Palmedagen 2011: Så formades EU:s globala roll

Min utgångspunkt är EU:s globala roll och EU:s utrikespolitik. Vi har en tendens att leva kvar i en föreställning om ett Sverige som ensamt och starkt. Det beror på våra långa historia med en framgångsrik neutralitetspolitik och med utrikespolitiska förebilder som Olof Palme.

Det är två teser som jag vill driva. För det första att Europa kan och bör ha en större ambition när det gäller att hävda sina intressen i en multipolär värld. För det andra att EU:s möjlighet att lyckas hävda sina intressen hänger samman med om vi kan stärka Europa ekonomiskt. En utgångspunkt är att vi måste ta djärva steg mot en fördjupning av den europeiska integrationen. Annars kommer det inte att fungera.

Felipe González, tidigare premiärminister i Spanien, skrev 2010 en rapport om EU:s framtid. Hans slutsats var att EU efter 50 år av konsolidering och utvidgning står inför ett grundläggande val. De kommande 50 åren kommer att handla om ifall EU kan bli en inflytelserik aktör eller en marginaliserad halvö på den asiatiska kontinenten.

En vanlig beskrivning är att EU är en ekonomisk jätte men en politisk dvärg. EU:s uppträdande i världspolitiken är osäker. I utrikespolitiken uppträder EU generande ofta oenigt. Det räcker med att nämna Balkankrigen och Irakkriget för att visa på oenighetens förödande konsekvenser. Europa har särskilt ofta splittrats när det blivit tvunget att ta ställning till stora händelser i världen. Utrikesekonomiskt är EU bättre. EU tillämpar en gemensam handelspolitik och delar av EU har en gemensam valuta.

I organ som G20 uppträder inte EU med en gemensam röst. De olika nationella särintressena tar över. Medlemsstaterna värnar ofta först och främst den egna säkerheten

Detta beteende har historiska orsaker. Frankrike sade redan på 1950-talet nej till ett gemensamt europeiskt försvar. Ribban lades lågt. Under 1970-talet tillkom Storbritannien som medlem. Det innebar en ytterligare broms. Storbritannien bevakar sina nationella intressen och vill inte flytta fler beslut till Bryssel.

Länge talade vi om olika pelare inom EU. Den första pelaren som var överstatlig. Den andra pelaren där varje medlemsland hade vetorätt. Sedan föll muren och inom EU fördjupades integrationen och utvidgningen österut. De så kallade Petersberguppgifterna tillkom. EU skulle arbeta med krishantering, fredbevarande insatser och vara aktivt fredsframkallande. Genom Lissabonfördraget höjdes ambitionen ytterligare.

Vi ser en ojämlikhet i den globala balansen. Stater som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland agerar som nationalstater. Men EU har bara kommit halvvägs. Jämfört med de aktiva nationalstaterna blir vi senfärdiga i vårt agerande. Vi agerar utslätat utan att få inflytande. EU har ett handikapp. Enda vägen att komma runt detta är att flytta fler befogenheter till Bryssel.

Men i vissa fall har EU ändå lyckats påverka. Två exempel på framgångar är hur EU hanterade konflikten mellan Ryssland och Georgien och den i Libyen.

Just nu befinner sig EU mitt i en ekonomisk kris som beror på misskötsel i enskilda länder. EU håller på att reparera skadorna, men mycket återstår. Enda vägen för att klara krisen är att fördjupa integrationen ordentligt. Särskilt mellan de 17 länder som deltar i euro-samarbetet. Men överhuvudtaget krävs en mer långtgående integration. Det innebär oundvikligen att fler beslut flyttas från de enskilda nationerna till EU.

I Sverige finns samtidigt en utbredd skepticism mot ett fördjupat EU-samarbete. Samtidigt har svenskar blivit mer positiva till medlemskapet.

Nu kommer samarbetet mellan de 17 länder som har euro att fördjupas. Vi får ett EU i olika hastigheter. Risken är stor för att EU glider isär. Själv förespråkar jag en resa mot ett mer förenat Europa, mot ett federalistiskt Europa.

Text: Mats Wingborg