Palmedagarna 2009: Latinamerikas snåriga väg mot demokrati

I panelen satt Mirtala Lópes från El Salvador, parlamentsledamot i Centralamerikanska parlamentet, även internationellt ansvarig och aktiv inom jämställdhetsområdet i sitt parti Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMLN). Enrique Saenz från Nicaragua, parlamentsledamot och ordförande i Movimiento Renovador Sandinista (MRS). Han deltog under Sandinistrevolutionen och var med och bildade partiet 1995. Till sist Luis Villalobos från Chile, medlem i Socialistpartiet sedan Salvador Allendes tid.

– I backspegeln har Latinamerika varit diktatorernas kontinent, men på 1980 – 90-talet inleddes demokratiprocessen. En efter en har diktatorerna fallit. De latinamerikaner jag träffat känner alla stor solidaritet och gemenskap. Det är honnörsord för oss, liksom för de här människorna, inledde Carin Runesson.

Enrique Saenz menade att frihet inte bara är en akademisk fråga. Frihet är ett tema för historiker och för vår samtid. Det är ett levande tema.

– Sandiniströrelsen vann valet 1979. Det var en protest som samlade ekonomiska, politiska och sociala krafter i Nicaragua, men intervenerande faktorer ledde till splittring, berättade Enrique Saenz.

– USA förde ett ekonomiskt krig mot sandinisterna. Den amerikanska administrationens politik hade som mål att förstöra befrielserörelsen. Till sist var det motståndet från dem som blivit fråntagna makten. Sandinisternas1980-tal avslutades med tre omvälvande händelser. Den första var USA:s militärinvasion av Panama 1989, den andra var att den europeiska socialistiska modellen förlorade sin kraft, den tredje var valförlusten 1990.

Dessa händelser påverkade sandinisterna, både ideologiskt och psykologiskt, samt förstörde de politiska referenspunkterna som ledde till inre och yttre splittringar som ledde till motsättningar mellan frihet och befrielse, säger Enrique Saenz.

– Idag är det största hotet i Nicaragua talet om social förändring som innebär ännu en diktatur. Bakom förklädnaden i talet ser vi en återuppståndelse av de gamla traditionella politiska demonerna från kolonialtiden.

– Våra ledord idag är kombinationen mellan social förändring och frihet. Det är inte bara akademiskt, utan ett verkligt mål för oss. Det är av största vikt att vi motstår införandet av en ny diktatur, vi vill undvika en återupprepning av motsättningar och våld, säger Enrique Saenz.

Mirtala Lópes menade att bristen på demokrati, rättvisa strukturer och respekt för mänskliga rättigheter i El Salvador, gjorde att folket organiserade sig. Sociala rörelser, arbetarrörelsen, lärare, studenter och kvinnor formade en gerillafront som blev FMLN.

– Tyvärr höll kriget på för länge. Fronten intervenerades av globala makter, och det blev omöjligt att nå en politisk förståelse mellan salvadoranerna. Vi fick 1,5 miljoner dollar dagligen under tolv år av den amerikanska staten. Dessa pengar gick inte till återuppbyggnad, utan användes till bomber och militärträning av soldater i amerikanska skolor, säger hon.

Mirtala Lópes säger att FMLN krävde frihet från början i en kontext av dialog och förhandlingar mellan regeringen, men att den globala makten blockerade möjligheterna för det salvadoranska folket att kunna förhandla.

– 1989 inleddes en offensiv som kallas ”toppen och slutet” och med hjälp från de vänskapliga regeringarna lyckades vi påverka regeringen i El Salvador att börja förhandla. Den 16 januari 1992 skrevs fredsavtalet på. Den väpnade konflikten fick ett slut och markerade början på en fredsprocess mellan regeringen och FMLN. Vi blev ett parti som kunde ställa upp i demokratiska val som gjorde det möjligt att förflytta frihetskampen, för den är inte över. Det finns aspekter i fredsavtalen som ännu inte är uppfyllda, berättade Mirtala Lópes.

FMLN står för en befrielsekamp på fredlig väg. Stödet och kopplingen mellan samhället och FMLN gjorde att de vann presidentvalet den 15 mars i år.

– Hoppet om förändring kommer underifrån, för det är folket som ger kraft åt politiken. Vi har förtroendet att göra ord till handling. Deltagandet befäster demokratin och FMLN arbetar med folket, sa Mirtala Lópes.

Luis Villalobos hävdade att det var när imperialistiska länder som England och USA blev intresserade av Chiles naturtillgångar som den demokratiska traditionen bröts. Allende lät koppargruvorna finansiera Chiles utveckling och USA hade ekonomiska intressen i gruvorna. Därför gjorde de allt för att störta honom.

– USA gav flera miljoner dollar till högern som var allierad med USA mot vänstern och gav Pinochet makten 1973. De torterade hundratusentals människor och spred lik i hela landet för att skrämma folk. Det var farligt att vara läkare, filosof och sociolog, men framför allt att vara fackligt engagerad, säger Luis Villalobos.

Militärdiktaturen varade i 17 år.  Chiles folk gjorde tillslut starkt motstånd, trots att det var förbjudet att träffas fler än två personer på gatan. Det var nästan omöjligt att prata om diktaturen, så vänstern grupperade sig utomlands. Socialistiska grupper bildade en organisation som bestod av radikaler, socialistpartiet och kristdemokrater på vänsterkanten.

– Många dog, men protesterna fortsatte och till slut förlorade Pinochet i folkomröstningen 1990. TV och radio var tyst, Pinochet visste att han hade förlorat och för första gången på 200 år hoppades chilenska folket på demokrati och vann, säger Luis Villalobos.

Liksom för Nicaragua och El Salvador är kampen för demokrati inte över. Luis Villalobos säger att ekonomisk och social framgång skuggas av Chiles odemokratiska författning som lämnar en del att önska när det gäller val till parlamentet.

– Tio procent av intäkterna från kopparproduktionen går också direkt till militären.

Text: Hanna Hellström