Palmedagarna 2008: Asylreformen nödvändig, men inte fullkomlig

För två år sedan fattade riksdagen ett beslut om att förändra asylprocessen, lägga ner Utlänningsnämnden och övergå till domstolsprövning för att stärka rättsäkerheten. Alla i seminariepanelen är rörande överens om att reformen, som också inneburit en koncentration på skyddsbehovet, varit bra och nödvändig. Men man ser också problemen.

Anders Lago, vars kommun tar emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans, anser att det största problemet är de långa väntetiderna. Han berättar att även om målsättningen för handläggningstiden är sex månader, så ligger genomsnittet i praktiken på 276 dagar till första beslut. Vid överklagan ligger den genomsnittliga väntetiden på åtta månader. Om den asylsökande väljer att gå vidare och söka prövningstillstånd till migrationsöverdomstolen så går ytterligare en tid. Lago menar att även om prövningen idag är mer rättvis och tydlig än innan, så är de långa handläggningstiderna inte humana. Han ser det som oerhört viktigt att snabba på processen.

Ardalan Shekarabi, jurist med ett förflutet som förbundsordförande i SSU, är överlag nöjd med reformen. Han håller med Anders Lago om att processen behöver förkortas samt att man behöver arbeta med en tydligare praxis. Han har länge varit aktiv i frågan och gick vid ett tillfälle till den dåvarande migrationsministern och krävde att en reform skulle genomföras omedelbart, och att amnesti skulle övervägas. Målet var att få till den rättsäkra process som Utlänningsnämnden inte lyckats med. Ardalan Shekarabi kom till Sverige i december 1989, fick avslag på sin asylansökan och familjen gick under jorden tills de slutligen fick uppehållstillstånd i oktober 1991. Han menar att de två åren i hans liv för alltid är förlorade. Han hittade också många brister i handläggningen av hans familjs ansökan, när han senare beställde handlingarna för översyn.

Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter, betonar att målet måste vara att ingen ska behöva leva som gömd. De med skyddsbehov eller anknytning ska få stanna i Sverige och övriga ska få hjälp med återvändande, menar hon. Att antalet gömda i Sverige nu ökar, tror hon beror på att det finns luckor i den nya lagstiftningen och hon pekar på flera områden som måste ses över för en bättre asylprocess.

En muntlig framställan i samband med en asylansökan kräver mycket arbete och tid, något som advokater i vissa fall bortprioriterar eftersom ersättningen för dem är schablonmässig. Borgnäs menar att man därför måste se över ersättningssystemet. Hon betonar vikten av att arbeta mot en mer enhetlig bedömningsgrund och ger exempel på asylsökande som fått avslag i Stockholm, medan andra med liknande skäl fått uppehållstillstånd i Malmö. Idag ligger det också på den asylsökande att bevisa personlig utsatthet i hemlandet, vilket gör att flyktingar från länder med inbördeskrig paradoxalt nog får det svårare, eftersom alla där mer eller mindre är utsatta. Dessutom pekar hon på problematiken med att barn sällan bedöms ha egna asylskäl, och att de därför är speciellt sårbara.

Hur skulle då seminariedeltagarna agera om de själva var migrationsministrar? Slutfrågan ställdes av samtalsledaren Martin Sandgren, biträdande internationell sekreterare för Socialdemokraterna. Ardalan Shekarabi skulle vilja ta bort EBO-lagstiftningen, att en flykting själv kan välja bostadsort, och i stället kräva att alla kommuner och andra länder skulle ta sitt ansvar. Medan Kajsa Borgnäs vill integrera migrationsfrågorna så att dessa inte ska behöva ett eget departement. Anders Lago skulle lägga mycket pengar på att korta ner asylprocessen och ställa krav på näringslivet när det gäller arbetstillfällen. Han talar om migration som globaliseringens mänskliga ansikte och tror att diskussionen kring denna kommer att se helt annorlunda ut i framtiden.

Text: Tina Sandquist