Palmedagen 2011: Haven riskerar att tömmas på fisk

Jordbruk och fiske kom att stå i fokus under seminariet om miljö, utveckling och handel. Dessa delar av EU:s politik har haft en stor, men tyvärr ofta negativ, genomslagskraft i omvärlden. Åsa Westlund, socialdemokratisk Europaparlamentariker, inledde med att berätta om EU:s jordbrukspolitik. Exportstödet till europeiska jordbrukare, som tillåter dem att konkurrera på andra marknader men är förödande för till exempel afrikanska jordbrukare, har nästan fasats ut.

För tio år sedan betalade EU ut tio miljarder euro i exportstöd. Idag är siffran 165 miljoner euro. Allteftersom har exportstödet ersatts med produktionsstöd, vilket baseras på hur mycket jordbruket producerar snarare än vad som exporteras. Westlund välkomnade den här utvecklingen, men vill driva den vidare.

Socialdemokraterna, berättade hon, tycker att det viktigaste just nu är att skära i produktionsstödet, och nu ersätts det alltmer med subventioner till jordbrukare vilka inte kopplas till produktionsmål. Och reformerna är viktiga, för det är stora summor det rör sig om. Jordbrukets andel av EU:s budget har sjunkit med tjugo procentenheter sedan 1990, men ligger fortfarande på hela 45 % av unionens utgifter.

En annan form av subventioner som också måste reformeras är subventionerna till EU:s fiskeflottor. Det menade Inger Näslund, expert på fiskefrågor hos WWF. Hon beskrev hur världens länder håller sig med fiskeflottor som är dubbelt så stora som haven tål: 80 % av världens fiskebestånd är fullt utnyttjade eller överfiskade. 90 % av de stora matfiskarna är utfiskade. Så illa ser det ut. Näslunds ståndpunkt var bestämd:

– Det är en mänsklig rättighet att äta fisk i sitt eget land när det finns fisk i havet utanför kusten.

Småskalig fiskenäring utkonkurrerad

Denna rättighet ges idag inte invånarna i de afrikanska kustsamhällena. Deras småskaliga fiskenäring blir fullständigt utkonkurrerad av de europeiska fisketrålarnas rovfiske. Genom internationella avtal tar sig EU-länderna rätten att bedriva fiske av industriell skala i afrikanska vatten, bland annat utanför Västsahara, som sedan 70-talet ockuperas av Marocko. I slutändan menade Näslund att det är en fråga om hållbarhet.

– Ska man kunna försörja sig på att fiska, oavsett om man bor i Tanzania, Spanien eller på den svenska västkusten? Om svaret på den frågan är ja, så måste fiskerinäringen se till att man inte fiskar mer än haven tål.

I Norden och runt Östersjön har fiskesektorn börjat ta till sig detta. Det ligger inte i fiskarnas (de som fångar fisken, vill säga) intresse att fiska ohållbart, för det leder på sikt till försvinnande fiskebestånd och arbetslöshet i fiskesektorn. Därför har man reformerat sektorn för att försöka säkra produktionen långsiktigt. Torsken, som det varit mycket tal om, mår på grund av detta nu betydligt bättre berättade Näslund. Men mycket återstår att göra.

Fiskare som överstiger sin kvot, eller drar upp fisk från hotade bestånd, måste känna av det, till exempel genom lägre ersättning. Som konsument kan man göra sitt: genom att leta efter MSC-märkningen på fiskeriprodukter kan man köpa fisk från certifierat hållbart fiske. Men nästa steg som Näslund efterlyste är politiskt.

– Våra standarder i Europa måste utsträckas till att gälla det fiske våra fiskeflottor bedriver utanför andra länders kuster. Sedan borde den afrikanska fiskerinäringen ges möjlighet att verka på vår marknad. Genom att göra det möjligt för östafrikanska fiskare att sälja ”högvärdeprodukter”, som tropisk räka och hummer, på den europeiska marknaden, stärks regionens ekonomiska utveckling. Tillsammans med regleringar av de europeiska fiskeflottorna kan de globala fiskebeståndens framtid säkras, avslutade Näslund.

Text: Mathias Eriksson