Palmedagen 2010: EU:s ansvar i världen

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin menade att EU måste engagera sig mycket i det som man faktiskt kan påverka.

– Fattigdomsklyftan mellan norra Afrika och EU är vårt eget Rio Grande, sa Ahlin och jämförde med gränsen mellan USA och Mexico.

Det finns en liknande situation österut, menade han. EU har haft en stor förändringskraft genom erbjudandet om medlemskap för länderna i östra Europa. Men längre österut, hos de länder som känner att de inte kan bli medlemmar, är det svårare. Det gäller Ukraina, Vitryssland, Centralasien och Kaukasus.

– Om de nu inte kan bli medlemmar de närmaste åren, för att det finns en sådan enorm trötthet på att utvidga EU, hur når vi ut till dem för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter, frågade Urban Ahlin.

Att påverka närområdet ansåg han vara en viktigare fråga än alla högtidstal om Kina och USA, där EU ändå inte har så mycket att säga till om.

– Jag misstror Kinas utrikespolitik, sa journalisten och författaren Per Wirtén. Det måste man göra, menade han, eftersom de spärrar in oppositionella på hemmaplan:

– Skillnaden mellan utrikes- och inrikespolitisk är ganska illusorisk.

Det ömsesidiga beroendet blir allt tydligare, fortsatte Wirtén. Att det nu äntligen finns ett telefonnummer till EU, som Henry Kissinger efterlyst, fungerar ändå  inte. Europas röst i världen blir inte stark förrän problemen på hemmaplan är lösta. EU:s växande legitimitetskris är ett sådant problem.

– Jag tror inte att man kan tala med en röst i världen innan medborgarna har en tilltro till den världen, sa Wirtén.

Diskriminering inom Europa är ett exempel, liksom oförmåga att kombinera krispolitik med politik för social sammanhållning. Inte ens som socialdemokrater klarar vi att tackla de här frågorna. Rösten i världen saknar grund, sammanfattade Per Wirtén.

Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet, inledde också genom att tala om förutsättningarna för EU:s roll i världen.

– It´s the economy, stupid, sa hon.

Det går inte att bortse från krisen, menade Kielos. EMU som var en middagsbjudning från att bryta samman, krisen som började i USA men som slagit hårdare mot Europa än mot någon annan region. Mindre, fattigare och argare, var rubriken om Europa i Newsweek. Det vill säga: minskande befolkning, fattigare efter krisen, och argare, främlingsfientligheten.

Kielos återgav statsvetaren Andrew Gambles teori om att ekonomiska kriser får olika effekter i EU och i USA. Kriser slår mot den amerikanska drömmen om individuell framgång, därför blir de en öppning för progressiv politik i USA. I Europa med sina stora välfärdssystem är det tvärtom, där slår den ekonomiska krisen mot den sociala sammanhållningen: Därför blir en ekonomisk kris i Europa mer en öppning för högern och för främlingsfientliga krafter, enligt Gamble.

– År 2011 kommer att innehålla den största kollektiva budgetåtstramningen i världen på 40 år, främst driven av Europa.

Ska alla bli stora exportörländer som Tyskland, undrade Kielos. Nej, det går inte. Detta är avgörande för Europas roll i världen, att bli ett museum eller att hitta en ny väg framåt.

Realpolitik eller idealistisk utrikespolitik?

Moderatorn Göran von Sydow tyckte att det var intressant att inledarna talat så mycket om hur EU fungerar internt.

– Det får mig att tänka på diskussionen efter 1990-talets händelser, sa han. Då fick EU-ledarna kritik för att man ägnade sig åt fördragsfrågor och ekonomisk politik istället för åt gemensam politik på Balkan. Nu har vi fått de institutionella förändringar för utrikespolitiken men ni talar om att det är EU:s interna utveckling som är problemet.

Katrine Kielos replikerade att Europa är världens största ekonomi. Tillväxt och köpkraft spelar roll för om folk i andra delar av världen lyssnar på oss eller inte.

– Jämför med Japan, vem lyssnar på Japan nuförtiden?

Problemet är att  diskussionen inte handlar om var den ekonomiska tillväxten ska komma ifrån utan om budgetregler, sa Kielos.

– De institutionella frågorna är inte det viktigaste, menade Per Wirtén, utan det är demokratin, frånvaron av de politiska striderna i EU.

Det är problemet med Catherine Ashtons förlorade mandat, EU blir för mycket ett administrativt bygge, menade Wirtén. Istället gäller det att skapa en politisk offentlighet och ett politiskt tryck, inte minst mot regeringscheferna, där höger och vänster får genomslag liksom i amerikansk utrikespolitik. Till exempel när det gäller krav på mänskliga rättigheter i handelsavtal med andra länder.

