Palmedagarna 2006: Migration, människor och möjligheter

Den klassiska bilden av människor och migration – flyktingar som flyr undan krig – stämmer allt mer sällan. Det minskade antalet konflikter har lett till att flyktingar numera bara utgör en liten del av de migranter som rör sig över gränser i världen, cirka 9,5 miljoner. Däremot har antalet migranter på bara 20 år fördubblats till runt 190 miljoner.

– Det är som om hela Brasiliens befolkning skulle vara på resande fot och befinna sig i ett annat land, förklarade Lisa Pelling, forskare i migrationsfrågor och tidigare politisk sakkunnig hos före detta bistånds- och migrationsminister Jan O Karlsson.

En annan stor förändring som har skett under de senaste åren är att andelen kvinnor ökat dramatiskt och numera utgör 48 procent av migranterna – migrationen håller på att få ett kvinnligt ansikte.

– En typisk representant för de människor som i dag rör sig över gränser för att söka jobb är en filippinska. Tio miljoner filippiner bor utomlands, det är elva procent av landets befolkning. De flesta av dem är kvinnor som jobbar som hembiträden och sjuksköterskor. Av varje årskull sjuksköterskor som utexamineras i Filippinerna utvandrar mer än hälften.

Enligt Jan O Karlsson, som varit en av två ordföranden i en global FN-kommission om internationell migration, kan migrationens kvinnliga ansikte få flera konsekvenser. Och detta beror inte bara på att antalet kvinnor ökar utan också på att syftet med migrationen förändrats.

– Tidigare när kvinnor utvandrade rörde det sig oftast om familjeåterförening, det vill säga de följde efter sina män. I dag ser vi betydligt fler bread winners, alltså kvinnor som flyttar för att ansvara för försörjningen av familjen. Och det får naturligtvis också sociala konsekvenser. Många välutbildade filippinskor arbetar utomlands med att ta hand om andras barn medan deras egna barn tas om hand av kvinnliga släktingar där hemma.

En annan sida av migrationens kvinnliga ansikte, som man sällan talar om, är omfattningen av så kallade remitteringar (på engelska remittances), det vill säga de pengar som migranterna skickar hem till sina familjer och som vida överstiger det samlade biståndet i världen.

– Att påminna om hur produktiva migranterna är kommer kanske bli det viktigaste vapnet mot främlingsfientligheten. Varje år skickar de hem 250 miljarder US-dollar till sina familjer, det är fem gånger mer än det statliga biståndet i världen.

Den forskning som gjorts kring dessa remitteringar visar samma mönster som när det gäller mikrokrediter.

– Banker tar inga risker när det gäller mikrokrediter som beviljas till kvinnor. Alla pengar kommer tillbaka. Och när det gäller remitteringar visar det sig att låginkomsttagare skickar hem mer pengar än höginkomsttagare, kvinnor skickar hem mer pengar än män. Och de kvinnor som är mottagare av remitteringarna investerar dem i stor utsträckning i hälsovård, utbildning och i att starta företag.

”Brain drain” en avigsida

Om remitteringar tillhör den positiva sidan av migrationen är brain drain en av avigsidorna, poängterade Lisa Pelling. Nästan alltid är det den utbildade arbetskraften som lämnar hemlandet – där de i högsta grad är behövda.

– Länderna i Karibien har till exempel mist 50 procent av sina universitetsutbildade till migration. Amerikanska och brittiska vårdbolag har stora affischer överallt i Sydafrika där de annonserar efter sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Samtidigt är bristen på sjukvårdspersonal stor i Sydafrika.

För att få stopp på denna brain drain har det bland annat föreslagits att ett slags kvotsystem ska införas, som reglerar hur många arbetsmigranter länderna i Europa får ta emot. Men den FN-kommission som Jan O Karlsson ledde avvisade såväl kvoter som andra typer av begränsningar för människors möjligheter att bege sig utomlands för att söka sig ett arbete.

– Vi frågade Amartya Sen, fattigdomens nationalekonom, vad han ansåg om saken och han svarade med att citera Adam Smith: den som hindrar en människas rörlighet begår ett brott.

Kommissionens förslag var i stället en ordnad arbetskraftsinvandring med den typ av skyddsnät som det svenska kollektivavtalssystemet är ett så utomordentligt bra exempel på, förklarade han.

