Palmedagarna 2006: Sverige i världen och världen i Sverige

– Att diskutera globaliseringen och den nya världen vi lever i, som vi gör i dag, är ett fint tecken på den internationella medvetenhet som måste karaktärisera ett modernt samhälle och inte minst socialdemokratin.

Jan Eliassons politiska liv har präglats av närheten till Olof Palme, förklarade han under Palmedagarna. Inte minst det brinnande engagemanget i solidaritetsfrågorna och Palmes oändliga tålamod – ett karaktärsdrag som många inte känner till men som kom väl till pass många gånger.

Ett sådant tillfälle var under kriget mellan Iran och Irak. Olof Palme var medlare och Jan Eliasson ingick också i delegationen.

En gång på ett hotell i Teheran fick de syn på en tavla där det stod ”Patience is the greatest bravery”. Palme blev förtjust och översatte genast till svenska: Tålamodet är det största modet.

– Och han hade verkligen tålamod. Det var jag som många gånger blev otålig under förhandlingarna. Men Olof hade en sådan respekt för andra länders kultur, religion och traditioner.

Olof Palmes stora diplomatiska talang kom också till nytta i samband med förhandlingen om de irakiska truppernas tillbakadragande från gränsen, berättade Jan Eliasson. Iranierna insisterade på att de irakiska trupperna skulle bestraffas innan de lämnade Iran – det står nämligen i Sharialagen att de ska ha ett antal piskrapp som straff. Palme gav då den ende muslimen i delegationen i uppdrag att leta i Koranen efter ett passande citat, något som skulle kunna övertyga iranierna om att de inte måste verkställa piskstraffet.

– Vid frukosten kom han, hålögd men lycklig, och hade hittat ett citat om att man inte får anfalla fienden när han vänder ryggen till. Och då kan man ju heller inte piska den som vänder sig om för att gå tillbaka.

När Olof Palme berättade om citatet för iranierna blev de så glada att de kramade om svenskarna. För dem var det avgörande att de själva och deras religion blivit bemötta med en sådan respekt.

Gränsen mellan inrikes- och utrikespolitik

”Underbart men kort”. Så sammanfattar Jan Eliasson sin tid som utrikesminister. Under denna korta tid hann han ändå fundera mycket över det som under valrörelsen skulle bli hans motto: ”Sverige i världen och världen i Sverige”.

– En modern utrikesminister kan inte bara representera Sverige i världen, vi måste tänka på att vi har världen här i Sverige också.

Förr fanns det en tydlig gräns mellan inrikes- och utrikespolitik, sade han. Den är borta idag inom många politikområden; migration, miljö, spridningen av sjukdomar eller brottslighet.

– För att inte ge en falsk verklighetsbeskrivning måste vi väva in den internationella dimensionen i varje debatt. Den är ju också socialdemokratins starka gren.

Under det gångna året var Jan Eliasson också ordförande i FN:s generalförsamling. En fantastisk upplevelse, konstaterade han. Arbetet ledde till en rad reformer inom FN, till exempel när det gäller mänskliga rättigheter, fredsbyggnadskommissionen och internationell terrorism.

– Men det var också mycket uppförsbacke. Den misstro som finns i världen märker vi också tydligt i FN:s korridorer, som ju är en spegling av världen. Länge har vi levt med nord-syd-problematiken som den största frågan. Men nu håller en ny klyfta på att växa fram som jag själv aldrig trodde att jag skulle ta på så stort allvar. Det handlar om det som Samuel Huntington beskrev i sin bok ”Clash of civilizations” från 1996. Denna klyfta är i dag en realitet.

De ökade klyftorna mellan väst och islam är en stor fara, menade han. När spänningarna får religiösa och etniska förtecken tillkommer en emotionell dimension som försvårar problematiken avsevärt.

– Karikatyrkrisen, som bröt ut i våras i Danmark, är ett bra exempel på detta. Den ledde till att hela diskussionen om människorättsresolutionen svängde. När teckningarna trycktes i Jyllandsposten spreds de som en gräsbrand över hela den islamska världen och den motsättningen nådde snabbt in i våra FN-korridorer.

