Palmedagarna 2006: Världen blir bättre – och sämre

Den svartvita bild av världen som medier och andra förmedlar har allt mindre med verkligheten att göra. Visserligen är behoven i många länder och regioner fortfarande enorma. På en del håll går utvecklingen till och med bakåt. Men parallellt med denna dystra kurva finns en helt annan, betydligt ljusare bild som ofta tenderar att försvinna i rapporteringen, sade Staffan Landin.

– Vi får till exempel aldrig höra några goda nyheter från Afrika söder om Sahara. Eller att barnadödligheten gått ner i så gott som alla arabländer. Men vi måste våga se de framsteg som görs så att vi ser att utveckling är möjlig. Annars kan vi ju lägga ner arbetet på en gång.

Med hjälp av den interaktiva grafik som professor Hans Rosling vid Karolinska institutet tagit fram visade Staffan Landin bland annat hur medellivslängden i världen ökade från 61 till 67,4 år mellan 1975 och 2001.

Men att tala om genomsnitt på det sättet ger en missvisande bild, förklarade Staffan Landin. I själva verket var medellivslängden i OECD-länderna uppemot 80 år – jämfört med 47 år i Afrika söder om Sahara.

– Men även i Afrika är skillnaderna påtagliga. Mauritius till exempel har mycket pengar och relativt lång medellivslängd. I Sydafrika däremot, det rikaste landet i hela Afrika, är medellivslängden bara 50 år. Det beror på de enorma klyftor som finns i Sydafrika, här finns allt från oerhört rika till den stora majoriteten som fortfarande lever i fattigdom på landsbygden.

I Östeuropa ser statistiken annorlunda ut än i Afrika. Medan inkomsterna skiljer sig åt väsentligt mellan länderna är medellivslängden ungefär densamma.

– Hur kan till exempel Tadzjikistan ha så hög livslängd trots att de har så lite pengar? Ja, inte beror det på att de äter yoghurt, som man kanske kan tro när man läser på Arla-förpackningarna. Istället är det så att framgångar i hälsa är relativt beständiga. Medellivslängden ökade under Sovjettiden och det är sällan länder går bakåt vad gäller medellivslängd.

Det är dags att sluta tala om u- och i-länder, menade Staffan Landin. Utifrån en sådan definition skulle i stort alla länder vara u-länder förutom den lilla klick som ingår i OECD-länderna – Singapore, landet med lägst barnadödlighet i världen, liksom Zambia och Sierra Leone, de länder där barnadödligheten är högst.

I dag är de flesta av världens länder inte fattiga, berättade han. Fattigdomen kan finnas inom länderna, som i Indien och Kina, men landet i sig är inte fattigt.

– På 60-talet, när man införde definitionen u- och i-land, då stämde den beskrivningen mycket bättre. Då var skillnaderna tydliga med en rik i-värld och så en fattigdomshörna med Asien, Afrika och Latinamerika. Men där Sverige befann sig då, och betraktades som ett i-land, där är de flesta länder i dag.

Medellivslängden sjunker i södra Afrika

Samtidigt finns det en region som halkar efter när det gäller nästan allt. De flesta länder i Afrika söder om Sahara har mindre pengar och sämre livslängd än i stort sett alla andra länder i världen. Och här har också det ovanliga hänt att medellivslängden sjunkit med flera år.

Ett exempel är Botswana, vars utvecklingskurva svängt upp och ned sedan 1960. Då var det ett av världens fattigaste länder. Sedan hittade man diamanter och inom loppet av 30 år ökade medellivslängden med 15 år, från 50 till 65 år.

– Men om man blundar för hiv/aidsproblematiken, som presidenten gjorde i Botswana, så kan utvecklingen gå åt rakt motsatt håll. I dag är medellivslängden nere i 35 år. Den har alltså sjunkit med 30 år inom loppet av 15 år. Men nu har man börjat ge gratis bromsmediciner åt hivsmittade, så nu kommer man att kunna hejda utvecklingen.