En annan rekommendation är att koppla ihop biståndsinsatser och migration.

– Vi kan satsa mycket mer på utbildning och se till att vi ger människor möjlighet dels att resa och lära sig, dels att komma tillbaka, och att det då finns något att komma tillbaka till.

Ett stort problem med globaliseringen är annars att fattiga länder inte får ta del av det positiva med utvecklingen, utan endast betala priset. I Storbritannien satsar biståndsmyndigheten till exempel mycket på utbildning – varefter den utbildade arbetskraften rekryteras till Manchester och Birmingham!

– Men att hindra människor från att resa går inte, då skapas bara en ny typ av illegalitet. Vi måste sträva efter ”brain circulation” i stället för ”brain drain”. Bara när det gäller små stater, som i Karibien och Västafrika, där problemen är extra stora, måste särskilt kraftfulla åtgärder till. Annars riskerar hela stocken av utbildad personal att slås ut. Och det går inte.

Mellan 1870 och 1920 lämnade en miljon människor det fattiga Sverige för att söka lyckan utomlands, fortsatte han. En tredjedel kom tillbaka – och den välfärd och de kunskaper som dessa återvändare hade med sig var det bistånd som Sverige fick av omvärlden vid den tidpunkten.

– Och alla de kunskaper som migranterna har med sig hem är ännu värdefullare än alla pengar de skickar hem.

Reglerna för internationell migration

Ett av kommissionens uppdrag var att ta fram ett regelverk för den internationella migrationen, för att därigenom skydda länder från att bli helt dränerade på utbildad arbetskraft. Ett förslag var att de mottagande länderna inför program för tillfällig migration.

– Men det är inte så att vi vill tvinga någon att återvända, sade Jan O Karlsson. Förslaget om tidsbunden migration kom när vi diskuterade med fackliga organisationer, arbetsgivare, organisationer och myndigheter. Då upptäckte vi att man ser på det här med migration på olika sätt i olika delar av världen. I Asien till exempel uppfattas migration alltid som någonting temporärt.

I Europa finns en hel del historiska erfarenheter som också kan vara värda att studera närmare, fortsatte han. När Spanien blev medlem av EU, efter att diktatorn Franco avlidit, var det också flera europeiska länder som oroligt såg framför sig hur en massa hungriga spanjorer skulle välla in över gränserna.

– Men det visade sig att de som ville lämna Spanien redan hade gjort det under Franco-tiden. Nettorörelsen efter EU-medlemskapet var istället tillbaka till Spanien.

– Kanske skulle vi ha tänkt på det innan vi blev så förfärligt oroliga över alla polacker som skulle komma för några år sedan. Vi måste se migranterna som en resurs, inte som en belastning.

Att vår arbetsmarknad skulle hotas av migration stämmer alltså inte, konstaterade Jan O Karlsson. Arbetsmarknaden är inte något nollsummespel, där den enes jobb betyder den andres arbetslöshet. På 60-talet, då kvinnorna skulle ut i arbetslivet, pågick en liknande debatt eftersom många män var rädda för att jobben inte skulle räcka till alla.

– Men inte fick vi någon arbetslöshet då inte. Och på samma sätt är det nu. Vi svenskar kommer inte att bli arbetslösa för att andra kommer hit och jobbar. I ett längre perspektiv klarar vi oss inte heller utan migration för att få våra behov uppfyllda.

I kommissionen diskuterades också tanken på så kallade portable rights, berättade Jan O Karlsson, det vill säga att man som individ bär sina rättigheter med sig.

– Om vi ska ha en globaliserad arbetsmarknad måste vi sluta betrakta välfärden som en territoriell rättighet. Det handlar inte bara om pensioner utan också om andra sociala rättigheter. Om rätten till ”decent work” och andra mänskliga rättigheter. Ska vi ta oss ifrån det territoriellt bundna välfärdssamhället till ett globalt sådant handlar det ju i första hand om att rättigheterna ska komma alla människor till del överallt.

Text: Åsa Nyquist Brandt

_____________________________________________________
This seminar was organized with the  financial support of the European Union.

Reference Number of the Grant Contract: ONG-ED/2004/097-517-167
Title of the Action: JOBS JOBS JOBS – “Decent work” for all, the key to eradicating poverty”