Ett land där klass och hudfärg avgör allt

Mellan 1961 och 1994 var Sydafrika i all väsentlighet uppdelat i tre samhällen där dina rättigheter bestämdes av din hudfärg. Trots att svarta motsvarar cirka 80 procent av befolkningen så var de i princip rättslösa och saknade helt rösträtt under denna period.

1994 så vann äntligen internationellt fördömande och en outtröttlig frihetskamp i landet och demokrati och lika rösträtt infördes för alla sydafrikaner. Sedan dess har landet styrts i olika konstellationer av befrielsepartiet ANC.

Men orättvisor lever vidare trots att lagar ändras och i Sydafrika är hudfärg även fortsatt den avgörande faktorn för att lyckas i livet. Ett slående exempel lyfts fram i Palmecentrets partner Labour research service (LRS) rapport om löneläget i landet. 2011 var genomsnittsinkomsten för en person med svart hudfärg drygt 34 000 kronor/år, samma siffra för en vit person var 208 000 kronor/år. Mer än sex gånger mer i inkomst, bara beroende på hudfärg. Bryter vi ner siffrorna ytterligare så tjänar den fjärdedel med lägst löner i landet bara runt 10 000 kronor/år, i den gruppen återfinns i princip endast fattiga färgade och svarta arbetare. Att klassförtryck och etnisk rasism baserat på hudfärg sammanfaller är ingen nyhet utan snarare anledningen varför den första demokratiskt valda regeringen i landet inkluderade en allians bestående av kommunistpartiet och det socialdemokratiska ANC.

I Sydafrika finns ingen lagstadgad minimilön utan lön sätts genom förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivare. Men i och med att organisationsgraden är mycket låg och arbetslösheten hög är fackets möjligheter att kräva höjda minimilöner väldigt begränsad. Inom gruppen lantarbetare är exempelvis organisationsgraden endast runt 3-4 procent. Det finns däremot exempel på framgångar även i denna relativt svårorganiserade sektor. De väldigt lågavlönade lantarbetarna runt Kapstaden har nämligen de senaste åren lyckats höja sina löner. Palmecentrets partner Trust for Community Outreach and Education (TCOE) är en organisation som samlar centrala fackföreningsaktivister i området för att utbyta erfarenheter och utbilda sig i konsten att förhandla.

TCOEs direktör Mercia Andrews berättar vid ett möte att lägstalönen för många lantarbetare i Kap-regionen nu är 105 rand (cirka 60 kronor) om dagen men att den för bara ett par år sedan låg på svindlande låga 69 rand (40 kronor). Mercia talar också om deras förhandlingsstrategi gentemot arbetsgivarna. Eftersom organisationsgraden är låg så har vägen till framgång varit att förhandla med ett antal centrala farmägare i området för att sedan använda dessa som lyckade exempel i framtida förhandlingar med andra farmägare. Det goda exemplet har på så sätt blivit deras starkaste vapen.

Vägen till ett rättvist Sydafrika är fortfarande lång och trots att apartheid nu alltmer är ett bleknande minne för många unga i landet så fortsätter förtrycket på ekonomisk plan. Att klass och hudfärg hänger samman i dagens Sydafrika är fortfarande tydligt och kampen för jämlikhet väntar fortfarande på att vinnas.

Text: Magnus Nilsson, kommunikationschef Olof Palmes internationella center