Palmedagarna 2008: Folkomröstning eller väpnad kamp?

Tystnaden är påtalig och fyller Per Albin-salen i ABF-huset. Talaren är Brahim Mokhtar, Västsaharas befrielserörelse Polisarios representant i Sverige. Han ser inte oväntat medtagen ut, när han just meddelat att han gett FN ett ultimatum: lev upp till ert löfte och ge Västsahara sin folkomröstning eller förvänta er att det väpnade motståndet återuppstår.

Brahim Mokhtar talar om en förvarning om ett krig med deadline den sista december 2008. Han gör det på seminariet Västsahara – Afrikas sista koloni. Migration under ockupation (Western Sahara – Africa’s last colony. Migration under occupation.)

Det finns inte mycket att tillägga, enligt Brahim Mokhtar. Västsaharas folk, sahrawis, har följt lagarna, uppfyllt och anpassat sig till FN:s alla krav och främst av allt avhållit sig från väpnat motstånd. Och resultatet? Fick de tillbaka sitt land? Nej.

Efter 33 år, lever sahrawis fortfarande under outhärdliga villkor, i ett ogästvänligt ökenklimat – 50 grader varmt på sommaren och minusgrader på vinternätterna. Många bor fortfarande i tält, ett ‘lyckligt’ lottat fåtal i lerhus. Inget rinnande vatten, nästan ingen elektricitet, ingen infrastruktur överhuvudtaget. Dessutom ytterst begränsad sjukvård, ständiga trakasserier från marockanska myndigheter och total avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter.

Polisarios Brahim Mokhtar och den kvarts miljon sahrawis, som antingen lever under Marockos brutala ockupation eller i exil i Algeriet, har förlorat sitt tålamod. Mokhtar är en tystlåten välutbildad man. På podiet med honom sitter olika politiker och aktivister.

En krigsförklaring. Det är som en tidsinställd bomb. Aktivisterna (bland andra Johan Moström, Palmecentrets biträdande verksamhetschef) konstaterar stundens allvar. Politikerna (Ann Linde, Socialdemokraternas internationella ombudsman och Magnus Manhammar, SSU:s internationella ombudsman) ser uppgivna ut och börjar tala om att de inte längre kan stödja Polisario om den väpnade kampen återupptas.

Brahim Mokhtar är tyngd av stundens allvar, en bestämd man. Detta är inte ett spel för gallerierna, bara ett konstaterande – man har kommit till vägs ände. Fakta talar för sig själv. Med korslagda armar och fast blick säger han:

– Krig är nu den enda möjligheten vi har kvar. Och jag kan försäkra er att om det betyder att vi förlorar ert stöd, som vi fått tack vare att vi har hållit oss lugna i 33 år, så är vi fullt ut beredda att förlora det.

Natasha Mirosavic, projektledare för SSU:s Västsaharaprojekt bryter tystnaden:

– Tiden för Polisarios befrielse har kommit.

Sakta tar Lena Thunberg redaktör för tidningen Västsahara och författare till ‘Västsahara- Afrikas sista koloni’ till orda. Det är väl övervägda ord från hjärtat:

– Det är en stor skam att det internationella samfundet har låtit det sahrawiska folket vänta så länge på sina rättigheter. Polisario har aldrig ägnat sig åt terrorism, har alltid följt reglerna, aldrig kidnappat folk, aldrig kapat flygplan. Jag minns mycket väl början på 80-talet när fredsplanen diskuterades. Polisario anklagades för att hålla krigsfångar, vilket de också gjorde. De accepterade att göra saker de inte ville. De släppte 400 fångar. Ingen tackade dem för det.

– Polisario vill inte ha krig och inte ungdomen heller även om det finns en stor frustration. Kan ni föreställa er att leva i ett ockuperat land i 33 år, skild från familjen i vetskapen om att hela världen vet att folket har rätt till oberoende och ändå förändras ingenting?

Land med klart definierade gränser

Västsahara är ett eget land med klart definierade gränser. I Polisario har de en regering som är en legitim representant för folket. De har inte helt och hållet kontroll över territoriet. När Spanien efter ett sekel av kolonisation lämnade Västsahara kunde Marocko ockupera landet med omätliga fosfattillgångar och de bästa fiskevattnen utmed Afrikas kust. Dessutom har Västsahara stora möjligheter till rika fynd av både olja och uran, om man får döma av de stora investeringar som görs av internationella företag. Lägg därtill Marockos nationella dröm om Le Grande Maroc ett Stor-Marocko, ett expansionsprojekt som inkluderar Västsahara.

FN erkänner Västsaharas rätt till självbestämmande och har deklarerat att Marockos ockupation är olaglig. FN fördömer tortyr men väljer att titta bort när folk trakasseras, fängslas, torteras och ’försvinner’, en omskrivning för att hämtas med våld mitt i natten för att aldrig mer höras av. Enligt Lena Thunbergs bok ”Västsahara – Afrikas sista koloni” finns undantag som Mohamad Daddach som hördes av efter 25 år. Hans ’brott’ bestod av att han stödde Polisario. Daddach blev en symbol för det sahrawiska motståndet och fick senare motta the Rafto Prize for Human Rights av Finlands regering. Att Daddach hyllades i Europa var inte nog för att vare sig Marocko eller FN skulle reagera.

Lägg därtill de dagliga trakasserierna avsedda att göra livet outhärdligt t.ex. barn relegerade från skolan, misshandlade, lämnade nakna i öknen för att de haft fräckheten och modet att veckla upp sitt lands flagga på gatan. Vad ska man göra för att förtjäna skydd från FN? Hur många brott mot de mänskliga rättigheterna måste begås?

Brahim Mohktar skisserar skillnaden mellan Västsahara och Marocko. FN ser Marocko som ett skydd mot en flodvåg av illegal invandring från Afrika, en fördämning som ska hindra miljontals ekonomiska flyktingar som väntar på att få dränka Europa i sin längtan efter ett bättre liv. Europa och FN känner sig bundna till Marocko på grund av landets geografiskt strategiska läge.

En folkomröstning om oberoende hotar att störa utländska kapitalintressen – investeringar kan bli mindre lönsamma om man tvingas sluta ’fritt exploatera’ naturresurser och dessutom behöva betala anständiga löner. En folkomröstning kan få långtgående effekter för Marockos politiska och ekonomiska stabilitet. Marocko uppfattas också som ett av de mest västorienterade muslimska länderna som har en, allmänt sett, mer liberal form av islam, något som passar ett alltmer islamofobiskt Europa.

Vilken chans har då Västsahara att få sin rätt till oberoende?

Polisario lade ned den väpnade kampen 1991. Detta var enligt FN det första steget på vägen mot nationellt oberoende givet att landet fyllde alla övriga legala förutsättningar. Processen skulle börja omedelbart med en folkomröstning. Men ingenting har hänt.

Kosovo fick oberoende – efter en FN resolution. Jämför det med 70 om Västsahara som ännu inte gett resultat. Enligt FN:s egna resolutioner är Marockos ockupation av Västsahara ett brott mot folkrätten.

Varför respekteras legitima krav från Burma och Tibet på frihet från politiskt förtryck men inte Västsaharas? Vad skulle krävas för att få FN att återfinna sin integritet och följa sina egna resolutioner? Varför ser det internationella samfundet inte falskheten i detta? Det undrar Brahim Mokhtar och begär en sista gång att världen inte överger hans folk.

Text: Mona Khizam Norberg