyttjar och missbrukar de människor som kommer hit, fortsatte hon, och som försvarar sig med att de ju ändå får det bättre än vad de hade det hemma.

– Den här situationen är en del av globaliseringen och de öppna gränserna. Samtidigt är globaliseringen någonting vi måste bejaka. Det kan aldrig vara ett hot att gränserna öppnas, att ett totalitärt styre försvinner. Då kan vi ju inte heller sätta upp en hand och säga att de inte får komma hit och jobba! Men samtidigt måste vi som internationell rörelse se till att vi bidrar till demokratiseringen, och verka för en globalisering där mänskliga rättigheter hela tiden står i fokus.

Krav på rättigheter

Vad en enad fackföreningsrörelse kan göra är bland annat att påverka institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken, förklarade hon. I samband med att de beviljar lån till ett land måste de till exempel ställa krav på att grundläggande rättigheter i arbetslivet respekteras.

– Det är fullkomligt självklart att utvecklingsländer inte ska få lån om man inte är beredd att verka för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Annars kommer länderna inte heller att få uppleva någon tillväxt.

Till skillnad från 1912 är det inte längre självklart att vi kan klargöra solidaritetsförpliktelserna för de utländska arbetarna, fortsatte Wanja Lundby Wedin. Hur kommer det sig? Är det för att vi själva hade det så svårt då, och att vi i dag har det så bra?

– Vissa tänker att det inte är så farligt om det kommer några hit och jobbar för lite lägre löner. Ska vi inte unna dem det om de har det svårt hemma? Men då glömmer man bort hur viktigt det är att vi som ligger i fronten när det gäller goda förhållanden i arbetslivet, att vi jobbar för att andra ska komma ikapp oss.

Vi kan aldrig acceptera lägre löner för att rädda jobben kvar i Sverige, ansåg hon. Att ett företag måste lämna Sverige för att bli konkurrenskraftigt behöver inte heller vara av ondo. I länderna på andra sidan Östersjön har det till exempel betytt oerhört mycket att svenska företag etablerat sig där och bidragit till tillväxten – som i sin tur inneburit en ökad handel i hela Östersjöregionen.

– Vi kan aldrig göra som i Tyskland, där man har börjat backa eftersom man är rädd för globaliseringen och för att förlora jobben. Däremot ska vi fortsätta utveckla ett av våra viktigaste vapen, det vill säga de globala avtal där vi tillsammans med företagen tar ansvar för mänskliga rättigheter.

Men om en fabrik lägger ner i Flen och flyttar utomlands, då blir ju strukturomvandlingen ett konkret hot för de anställda där? invände Jesper Bengtsson, som ledde samtalet.

– Vi måste på olika sätt ta ansvar för att vi har en trygghet i förändringen, svarade Wanja Lundby Wedin. Att vi för en bra politik med bra a-kassa och så vidare. Det är ju av den anledningen som vi har kunnat vara positiva till strukturomvandlingen.

Hur överlever ett företag i internationell konkurrens?

Redan när Sandvik grundades 1862 deklarerade ägaren att bolaget skulle verka på den globala marknaden och bli världsledande inom sitt område.

– I dag är produktionen en helt annan än den var då, men i vår grundläggande filosofi och vårt sätt att jobba är det nästan ingenting vi har varit tvungna att överge, förklarade vd Lars Pettersson.

Sandvik har överlevt i 144 år genom att ha en bra affärsidé, fortsatte han. Och den har redan från början varit att inte bara tänka på pris, utan att jobba med innovationer, med produktutveckling – och att satsa på den globala marknaden.

I dag har Sandvik över 40 000 anställda i 130 länder, vilket innebär såväl problem som möjligheter. Tillväxt är en förutsättning för ett företags överlevnad. Men hur skapar vi tillväxt i de länder som migranterna kommer ifrån, så att de både kan och vill återvända hem en dag?

– Sandvik växer inte bara på så kallade emerging markets utan den största tillväxten har vi haft i Europa. Men andelen i Europa minskar eftersom vi växer snabbare i Nordamerika, i Östeuropa och i Asien där vi finns både för att sälja våra produkter och för att utveckla den lokala industrin.

I dag finns 25 procent av Sandviks anställda i Sverige och cirka 25 procent av investeringarna sker i Sverige. Långsiktigt är detta en stor utmaning för bolaget, förklarade han, eftersom kostnaderna per arbetad timme är högst i Sverige, följt av Tyskland, Storbritannien, de andra västeuropeiska länderna och USA. I Indien och Kina däremot är motsvarande kostnad en tiondel av vad den är i Europa.

– Ändå är våra löner betydligt högre än vad lokala och de flesta västerländska företag betalar i Indien och Kina. Och vi erbjuder bättre förmåner. Detta gör vi för att vi tycker att det är lämpligt. Men vi vet också att det är ett bra sätt att behålla duktiga medarbetare och att få dem att göra ett bättre jobb.

I många länder har man också en högre årsarbetstid än vad man har i Sverige, liksom en större flexibilitet när det gäller frivillig övertid. Detta innebär att drivkraften att flytta produktionen till lågkostnadsländerna blir allt större, berättade han.

De länder med de högsta kostnaderna, i kombination med de kortaste årsarbetstiderna, är också de länder som historiskt har förlorat mest av sin industriproduktion.

