Palmedagarna 2007: Palestinierna förnekas rättigheter

I ett personligt samtal med Palmecentrets generalsekreterare Viola Furubjelke berättade Susan Nathan om sin uppväxt i England, om flytten till Israel och senare livet i en palestinsk stad. En erfarenhet som ledde fram till att hon skrev boken ”Ett annat Israel”, som utkom 2005 och idag är översatt till över 15 språk.

Susan Nathan föddes 1949, i skuggan av andra världskriget. Barn i en ”typisk flyktingfamilj”, som hon själv beskriver det, som flyttade runt i Europa och försörjde sig som kringvandrande försäljare. Tills slut landade de i Storbritannien, även om Susan Nathan också tillbringade en stor del av sin barndom i sin fars hemland Sydafrika.

Där fick hon se apartheidregimens hänsynslöshet på nära håll, en erfarenhet som etsade sig fast. Ett besök nere i gruvorna, där de svarta arbetade under fruktansvärda förhållanden, innebar ett kallt uppvaknande.

– Det var då jag bestämde mig för att bli politiskt aktiv, säger hon.

Först vid femtio års ålder, med ett havererat äktenskap bakom sig, lämnade Susan Nathan livet i London och utnyttjade den rätt alla judar har att bosätta sig i Israel. Hon var då lärare i engelska och kurator, specialiserad på att arbeta med människor med HIV/AIDS.

– Det var en dröm jag hade – att få flytta till ett land där jag kunde få känna mig som del av en majoritet. Under hela mitt liv hade jag känt mig som en minoritet. I skolan var jag oftast den enda judiska personen i klassen och det satte djupa spår hos mig. Jag ville leva i ett land där jag kunde hålla huvudet högt.

I Tel Aviv levde hon sedan ett gott liv, men blev sakta men säkert varse problemen i det israeliska samhället, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, de så kallade israelaraberna, som utgör en femtedel av landets befolkning men endast äger rätt till tre procent av marken.

Ju mer Susan Nathan lärde sig om palestiniernas situation i Israel, ju mer hon förstod av förtrycket och orättvisorna, desto svårare tyckte hon att det var att leva livet i Tel Aviv.

– Jag insåg plötsligt att jag bor i ett land där regeringen ber mig att göra rasistiska val varje dag, säger hon.

Hon valde att flytta till arabiska Tamra, en trångbodd stad med 25 000 invånare nära Haifa, och började jobba med människorättsfrågor. Vännerna i Tel Aviv betraktade hennes beslut som ett mindre mentalt sammanbrott och var övertygade om att hon snart skulle återvända.

– Nu har jag bott sex år i detta flyktingläger och idag känner jag mig som en medborgare av Mellanöstern och inte bara som en judisk medborgare av Israel. Det gör att jag känner mig fri och stark. Fri från den israeliska regeringens politik och fri från rädsla för ”den andre”, eftersom jag lever den andres liv, berättar hon.

Misstänksamhet i början

I början var araberna i Tamra misstänksamma mot henne. Var hon en hemlig säkerhetsagent? Ett tag florerade också rykten om att hon var hemligt gift med en man i staden. Men långsamt började befolkningen acceptera henne.

Och genom de människor hon lärde känna upptäckte hon ett annat Israel där hela utbildningssystemet är anpassat efter judisk historieskrivning; där man tvingas betala skyhöga böter för att man uppför bostäder på sin egen mark samtidigt som man lever under ständiga rivningshot; där en person från Västbanken inte får gifta sig med någon från Gazaremsan.

En inskränkning Susan Nathan själv fick känna på när hon inledde en relation med en man, en välkänd socialarbetare från Gaza. I längden blev det ohållbart att aldrig kunna träffas och förhållandet tog slut.

– Det var väldigt smärtsamt och det är tusentals människor som lever så här. Jag lever i ett land där regeringen talar om för dig vem du kan bli förälskad i. Inte ens Sydafrika hade lagar som förnekade människor deras rätt att bilda familj.

Idag är hon kritisk till Israels agerande, inte minst när det gäller hanteringen av fundamentalistiska israeliska bosättare.

– Jag fylls av sorg och avsky när jag ser det som sker på Hebron på Västbanken. Inte ens armén i en av världens starkaste militärmakter vågar besöka de judiska bosättarna där för att det är så farligt. Samtidigt som man så brutalt förtrycker palestinierna.

Och när det gäller framtiden är hon pessimistisk. Varken israelerna eller palestinierna tar de kommande fredssamtalen på allvar. Israel har heller inte för avsikt att göra livet bättre för människorna på Gaza, menar hon.

– Israel är inte så demokratiskt som det framställer sig. Landet försörjer sig till största del på utländskt bistånd, huvudsakligen från USA, och de är i stor utsträckning uppbackade av EU som agerar på grund av sin skuld för förintelsen. Israel håller på att bli en av världens största välgörenhetsinrättningar.

Susan Nathan berättade också om frustrationen hon känner när hon träffar ministrar i den israeliska regeringen i privata sammanhang. Att sitta hemma i deras soffor och höra dem säga en sak – exakt det hon vill höra – och offentligt något helt annat.

– Det betyder att de lever en lögn. Jag letar efter den minister som har modet att säga ifrån. Han eller hon kommer säkert förlora sig position, men det kommer uppmuntra andra att följa efter.

Att hon upprört känslor i Israel är föga förvånande. Hittills har ingen israelisk förläggare velat ge ut boken på hebreiska, även om det engelska originalet säljer bra.

– Att vara judinna är för mig en nationalitet och jag tror att det är ett felplacerat och vilseledande koncept i en framtida värld. Det betyder inte att jag vill ifrågasätta den judiska statens existensberättigande. Men jag tycker nog att den borde kunna tåla en sån här granskning utan att man ska behöva anklagas för att vara judehatare eller förintelseförnekare, säger Susan Nathan.

Hur ser du på missilattackerna från Gaza? undrade Viola Furubjelke.

– Som en naturlig reaktion på ett brutalt förtryck. Jag önskar att de skulle sluta och bara använda sig av icke-våldsmetoder. Men jag ser inte det hända – någonsin. Tyvärr.

Text: Jenny Åkervall

Fakta

Susan Nathan har två vuxna barn i Storbritannien. Hennes farföräldrar utvandrade från 1880-talets pogromer i Litauen och hamnade genom ödets nyck i Sydafrika i stället för i Tyskland. Hennes far växte upp i Sydafrika, men flyttade så småningom till London.
Närmast ska Susan Nathan arbeta som gästprofessor i kreativt skrivande på University of Iowa.