En av reaktionerna blev att Islamiska konferensen vände sig till Jan Eliasson med krav på att respekt för religion skulle skrivas in som en paragraf i mr-resolutionen. Detta ledde i sin tur att EU och andra krävde en paragraf om respekt för pressfrihet. Efter mycket medlande lyckades Jan Eliassson hitta en kompromiss som alla kunde gå med på.

– Men hela mänskliga rättighetsdimensionen höll på att försvinna inom FN i våras.

Djupare kunskap saknas

Ofta talar vi om att globaliseringen lett till att vi vet mer om varandra i dag. Informationen färdas snabbare och lättare. Men om man skrapar lite på ytan kan man fråga sig hur djup kunskapen egentligen är, konstaterade han.

– Hur många danskar – eller svenskar för den delen – visste att den grövsta formen av hädelse inom islam är att avbilda profeten Muhammed? Och hur många i Damaskus visste att man inte får tala om för en tidning vad den får eller inte får trycka?

Globaliseringen går snabbt, fortsatte Jan Eliasson. För många kanske alltför snabbt. Det finns en stor risk att omvärlden – och utlänningar – betraktas som ett hot snarare än ett löfte eller en möjlighet. Och vad händer då?

– Då byggs murar, synliga eller osynliga, eftersom man vill skydda sig från att få in brottslighet och sjukdomar. Man tror att inåtvändhet är lika med trygghet, när globaliseringen snarare tvingar oss att tänka internationalistiskt. Det finns få större hot än att omvärlden betraktas som ett hot.

Denna utveckling leder till utvecklingen av farliga politiska krafter som fiskar i grumliga vatten. I Europa, som verkligen är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle, har debatter av de konstigaste slag uppstått. Till exempel när det gäller frågan om Turkiets framtida medlemskap i EU.

– Vi är ju en kristen kontinent, säger man på en del håll i Tyskland och Frankrike. Och visst ska vi vara stenhårda vad gäller kraven på mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati i Turkiet. Men ett eventuellt medlemskap har ingenting med religion att göra.

Globaliseringens janusansikte

För Jan Eliasson är globaliseringen i grunden någonting positivt; den fria rörligheten för människor och idéer, öppenheten, transparensen.

Men globaliseringen har många janusansikten och på samma sätt som det finns en god sida av globaliseringen, som vi ska främja, finns det en dålig sida som måste bekämpas, ansåg han.

– För mig och många andra är problemet att vi får för mycket information. Men egentligen är det ett privilegium som är ojämnt fördelad. The digital divide, säger man på engelska. Det finns fler datorer i New York än i hela Afrika. Denna ojämna fördelning av kunskap är en stor orättvisa, såväl inom som mellan länder.

Numera kan man även färdas oerhört snabbt över hela världen. Men baksidan är att sjukdomar som fågelinfluensa sprids 100 gånger snabbare än för 20 år sedan.

Ett annat av globaliseringens janusansikten är pressfriheten. Rätten att läsa sin tidning är något mycket värdefullt. Men vad är pressfriheten värd om man inte kan läsa? I ett antal av världens länder kan 80 procent av befolkningen inte läsa och skriva.

Bank- och valutatransaktionerna är ännu ett sådant fenomen med en positiv och en negativ sida.

– Dessa transaktioner har lett till en ny form av brottslighet. Det har blivit lättare med pengatvätt. Narkotikaförsäljningen i världen omsätter 400 miljarder dollar. Och lika omfattande är den illegala handeln med vapen och prostitution.

Denna brottslighet är ett av de riktigt stora internationella hoten eftersom den underminerar demokratin och rättsstaten, sade Jan Eliasson.

Trots alla dessa negativa aspekter av globaliseringen överväger de positiva, fortsatte han. Men man måste bekämpa riskerna – av sakliga och av politiska skäl. Annars kommer alltid någon att fiska i de grumliga politiska vattnen och framställa omvärlden som ett hot.

En annan slutsats är att globaliseringen går att förbättra genom att det internationella samarbetet förstärks. Såväl FN som EU kan förbättras och förstärkas.

– Sveriges identitet i dag är inte bara den svenska, det finns också en nordisk identitet, en Östersjöidentitet, en europeisk identitet och så en global identitet.

Ensam är inte stark, tillsammans är starkare, fortsatte han.

– Vi måste helt enkelt inse att Shakespeare hade rätt – det finns en värld utanför Verona.

Text: Åsa Nyquist Brandt