Sydafrika: Apartheid där det hör hemma – på museum

Det blir en omedelbar påminnelse om det absurda och brutala system som höll majoriteten av befolkningen som andra klassens medborgare i sitt eget land. Den onda berättelsen. Om detta talade Olof Palme i sitt sista tal, på Folkriksdagen mot apartheid en vecka innan han mördades i februari 1986.

”Jag har valt att mycket sakligt tala om vad apartheid faktiskt är och på samma sätt mycket sakligt tala om vad vi gör. I grunden är detta en djupt emotionell fråga, som djupt rör våra känslor, därför att det är ett sådant sällsynt vedervärdigt system. Allt på grund av att det för människors hudfärgs skull lämnar dem till en fattig tillvaro. Det är en skam för världen så länge detta system består.”

Nu är apartheid där det hör hemma – på museum. Men där finns inte bara grymheten och motståndskampen redovisad. Trotsigt reser sig sju pelare mot skyn – en symbol för det nya Sydafrikas konstitution, kallad den mest demokratiska i världen, och de sju ledord som ska bära mot framtiden: demokrati, jämlikhet, försoning, mångfald, ansvar, respekt och frihet.

Det är nog ingen tillfällighet att president Jacob Zuma valde att hålla val i början av maj i år. Då är det i dagarna tjugo år sedan landet höll sitt första fria val; den 27 april firas sedan dess som Frihetens dag. Valet blev en stor seger för motståndsrörelsen ANC och den 10 maj kunde Nelson Mandela tillträda som president. Minnet av detta ska överskugga den besvikelse många väljare känner över utvecklingen på senare år.

När presidenten utlyste valet angavs också det tema som det regerande ANC går till val på: ”We have a good story to tell” löd ett återkommande mantra i talet. Visst har man en god berättelse att förmedla. Nära fyra miljoner av de fattigaste har fått gratis bostäder med vatten, avlopp och elektricitet. Skolor och hälsovård har byggts. Omfattande sociala insatser görs för att lindra tillvaron för de mest utsatta. Och inte minst – alla medborgare har demokratiska fri- och rättigheter, inte enbart ”whites”.

Men arvet från kolonialism och apartheid är tungt. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder och klyftorna växer. Trots den ”goda berättelsen” är arbetslösheten hög, särskilt bland de unga, ekonomin knakar, korruption florerar – inte minst inom ANC – och brottsligheten är en farsot. Lägg därtill att president Zuma är impopulär – minns hur han buades ut på minneshögtiden för den avlidne landsfadern Nelson Mandela – och att stödet för ANC inom fackföreningsrörelsen sviktar. Kan verkligen ANC efter tjugo års regerande behålla greppet om väljarna?

Ja, säger både partiföreträdare och andra bedömare och gissar att ANC får strax över 60 procent – en tillbakagång men ändå en stabil majoritet. Det finns helt enkelt inget trovärdigt regeringsalternativ. Näst största parti blir förmodligen liberala Demokratiska alliansen (DA) med 15 till 20 procent. Ironiskt nog kommer den politiskt besvärligaste utmaningen från den tidigare ungdomsledaren inom ANC Julius Malema och hans Economic Freedom Fighters, EFF. Med en militant vänsterretorik lockar han väljare bland de mest utsatta. Det var Malema som låg bakom den vänsterrevolt inom ANC som ledde till att tidigare presidenten Thabo Mbeki fick avgå för att så småningom efterträdas av Jacob Zuma.

På sikt är nog splittringen inom den fackliga centralorganisationen Cosatu allvarligare. Det mäktiga och vänsterinriktade metallfacket Numsa har för första gången sagt att de inte stöder ANC i valet. Samtidigt växer även nya fackföreningar fram, självständiga från ANC, till exempel det radikala gruvfacket Amcu. Denna gång kanske det räcker med en ”Good story to tell”. Frågan är hur länge.

Text: Tommy Svensson