Palmedagen 2013: Klyftorna mellan fattiga och rika i världen

– Vi ska inte trycka ner våra lösningar i halsen på fattiga människor i andra delar av världen, men jag tycker att det finns historiska skäl som talar för att våra erfarenheter är av relevans för utvecklingen också i dagens fattiga länder, vare sig de befinner sig i Afrika, Asien eller i Latinamerika, menade han. Framförallt kan vi ha något att säga till de länder där det finns resurser som borde gå att omfördela mer framgångsrikt än vad som nu sker.

Joakim Palme påminde om att Sverige för 100 år sedan var ett mycket fattigt land men som kring år 1980 lyckats bli världens mest jämlika. Framgången bottnade i att fokus inte låg på bekämpning av fattigdom utan på skapandet av jämlikhet. Genom att inte göra som Robin Hood och bara ge till de fattiga, utan även förse familjen Wallenberg med barnbidrag, såg man till att stödet blev brett för en omfördelande modell där socialpolitiken är en del av medborgarskapet.

Palme påpekade att han, temat för dagen till trots, är lite obekväm med den slentrianmässiga användningen av ordet klyfta, ett ord han tycker bör reserveras för situationer där det inte finns någon social rörlighet eller där människor inte kan mötas eftersom segregationen är så stor. Utifrån en sådan definition är det inte säkert att ekonomiska skillnader alltid skapar klyftor mellan människor. Däremot kan vi se att trenden i Europa i dag är att det faktiskt är det som sker, menade han. Det beror delvis på den ekonomiska krisen, som drabbat framförallt de baltiska länderna och södra Europa hårt. Han konstaterade också att handlingsfriheten för dessa länder är kraftigt begränsad, eftersom EU har satt upp skarpa ekonomiska restriktioner.

– På det sättet befinner sig de sociala frågorna i Europa i något av en rävsax, sa han.

Han underströk dock att det också finns krafter som försöker lansera en motstrategi till vad han kallade svältkurstrategin från ECFIN, det organ inom EU som har till uppgift att främja ekonomisk stabilitet och tillväxt.

– Det handlar om att socialpolitiken inte ska ses som en belastning, utan som en del i samhällsutvecklingen, sammanfattade han denna alternativa syn.

Ett hoppfullt exempel på ett sådant långsiktigt sätt att tänka menade han finns i de mål för social inkludering som EU satt upp för 2020. Samtidigt konstaterade han att den makroekonomiska kontexten, bland annat den tillväxtbana man satt upp för de närmast tio åren, tyvärr punkterar sociala ambitioner.

– Man har inte hittat på något sätt att tänka omkring hur man ska kunna nå makroekonomisk stabilitet utan att skapa jättestora sociala obalanser, som vi ser spår av här i landet men som är mycket värre på andra håll.

Palme riktade sedan blicken ut över resten av världen och menade att det trots allt finns hopp för fattigdomsbekämpningen. Den demografiska utvecklingen med minskade födelsetal har spelat millenniemålen – som bland annat innehöll en halvering av den extrema fattigdomen – väl i händerna. Sociala trygghetssystem har också haft en viktig roll, inte minst i Latinamerika, men också i mycket fattiga länder som Namibia och Sydafrika. Mest framgångsrika är trygghetssystemen när de har relativt höga ersättningsnivåer samt inkluderar alla och inte bara de fattigaste.

Joakim Palme sammanfattade med att konstatera att det går att se fattigdomsbekämpning på liknande sätt här hemma och ute i världen. Det handlar om att tänka långsiktigt, bland annat genom att satsa på utbildning av unga och av kvinnor, för att ge fler bättre förutsättningar till egen försörjning.

Text: Kristin Linderoth