Palmedagarna 2007: ”Vi har inget val. Vi måste fortsätta”

Ledarna för Burmas demokratirörelse fortsätter protestera. År efter år har de trakasserats av militärregimen. Många av dem har suttit i fängelse i flera år. När de sedan släpps fortsätter de kämpa. Aung Moe Zaw har kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter sedan studentrevolten 1988. Han berättar att om juntan inte genomför reformer kommer Burma att hamna i en ond cirkel med revolter och uppror på löpande band. Fast militärregimen försöker minska spänningarna och har bland annat inlett en dialog med Aung San Suu Kyi, ledare för Burmas demokratiska rörelse. Aung Moe Zaw tycker inte att det räcker.

– Generalerna måste visa att de är villiga att kompromissa. En bra början hade varit att frige Aung San Suu Kyi från hennes husarrest.

Burmas problem är inte bara bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. I landet finns det dessutom ett stort antal olika etniska grupper.

– Jämlikheten måste bli bättre mellan de olika folkslagen, säger Aung Moe Zaw. Inom rörelsen för demokrati förs det en dialog för att skapa en författning. Resultatet måste bli en federation. Det är alla grupper överens om. Ledorden för processen är enhet och mångfald, säger Aung San Suu Kyi.

Aung San Suu Kyi trädde fram som ledare för Burmas demokratirörelse 1988 när hon återvände till Burma. 1989 satte juntan henne i husarrest, men frigav henne 1995. Villkoret för hennes frigivning var att hon inte lämnade landet. Sedan 2003 sitter hon återigen i husarrest och tillåts inte någon kontakt med omvärlden. Under den senaste tidens oroligheter flyttades hon för en kort tid till fängelse.

– Regimen har börjat visa bilder av Aung San Suu Kyi på den statliga televisionen. Något de aldrig gjort tidigare. Fast utan ljud, det blir som stumfilm, berättar Aung Moe Zaw med ett snett leende.

Hon tillåts inga som helst kontakter med sina anhängare. Däremot har militärjuntan vid några få tillfällen gett efter för internationella påtryckningar och tillåtit representanter för FN att träffa henne. I övrigt lyckas ledarna inom demokratirörelsen hålla kontakt med varandra, bland annat med hjälp av satellittelefon och internet. Dessutom lyckas rörelsen nå ut till folket genom radiostationen Democratic Voice of Burma.

– Folk lyssnar på radio. Åker du till Burma kommer du att se att det första folket gör varje morgon är att sätta igång radion, säger Aung Moe Zaw.
Men regimen gör ändå allt för att ingen ska få reda på vad som verkligen händer i Burma.

– De kan arrestera folk bara för att de går på gatan med en kamera eller mobiltelefon.
Under oroligheterna i september mördades till exempel den japanske journalisten Kenji Nagai och hans kameror beslagtogs. En av kamerorna har återlämnats till Japan tillsammans med kroppen. Den andra kameran är fortfarande försvunnen.

Sanktioner inte tillräckligt

Sanktioner mot Burma är något som har diskuterats mycket den senaste tiden. Aung Moe Zaw är tydlig när ämnet kommer på tal.

– Det räcker inte med sanktioner det måste finnas engagemang också.

Han berättar att om sanktioner införs måste de riktas mot de styrande generalerna. Det är juntan som ska drabbas inte det burmesiska folket. Det viktigaste är dock att det internationella samfundet visar intresse och hjälper Burma att uppnå demokrati.

Ett exempel som nämns är att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown fördömde militärregimen och sa att den nuvarande situationen är ohållbar. Det han däremot gjorde annorlunda var att istället för att kräva sanktioner, erbjöd incitament att förändra och förbättra läget i Burma.

USA har infört riktade sanktioner mot de ledande generalerna i juntan. Deras tillgångar i USA har bland annat frusits och amerikanska medborgare är förbjudna att göra affärer med dem.

Dessutom har det brittiska företaget Rolls Royce sagt upp alla avtal med den burmesiska regeringen och vägra göra affärer med den. Detta gjorde Rolls Royce som svar på regimens brutalitet mot demonstranter och oppositionella.

En sak som många funderar på är vad landet ska kallas. Både Burma och Myanmar används som namn. Aung Moe Zaw reder ut begreppen.

– Landet heter Burma. Myanmar är juntans namn på landet.

1989 ändrades namnet till Myanmar. Något som inte erkänns av vare sig USA, Storbritannien eller demokratirörelsen. Militärregimen hävdar att de ändrade namnet för att de anser att Burma är det koloniala namnet på landet. Kampen mot kolonialismen genomsyrar allt militärjuntans generaler gör. De försöker rättfärdiga sina handlingar genom att hävda att de bara kämpar mot neokoloniala krafter.

Priset för att engagera sig politiskt i Burma är och har varit högt. Medlemmarna i rörelsen för demokrati trakasseras regelbundet av regimen. Många av ledarna har suttit i fängelse i 15 år eller mer. När de sedan har frigetts har de genast ställt sig i spetsen för nya protester mot regimen. Bara för att fängslas igen. Regimen tvingar rörelsens ledare att stänga sina företag och hindrar dem från att träffa sina familjer. Aung San Suu Kyis make dog i cancer 1999. Då hade hon inte träffat honom sedan hon först sattes i husarrest 1989.

Medlemmarna och ledarna för demokratirörelsen ifrågasätts ständigt av militärjuntan. De isoleras och kan inte ens besöka släktingar utan att först få tillstånd från regimen. Aung Moe Zaw förklarar:

– Deras trakasserier gör bara att vi stärks i vår övertygelse.

Text: Peter Olsson