Palmedagarna 2007: Likgiltighet det största hotet

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, ledde helgens första samtal med den angelägna och uppfodrande titeln ”Fred i Mellanöstern NU!”. Gadi Batiansky och Nidal Fugah fick under en timme möjlighet att berätta om Genève-intiativets tillkomst och syfte, samt utveckla sina tankar om den nuvarande situationen på Gazaremsan och Västbanken.

I sin inledning pekade Ulf Bjereld på det faktum att såväl Israel som Palestina betraktar sig som den svagare parten i denna, en av vår tids längsta och mest plågsamma konflikter. Att konflikten är ”asymetrisk” är sannolikt en av förklaringarna till varför den är så svårlöst, menade han.

– Enligt Israel handlar det om en konflikt mellan dem och den arabiska, muslimska världen. Och enligt Palestina är det en konflikt mellan dem och Israel. Båda betraktar sig som ”underdogs”. Det gör att positionerna är ganska låsta redan från början, sade Ulf Bjereld.

Genève-initiativet tillkom för fyra år sedan efter en lång period av upptrappat våld och stillastående dialog mellan Israel och Palestina. Ledande politiker, militärer och intellektuella från båda sidor satte sig då ner för att teckna ner hur ett fredsavtal skulle kunna se ut. Ända ner i detalj lyckades de enas om de mest svårlösta frågorna: återvändandet, Jerusalem, bosättningarna och tillskapandet av två självständiga stater med var sitt sammanhållet territorium, enligt 1976 års gränser.

Till skillnad från tidigare avtal – Osloavtalet exempelvis – går Genève-initiativet rakt på de svåra frågorna först istället för att hänvisa dem till en bättre framtid.

En styrka, menar dess företrädare.

– Vi har dragit lärdom av tidigare misslyckanden. Du kan inte be folk ta ett tåg, investera i en biljett, utan att de vet slutstation. I Genève-initiativet beskriver vi var vi vill landa. Vi är de enda och de första som beskriver slutmålet, sa Gadi Baltiansky.

Tillsammans har han och Nidal Fugah, generaldirektör för den ideella organisationen Palestinian Peace Coalition – Genève-initiativet, ägnat de senaste åren åt att sprida ”avtalet” till människor och politiker, såväl hemma som i internationella sammanhang.

Ett arbete som på senare tid har kommit att handla allt mer om att hålla hoppet om en framtida fred vid liv – att överhuvudtaget mobilisera ett engagemang.

– En tydlig majoritet på båda sidorna stödjer initiativet, nu måste vi bara uppmuntra dessa majoriteter och se till så att de inte tappar hoppet menade Gadi Baltiansky och framhöll faran med den likgiltighet som börjat breda ut sig bland människor på båda sidor.

– Många man pratar med säger; visst vi håller med, men stör mig inte, jag håller på med annat nu. Vi behöver inte bara övertyga folk om att vi har rätt, vi måste övertyga dem om att stå upp och hördas också!

Båda herrarna målade en dyster bild av det aktuella läget i Mellanöstern. Efter Hamas övertagande av Gazaremsan i mitten av juni har Israel infört omfattande sanktioner mot området med en snabbt försämrad humanitär situation som ett resultat.

Mycket hopp står nu till den USA-ledda fredskonferens i Annapolis som planeras i slutet av november. Och trots det mörka utgångsläget var såväl Baltiansky som Fugha försiktigt positiva.

– Situationen på Gazaremsan måste lösas. Ledarna kan inte tillåta sig att misslyckas den här gången, sa Nidal Fugah.

Ulf Bjereld lyfte också frågan om det svaga ledarskapets betydelse för fredsprocessen. Varken Hamas på Gazaremsan, Fatahs ledare president Mahmud Abbas, Israels premiärminister Olmers eller USA:s avgående president Bush har uppvisat ett starkt ledarskap. Hur påverkar det förutsättningarna för fred?

– Det finns en stark fördel med svaga ledare i det här sammanhanget – de har inget att förlora. Olmers har möjlighet att visa att han har initiativet. Och om Bush inte bara vill bli ihågkommen för Irak har han möjlighet att lyckas någon annstans, i Palestina och Israel. Starka ledare gör oftast inte så mycket, se bara på Sharon, menade Gadi Baltiansky och fick medhåll av samarbetspartnern Nidal Fugah.

Text: Jenny Åkervall