Palmedagarna 2007: Solidaritet och Afrika

Solidaritetsrörelserna för södra Afrika var en av de största fackliga solidaritetshandlingarna någonsin i Sverige. Tusentals människor engagerade sig mot apartheidsystemet. Efter det första demokratiska valet 1994 falnade engagemanget.

Trots att Sverige inte hade några särskilda intressen i Sydafrika, till skillnad från kolonialländerna, engagerade sig en stor del av befolkningen mot regimen.

– En stor bidragande orsak till Sveriges engagemang var den ökade politiska radikaliseringen under 1960-talet. Och att ungdomsrörelserna tog plats på ett helt annat sätt än tidigare på den politiska arenan, sade Birgitta Silén.

– Unga afrikaner som reste till Europa för att utbilda sig kom i kontakt med de radikala ungdomsrörelserna, och där diskuterades det ofta och gärna. Detta ledde till att svenskarna blev medvetna om Sydafrikafrågan. De unga svenskarna var vetgiriga och nyfikna, de ville veta mer om världen.

Detta synkroniserade bra med den framväxande och starka arbetarrörelsen och dess centrala begrepp; ideal, rättvisa, jämlikhet och fokus på mänskliga rättigheter. Uppslutningen bland folket var stort.

– Dessa ideal frontalkolliderade med de ideal som rådde i apartheidstaten Sydafrika och det gjorde konflikten enkel att förstå och sätta sig in i.

En annan faktor som bidrog var den ökade polariseringen mellan världsmakterna under det kalla kriget som pågick. Under den här perioden var det nyligen avkoloniserade Afrika en tummelplats för stormakterna. Under 1960 och 1970-talet fokuserade fackföreningarna och de övriga solidaritetsorganisationerna på legitimitet, erkännande och en plats på den internationella agendan för ANC

Biståndsbibeln

Viktigt att minnas är också det faktum att det på den tiden inte existerade något statligt bistånd över huvud taget. Här bidrog LO med mycket, framförallt genom sin ”LO hjälper över gränserna”-kampanj, ledd av dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer. Under ett år lyckades LO samla ihop cirka elva miljoner svenska kronor omräknat i dagens penningvärde.

– Det skulle vara betydligt svårare att klara av det här idag, säger Birgitta Silén.

1962 skrev Olof Palme, tillsammans med dåvarande stadsminister Tage Erlander den så kallade ”Biståndsbibeln”, Proposition 1962:100. Där presenterades framtida biståndsprojekt och visade på vägar som utvecklingen av det Svenska biståndet skulle kunna ta. Biståndsbibeln bidrog även till framväxandet av en svensk biståndsmyndighet, SIDA, som bildades 1965. Mycket av lagstiftningen runt bistånd under den här perioden skräddarsyddes också med situationen i södra Afrika i åtanke.

Här nådde Birgitta en av seminariets centrala punkter: Frihetskämparna sågs under den här tiden som terrorister och var terroriststämplade av ett stort antal länder. Hon belyste problematiken som skulle uppstå om samma sak inträffade idag.

– Hur skulle vi reagera om det här hände idag, och hur skulle i så fall vårt medlemskap i EU påverka reaktionen?

– Palme ville stödja befrielserörelserna och det var upp till dem hur det skulle göra för att nå friheten, konstaterade hon

Efter skolstrejken i Soweto 1976, demonstrationerna, och de efterföljande dödskjutningarna försköts fokus mot samarbete och isolering.

Sydafrika isolerades under den här tiden, rugby och cricketlag fick inte spela internationellt och handelsbojkotterna inleddes i stor skala. Fackföreningar i Sverige och Sydafrika samarbetade direkt och gränsöverskridande. Det var ursprungligen frihetsrörelserna som startade samarbetet och tog de första kontakterna.

Fackföreningarna gick in och lärde ut organisationsteknik på gräsrotsnivå.  Detta ledde också till att när ledarna sattes i fängelse eller dödades kunde man träna upp nya ledare som kunde föra kampen vidare.

Under perioden 1983-1994 eskalerade konfrontationerna och under 1983 förenade sig de tidigare splittrade politiska organisationerna till en enad front, kallad UDF. 1985 arresterades ledarna av UDF och åtalades för högförräderi. I Sverige ledde massarresteringarna till konstanta demonstrationer och att protestaktioner riktades mot Sydafrikanska Ambassaden på Linnégatan i Stockholm. Ledarna blev dock friade 1986.

Den 11 februari 1990 frigavs Nelson Mandela. Han reste till Sverige där Oliver Tambo, som tidigare tvingats i exil, befann sig eftersom han vårdades på ett svenskt sjukhus. Mandela vädjade till Ingvar Carlsson om hjälp med att införa demokrati i Sydafrika, något som han lyckades med. Sydafrika höll sitt första demokratiska val 1994.

Stödet vittrade bort

Efter det falnade solidariteten av flera anledningar men ett skäl var att Sydafrika fokuserade på att regera och utvecklas ekonomiskt medan arbetarrörelserna koncentrerade sig på frågor som rörde EU och de nyligen fria östeuropeiska länderna.

Den förut enade solidariteten som hölls ihop av ett övergripande sammanhang föll isär när man istället gav små doser av stöd till olika mindre organisationer.

– Avsaknaden av en övergripande kontext gjorde att stödet snabbt vittrade bort men idag spelar Palmecentret en stor roll i att återskapa solidaritetsbanden och Mona Sahlin har ju sagt att ”Vi ska återknyta till Afrika”.

Målet är att åter kunna fokusera på insatser istället för att sprida ut solidariteten och hjälpinsatserna.

– Palmecentret har fått dubbelt så många ansökningar om olika program som är Afrikarelaterade under 2007, jämfört med 2006, berättade Birgitta Silén med glädje i rösten

Afrika är en del av den allt mer globaliserade världen, i och med att Afrika påverkas av det som händer i världen, men på samma gång står Afrika utanför globaliseringen. Detta eftersom Afrika på det stora hela saknar förmåga att påverka vad som sker, då Afrikas samlade BNP bara utgör några få procent av världens samlade BNP. På grund av detta är Sydafrika även viktigt som en central drivkraft i kontinentens färd framåt.

– Vad som behövs är hjälp och stöd inom inte bara den ekonomiska sektorn, utan även inom de kulturella och sociala sektorena, men mer som en droppe olja i maskinen snarare än att maskinen ska drivas av hjälp och bidrag.

Det krävs en annan syn på Afrika, och en del arbetet för att få världen att se på Afrika på ett annat sätt är att ungdomar borde luffa runt mer i Afrika.

– För då får de se att Afrika inte är ett land utan en samling av unika länder som delar en kontinent, sade Birgitta och avslutade därmed seminariet.

Ett seminarium som hålls samma år som Moderaterna beslutat att avsluta det bilaterala biståndet till Sydafrika

Text: Björn M. Janson, David Hellsing