Palmedagarna 2008: Han saknar fackets engagemang

– Vi måste fråga vad vi gör med alla invandrare anställda inom socialkontor, universitet och sjukhus som är skickliga och som under flera år lärt sig sitt yrke.

Varför är de inte med och bestämmer på mellan- och chefsnivå?, frågade kommunalrådet i Göteborg, Dario Espiga.

Den sortens resursslöseri späs även på av en svensk sorts kunskapsflykt.

– Vi heter något som inte låter svenskt och får inga jobb här. Så åker vi till London och får jobb. Vi talar inte om att även Sverige upplever ”brain drain”, sa kommunalrådet i ett samtal med Olle Burell, verksamhetschef på Palmecentret.

En av orsakerna till att Sveriges integrationspolitik för närvarande brister ligger bland annat i att facket inte engagerar sig i mottagandet, menade Dario Espiga.

– På vägen har facket släppt frågorna om mottagandet av nyanlända. Det kändes som samhället brydde sig om oss förr. Det fick mig att engagera mig i samhället vilket också gjorde att svenskarna fick respekt för mig, sa han.

Från början kom Dario Espiga från Uruguay där han i tonåren engagerat sig i vänsterrörelsen. Men 1972 blev han efterlyst av Uruguays militärjunta, vilket fick honom att fly till Argentina och Buenos Aires. Där livnärde han sig inom en rad yrken såsom murare, servitör och städare.

– Jag var papperslös. Det var nog ingen skillnad från att vara papperslös i Sverige i dag, sa Dario Espiga.

1976 tog militärjuntan över även i Argentina. Under Plan Condor, ett samarbete mellan sydamerikanska militärregimer, kidnappades hans fru och satt i fängelse i åtta år i Uruguay. Själv lyckades han få flyktingstatus genom FN och kom till Sverige och Alvesta.

Tillvaron var trygg tillsammans med andra latinamerikanska flyktingar. Han lämnade inte förläggningen förrän han hade utbildning och bostad.

– Samhället lyssnade och brydde sig. Vad jag upplevde den första tiden i Sverige har jag haft med mig hela livet. Nu tror jag att det är svårare när man låter nyanlända bestämma själva var de ska bo, sa Dario Espiga.

När han senare började ett beredskapsarbete blev väl mottagen.

– Jag förstod ingen svenska men på arbetsplatsen fanns bara svenskar. En socialdemokratisk förman tog hand om mig. När jag sjukskrev mig ringde han och frågade hur det var med mig. ”Jag mår dåligt”, svarade jag. ”Då kan du komma hit och må dåligt”, var hans svar.

Nu efterlyser han denna inkluderande attityd.

– Det finns inget viktigare än att känna sig önskad. Vi behöver invandrarna och invandrarna behöver svenskarna, sa Dario Espiga.

En del av diskussionen tidigare under dagen handlade om vad invandrare bidrar i förhållande till vad de kostar, något Dario Espiga reagerade emot.

– Om vi börjar diskutera i de termerna hamnar vi på Sverigedemokraternas planhalva. Nej, vi bör fråga oss varför vi ska vara solidariska och varför vi tycker att alla har rätt till ett bättre liv. Svaret är för att detta är vår svenska identitet. Alla ska känna sig stolta i Sverige att vi tar hand om varandra. Det är det som gör det ”goa samhället” avslutade Dario Espiga på äkta göteborska.

Text: Helena Sundman