Urban Ahlin höll med om att det finns mängder av problem i EU, och nämnd interna ekonomiska konflikter, främlingsfientlighet, skräck för islam och otydlighet i kontakterna med andra länder.

– Men till syvende och sist är EU ändå en slags fyr i världen, fortsatte Ahlin, med öppenhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Jämfört med USA eller Kina framstår Europa som en fantastisk borg av öppenhet och mänskligt värde.

Det stämmer att Catherine Ashton inte har mandat, men vi måste också ställa frågan om vilket mandat hon ska ha. Det beror på hur mycket suveränitet vi är beredda att lämna över till EU, sa Urban Ahlin,

Det finns två sätt att se på utrikespolitik, menade Ahlin. Antingen en intressebaserad utrikespolitik á la Henry Kissinger och Carl Bildt eller en mer idealistisk politik byggd på värderingar som mänskliga rättigheter. EU:s relation till Ryssland är en illustration. I började talade vi mycket om värderingar, sedan gled vi över till att det är ekonomin, som Katrine Kielos säger, med olja och gasaffärer. Det är däremellan det står, sa Ahlin. En socialdemokratisk utrikespolitik är mer idealistiskt där vi ibland är beredd att ta ekonomiska nackdelar för att vi driver mänskliga rättigheter

Katrine Kielos reagerade på Ahlins beskrivning av henne.

– Det är intressant att bli använd av Urban Ahlin för att han ska framstå som mer idealistisk, kontrade hon. Min poäng är att man måste se att EU:s förmåga hänger samman med vår ekonomiska position.

Hur kan EU påverka?

Göran von Sydow fortsatte med temat hur EU kan påverka omvärlden och tog utvidgningen som exempel, som byggde på både piska och morot.

Urban Ahlin återkom till svårigheten att påverka när EU inte längre erbjuder medlemskap utan talar om ett europeiskt grannskap. Det gillar inte Ukraina, till exempel, som påminner om att landet ligger i Europa. Ahlin gav Carl Bildt beröm för initiativet om det östliga partnerskapet som var en bättre väg. Men det finns betydande problem, menade Ahlin och illustrerade med det aktuella toppmötet mellan Tyskland, Frankrike och Ryssland, där EU inte finns med. Stormakterna talar med enskilda länder, söndrar och splittrar, men vi vill inte heller ge EU makten att stoppa det, påminde Ahlin.

– Underskatta inte EU:s förmåga att påverka politik i avlägsna länder, sa Per Wirtén. Inte i förhandlingar med diktatorer i Kina eller någon annanstans, utan genom att behandla aktivister för mänskliga rättigheter som statsmän, ge dem status i det globala samtalet.

– Stämmer det inte att EU kan påverka som en inspirationskälla för regional integration i andra delar av världen, frågade Göran von Sydow.

Det är mycket möjligt, sa Katrine Kielos, men de tittar ju också mycket på Kina. Numera finns en kinesisk modell vid sidan av den europeiska.

– EU som förebild har tynat bort, sa Urban Ahlin. Se sanningen i vitögat.

En deltagare i publiken efterlyste mer hopp, något att göra. Urban Ahlin svarade genom att tala om Palmecentrets projekt och arbetarrörelsens internationella arbete. Han pekade också på EU:s bistånd som byggd på mer idealistisk grund än till exempel Kinas intressepolitik gentemot Afrika.

Per Wirtén tog upp att kvinnors rättigheter inte är biståndspolitik utan utrikespolitik. Det handlar både om mänskliga rättigheter och om säkerhetspolitik. Urban Ahlin reagerade skarpt på Wirténs inlägg och menade att han tagit biståndet som ett exempel och att många områden i EU påverkar jämställdheten. Katrine Kielos svarade på frågan om vad var och en kan göra genom att uppmana till arbete mot islamofobin.

Göran von Sydow avslutade med reflexionen att det gått 40 år sedan Olof Palme inledde ett försök till närmande samarbete mellan Sverige och dåtidens EEC. Samtidigt kom två tankepapper, Davignonplanen och Wernerrapporten. De två sammantaget gjorde att Palme drog slutsatsen att det inte gick att närma sig EEC på det sätt som Palme ville. Nu har stora delar av Wernerrapporten och Davignonplanen förverkligats i närmare ekonomiskt och utrikespolitiskt samarbete. Vad skulle Palme ha tyckt idag? Kanske skulle hans omdöme ha varit lite mer positivt än vad vi hört från många av dagens talare är, avslutade Göran von Sydow.

Text: Mats Engström