Presidentmakt eller demokrati?

Det senaste turkiska valet i juni i år ritade delvis om den politiska kartan. Det regerande partiet AKP gick till val på löftet om att skriva om Turkiets grundlag för att möjliggöra att ytterligare makt förflyttades från parlamentet till president Recep Tayyip Erdogan. Erdogan, som sedan länge kritiserats för maktfullkomlighet, har inte tvekat med att framställa behovet av ytterligare maktkoncentrering som Turkiets mest nödvändiga reform. Men folket ville något helt annat och AKP tappade hela nio procentenheter i valet. Det var deras första förlustval på 13 år.

De stora vinnarna blev i stället det vänsterprogressiva partiet HDP som för första gången klarade den höga parlamentsspärren och fick hela 13 procent i valet. HDP ses av många vi träffade som ett modernt progressivt alternativ och i de kurdiskt dominerade delarna i östra Turkiet är HDP det självklara valet. I en rad regioner och städer blev HDP största parti och därmed bärare av ett starkt politiskt inflytande. Men när vi besökte den kurdiskt dominerade staden Diyarbakir blev det uppenbart hur staten alltmer godtyckligt ökade sina politiska påtryckningar gentemot HDP och dess anhängare.

Flera högt uppsatta lokalpolitiker har fängslats med hänvisning till att de uttryckt stöd för ett större regional självstyre i de kurdiska regionerna, något som domstolarna tolkar som uppvigling till splittring av Turkiet. Ett brott som är straffbart med livstids fängelse. Tänk er samma situation i Sverige – att någon skulle dömas till livstids fängelse för att vara positiv till ökat kommunalt självstyre.

Att fredsförhandlingarna med PKK-gerillan i regionen dessutom kollapsat när regeringen mitt under pågående förhandlingar valde att återuppta flygräderna ses av de flesta internationella experter som ett sätt för regeringspartiet att vinna tillbaka förlorade nationaliströster. Turkiet rör sig just nu i helt fel riktning och sammanblandningen mellan det styrande AKP-partiet och staten blir alltmer uppenbar när godtyckliga arresteringar, censur och tveksamma valmetoder blir vardag.

Den 1 november går Turkiet till nyval efter att ha misslyckats med att skapa en samlingsregering, men det finns väldigt lite som tyder på att detta märkbart kommer förändra valresultatet från i juni. I stället är det återupptagna fredsförhandlingar med PKK och stopp för godtycklig användning av diskriminerande lagar mot landets minoriteter som är vägen framåt. En väg som Turkiets progressiva partier nu alltmer samstämmigt pekar ut.

Text: Jens Orback, generalsekreterare Olof Palmes internationella center