Palmedagen 2010: Ökad samsyn för modern definition av gemensam säkerhet

– Världens befolkning är beroende av varandra på snart sagt alla områden. Våra pensioners storlek, vår energiförsörjning, jobben, klimatet, fattigdomen i världen, migrationen — allt hänger samman.

– Bra formulerat, berömde Jan Eliasson, Sveriges förre utrikesminister, och för närvarande bland annat ambassadör för Millenniemålen i FN.

Båda var överens om att det finns en ökad förståelse bland makthavare att gemensam säkerhet inte primärt handlar om militär fred och avskräckning genom innehav av massförstörelsevapen.

Med sin långa erfarenhet av FN:s styrkor och svagheter konstaterade Jan Eliasson att världen saknar effektiva instrument för att hantera de nya globala frågorna.

Han gav exempel: det misslyckade Köpenhamnsmötet om klimatet, den utdragna Doha-rundan om handelsregler och EU:s protektionistiska jordbrukspolitik.

– Inte minst vi svenskar har sett FN som en global problemlösare, men andra måste ta större ansvar: regionala organisationer, enskilda regeringar, företag, civilsamhällets organisationer, forskare och universitet. Alla kan inte göra allt med alla kan göra något. Stäng inte av TV-nyheterna! uppmanade han. Det blir bara värre om vi blundar.

EU:s mjuka maktmedel

Anna Jardfelt Melvin betonade vikten att utveckla Europeiska Unionens mjuka sida när det gäller förebyggande åtgärder:

– EU är ett fredsprojekt som tagit till sig gemensam säkerhet. Inte minst syns detta i Lissabonfördraget som talar om gemensam säkerhet och inte europeisk säkerhet. Genom sina politiska avtal sprider EU värden som demokrati och mänskliga rättigheter till ett stort antal länder även utanför unionen.

– Men, fortsatte hon, EU förlorar just nu inflytande i världen till andra bland andra Kina och Brasilien. Då minskar möjligheten att använda sådana mjuka maktmedel.

Risk för  återgång till gamla tänkandet

Som första kvinna som chef för UI i dess 60-åriga historia reflekterade hon över den ökade risk som föreligger för en återgång till den gamla, smalare synen på säkerhet som en fråga om militär kapacitet, ”den hårda säkerheten”.

– När den sidan av säkerhetspolitik diskuteras finns entusiasm, energi och en tydlighet som saknar motsvarighet när konfliktförebyggande åtgärder kommer på tal.

Vikten av att arbeta konfliktförebyggande är en gammal fråga för arbetarrörelsen.

– Fortfarande gäller principen med de tre pelarna ”ingen fred, ingen utveckling”, ”ingen utveckling, ingen fred” och ”ingen fred och utveckling utan mänskliga rättigheter”, sade Jan Eliasson. Är en pelare svag påverkar den de andra.

Hur kan lidande få  fortgå?

– Men storheter som mänskliga rättigheter och nationell suveränitet fortsätter att krocka, konstaterade seminariets moderator, Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback. Hur kommer det sig, frågade han, att grova kränkningar av mänskliga rättigheter och ett oerhört lidande för civilbefolkningen kan pågå i decennier i stater som Burma, Zimbabwe, Palestina och Västsahara?

– Folkrätten gör framsteg men med begränsningar, svarade Jan Eliasson och nämnde den folkrättsligt accepterade normen ”R2P” (efter engelskans the responsibility to protect), skyldigheten att skydda. Den är ett nytt sätt att se på kollektiv säkerhet och nationalstaternas och internationella samfundets ansvar.

Ingen stat får enligt principen plåga sin civilbefolkning, varje regering måste förhindra folkmord, krigsförbrytelser och andra former av lidande i stor skala.

– Men när vi skulle skriva andra stycket i det dokument som definierade enskilda staters skyldighet att handla, då blev det bisatser med reservationer i förpliktelserna att agera. Vi måste göra gränsen mellan denna legala norm och praxisen att tillämpa den mera porös, sade Jan Eliasson.

Sveriges röst i världen är tystare

Hur hörs då Sveriges röst i världen, snart 25 år efter mordet på Olof Palme och hans starka fördömanden som blivit klassiska, ”Satans mördare” och ”Diktaturens kreatur?” Och hur ser intresset ut för gemensam säkerhet och närliggande utvecklingsfrågor?

Seminariedeltagare och de båda talarna var eniga om att Sveriges röst är tystare. Mest beror det på att EU talar för de 27 medlemsstaterna i de flesta utrikesfrågor.

Sveriges förmåga att nå inflytande i till exempel EU och FN handlar om att ha kompetens i sakfrågorna, att verka genom allianser med likasinnade och använda mindre regionala organisationer som Nordiska rådet för att påverka större. Legitimiteten i det man gör bestäms av folket. Det kräver i sin tur kunskap, intresse och engagemang.

Valrörelsen 2010 var i detta sammanhang knappast positiv. Den fokuserade på plånboksfrågor och valresultatet blev att främlingsfientligheten kom in i riksdagen.

– Internationalism är ett sätt vaccinera mot främlingsfientlighet, sade Jan Eliasson, och uttryckte oro över alliansregeringens nedskärning av Sidas anslag till folkrörelserna för att informera om utvecklingsfrågor, mediernas svaga intresse och beslutet att göra det svårare för utländska studenter att studera vid svenska universitetet.

Text: Jocke Nyberg, Context