För 200 år sedan var Sverige, som i dag tillhör de allra rikaste länderna i världen, fattigast i Europa. Utvecklingsnivån var ungefär som den är i dagens Moçambique, förklarade Staffan Landin. Efter 60 år hade vi klättrat upp till Ugandas nivå – ungefär samtidigt som en miljon svenskar emigrerade till USA.

– Men sedan satsade vi på folkbildning och investeringar för de breda folklagren. Så därför kunde vi klättra upp till att befinna oss på Indiens nivå runt 1900, och sedan bar det uppåt under 1900-talet fram till i dag, då vi befinner oss på samma utvecklingsnivå som Japan.

För Sverige tog det alltså 200 år. Men så lång tid behöver det inte ta för alla fattiga länder, det kan räcka med 20-30 år.

– Utveckling är möjlig. Det vet vi i dag.

Lika missvisande som det är att tala om i- och u-länder, lika fel kan det bli när man hänvisar till nationella genomsnitt, förklarade han. Ett exempel är barnadödligheten. I Sverige är den tre promille, medan den nästan är 30 procent i de värst drabbade länderna. Om man däremot delar upp länderna ser man att spridningen inom länderna skiljer sig åt avsevärt. I ett relativt jämlikt land som Vietnam, där skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste 20 procenten inte är så stor, finns ändå stora skillnader vad gäller barnadödligheten mellan de rikaste och de fattigaste. Ännu tydligare blir skillnaderna i ett land som Indien. Till och med de fattigaste i Vietnam har lägre barnadödlighet än de rikaste i Indien.

Sverige har, tillsammans med Singapore, den lägsta barnadödligheten i världen. Det finns inte heller några egentliga skillnader mellan fattiga och rika vad gäller barnadödligheten i vårt land, vilket beror på att inkomst inte är avgörande för tillgången till sjukvård.

– Inget land i världshistorien har haft så låg barnadödlighet som Sverige i dag. Och det finns ju inget viktigare område för utvecklingen än att barnen överlever. Man skulle kunna säga att definitionen på utveckling är när kyrkogårdarna fylls av gamla, istället för barn.

Ojämlikheten ökar i Östeuropa

Även om allt färre människor definieras som fattiga, det vill säga tvingas klara sig på mindre än en US-dollar om dagen, ökar skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste från dag till dag.

Ett exempel är Östeuropa, där ojämlikheten i dag nästan är lika stor som i Latinamerika. Denna ”nya” fattigdom började växa fram efter Sovjetunionens sammanbrott 1990.

– Därför kan vi inte säga att utvecklingen i Östeuropa går åt rätt håll. Det gör den för vissa men definitivt inte för andra.

Ett sätt att mäta tillståndet i världen är att utgå från FN:s åtta millenniemål, som världssamfundet förbundit sig att uppfylla till 2015. Inom många områden går utvecklingen åt rätt håll, till exempel har barna- och mödradödligheten aldrig varit så låg som i dag. Men takten måste höjas om målen ska vara uppfyllda 2015, poängterade Staffan Landin.

– Det är bara när det gäller tillgången till rent vatten och den globala fattigdomen som utvecklingen håller tillräckligt hög takt. Andelen fattiga som lever på mindre än en dollar om dagen har till exempel minskat från 28 till 14 procent sedan 1990. Men den minskningen beror nästan helt och hållet på att fattigdomen minskar i Asien. I Afrika söder om Sahara ökar den, liksom i före detta Sovjetunionen.

Det finns också ett millenniemål där utvecklingen går bakåt – förekomsten av hiv/aids.

Och vad är då kostnaden för att missa millenniemålen? Jo, det är döda människor, konstaterade Staffan Landin. Därför kan vi inte vara nöjda, även om det blir bättre på många håll.

– Vi i Sverige är ju beredda att lägga hur mycket resurser som helst på att få ner barnadödligheten. Vi vet hur man ska göra, och vi vet att det går. Därför kan vi inte vara nöjda med dagens utvecklingstakt.

Text: Åsa Nyquist Brandt