Palmedagen 2012: Folkrörelser för förändring – organiseringens kraft

Arline Santos inledde med att berätta om den filippinska arbetarrörelsens relation till den svenska.

– Palmecentrets 20 år kan kännas ungt jämfört med den svenska arbetarrörelsens 100-åriga historia av kamp för frihet, rättvisa, jämlikhet och fred. Kampen för arbetarna blev en kamp för medborgare och nu kämpar man för att slå fast samma rätt för världens folk oavsett ålder, etnicitet, kön, social eller politisk status. Palmecentret är ett exempel på hur mycket man kan hinna med på 20 år för att stödja andra folks kamp för mänskliga och medborgerliga rättigheter.

– Med stödet från våra svenska kamrater kunde vi se födelsen av Akbayan ur den filippinska arbetarrörelsens folkbildningsorganisationer. Utan detta stöd hade partibildningen varit omöjlig.

Arline Santos uttryckte vikten av internationellt samarbete, av att dra lärdomar av varandras erfarenheter, att inspireras och utmanas av varandras framgångar. Hon sa att Akbayans nya situation som del i en filippinsk koalitionsregering innebär nya utmaningar jämfört med tiden då man var i opposition med gatudemonstrationer och allt vad det innebär. Palmecentrets 20-årsjubileum var symboliskt för henne:

– I dag firar vi alla massrörelser och politiska partier representerade här och på annat håll och idén om att vi tillsammans möjliggör en bättre värld.

Murphy Morobe, i sin ungdom fängslad sex år på Robben Island, var på 1980-talet med och grundade United Democratic Front som i Sydafrika enade människor över klass- och etniska skillnader. På Palmedagen berättade han om vår fortsatt gemensamma strävan efter demokrati och frihet.

– Sydafrika har fortfarande, 18 år efter att den andra halvan av frihetskampen börjat, grundläggande motsättningar i samhället att lösa, menade Murphy Morobe. Han talade vidare om de gemensamma globala frågor som vi lätt kan bli överväldigade av. Ett exempel han gav var Kinas nya ledare Xi Jinpings tal den 15 november om problem i Kina: bland annat korruption inom partiet, och behoven av bättre utbildning, högre löner, bättre arbeten, vård och bostäder.

– Jag skulle kunna använda samma tal på en ANC-kongress, sa Murphy Morobe. Ett bättre liv för alla.

Men skillnaden mellan de högtravande talen och de verkliga förändringarna för folket växer, uttryckte Murphy Morobe.

– Friheten, som den vi vann 1994, kommer att undermineras av regeringar som misslyckas med att implementera de löften de själva uttalar, sa han. Det kommer att underminera demokratin.

Som före detta frihetsrörelse riskerar ANC att gå Nicaraguas och sandinisternas väg, varnade Murphy Morobe.  Om ingen förändring sker kommer ANC att en dag vakna och inse att vi skulle gjort mer och bättre.

– Det allmängiltiga i våra drömmar om fred och vänskap kom till uttryck i stödet från den svenska arbetarrörelsen och dess progressiva ledarskap till vår kamp mot apartheid, sa Murphy Morobe.

– Men den långa marschen mot ett bättre liv fortsätter. Kontexterna skiljer sig åt men de stora frågorna är desamma.

Murphy Morobe avslutade med att få salen att sjunga “Solidarity for ever – the union march is on!”

Efter anförandena bad Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback de båda gästerna ge ett råd till vänner i länder som Belarus och Burma, där de progressiva krafterna ännu inte är vid makten och där man fortfarande arbetar med att bygga organisationen från grunden.

– Det finns ingen ersättning för organisering och organiseringen måste ske i den lokala kontexten, svarade Murphy Morobe. Det kräver att man är lite galen. Förmågan att organisera människor oavsett deras specifika intressen är väldigt viktig. Hitta dem och prata till deras egna intressen. Mat, hälsa och tak över huvudet.

Arline Santos höll med:

– Man måste översätta strategier och långsiktiga mål till vardagen i det lokala samhället.

Jens Orback frågade vidare hur man kan fortsätta vara en relevant rörelse och behålla sin organisationsbas.

Murphy Morobe menade att man måste utbilda folk i att använda de institutioner som man erövrat och skapat. Språket man talar måste få folk att känna att de kan gå i spetsen för sina lokala frågor och att rörelser är där för att stödja dem snarare än tvärtom.

– Även om vi har tillgång till makten i dag kvarstår gamla maktförhållanden, sa Arline Santos. Våra mål för tio år sedan är fortfarande relevanta och det är viktigt att ledarskapet inte glömmer det.

Text: Otto Widmark