– Men det är ingen naturlag, till exempel har både Kanada och Irland stärkt sin industriproduktion. Så kan det bli även i Sverige, om vi pratar om förutsättningarna för produktion i Sverige på ett flexibelt sätt.

Alla ska ha samma villkor

Som Byggnads ordförande måste man inleda varje anförande med att tala om att man inte är emot arbetskraftsinvandring, förklarade Hans Tilly.

– Vi är inte heller emot utländska arbetare eller utländska företag. Vad vi är emot är att de inte har samma villkor som i Sverige och att många av dem som kommer hit lever under hot.

Byggbranschen brukar ofta betraktas som en stenåldersbransch när det gäller globaliseringen. Men i själva verket bidrog svenska byggnadsarbetare redan under 70- och 80-talen till utvecklingen av teknik och yrkeskunnande i Ryssland, Saudiarabien och olika länder i Afrika, berättade han. Än i dag finns det några svenska företag som är internationellt aktiva, varav det mest kända är Skanska som också tecknat ett avtal om uppförandekoder med det internationella byggfacket.

– Även om de inte alltid följer det till punkt och pricka betyder det mycket för byggarbetare i andra delar av världen eftersom man kan peka på villkor, arbetsförhållanden och liknande i avtalet.

Den svenska debatten handlar främst om villkoren för dem som kommer hit och arbetar. Och det finns två ord som framför allt kännetecknar deras situation, ansåg Hans Tilly: job trafficking och asociala arbetsplatser.

– Med job trafficking menar jag att vi träffar på många i dag som lever under hot. De kan inte ställa krav på en bra arbetsmiljö, rimliga arbetstider och framför allt inte på rimlig betalning. Den dag de kontaktar en journalist eller facket vet de att de blir hemskickade, många gånger till arbetslöshet. Detta är ett hot som går på tvärs mot alla mänskliga rättigheter.

Asociala arbetsplatser innebär en mycket dålig arbetsmiljö, byggjobbarna lever på arbetsplatsen och bor i baracker. I Sverige ska det vara svenska villkor och svenska förhållanden som gäller på arbetsplatsen, poängterade han, och Byggnads lägger mycket tid och kraft på att få ordning på arbetsplatser som är osäkra eller på andra sätt bryter mot vad som är att betrakta som rimliga arbetsvillkor.

Det finns gott om asociala arbetsplatser. Ett exempel är det omtalade bygget i Waxholm, ett annat är den arbetsplats i Luleå där slovakiska ugnsmurare utnyttjades och bygget av Svinesundsbron, där en polsk byggnadsarbetare ramlade ner och slog ihjäl sig.

– Det visade sig då att företaget inte hade tecknat några försäkringar för sina anställda. Trots att killen inte var medlem hos oss såg vi till att familjen fick pengar så att de klarar sig framöver.

Håller informationsmöten

Trots hoten som många utländska byggnadsarbetare är utsatta för bjuder Byggnads in dem till informationsmöten och försöker hålla kontakten med dem, berättade han.

– Till exempel har vi anställt ett antal tolkar runt om i landet som kan förklara för dem om svenska förhållanden och svenska kollektivavtal. Och, framför allt, om rätten till säker arbetsmiljö. Eftersom de utländska arbetarna helst vill komma hem helskinnade till sina familjer är abetsmiljöfrågorna också någonting som de är mycket intresserade av.

– Bedrivs det fackliga arbetet just nu i motvind? frågade Jesper Bengtsson. Finns det någon gräns då ni inte längre kommer att orka släcka alla dessa bränder?

– Det finns säkert en sådan gräns men dit är det långt, svarade Hans Tilly. Våra ombudsmän tecknar ungefär 25 kollektivavtal per vecka med arbetsgivare som inte är organiserade i en arbetsgivarorganisation. Att bevaka arbetsplatser är egentligen ett vardagligt fackligt arbete. Och de flesta avtal tecknar vi med svenska företag. Bland utländska företag som vill bedriva en seriös verksamhet och etablera sig på den svenska byggmarknaden är det också allt fler som själva vill teckna kollektivavtal.

Bruket av f-skattsedlar inom byggbranschen är den stora utmaningen framöver, menade Wanja Lundby Wedin. Enligt ett regeringsbeslut räcker det numera med att ha en enda arbetsgivare för att få f-skattsedel, vilket kommer att göra det ännu vanligare.

– Har man f-skattsedel är man ju inte längre att betrakta som arbetstagare, arbetsrätten gäller inte och inte kollektivavtalen. Och det gäller inte bara Byggnads, utan bruket av f-skattsedlar håller på att utvecklas inom många branscher.

Hur ser då Sandvik i egenskap av arbetsgivare på fenomenet med att facket följer arbetarna över gränserna och organiserar löntagarna i andra länder där ni är verksamma? frågade Jesper Bengtsson.

– För oss är det någonting positivt, svarade Lars Pettersson. Vi har ett mycket nära samarbete med våra fackliga kolleger, en bra dialog om de problem som finns lokalt. I ett land som Kina, där fackförbund är förbjudna, måste vi hitta ett annat sätt att föra dialog med medarbetarna, men inom ramen för den kinesiska lagstiftningen så att medarbetarna inte hamnar i knipa.

Text: Åsa Nyquist Brandt