Sydafrika: Lantarbetare kämpar för anständiga villkor

För många sydafrikanska lantarbetare är den gamla samhällsstrukturen från apartheidtiden i högsta grad verklighet än idag. En struktur där svarta och färgade arbetare fortfarande befinner sig i en stark beroendeställning till, och i mångt och mycket kontrolleras av, sina vita arbetsgivare.

– Det är ofta mer korrekt att beskriva det som en relation mellan herre och slav än mellan arbetsgivare och anställd, säger Trevor Christians, generalsekreterare för CSAAWU. Många arbetares hela livssituation är beroende av arbetsgivarens välvilja. Deras bostad, dricksvatten, transporter, allt kontrolleras av arbetsgivaren. Det gör dem livegna på ett sätt som bara kan ses som en förlängning av hur det var under apartheid.

– Problemet är att dagens lagar inte lämnar utrymme för att hantera detta. Lagarna utgår helt och hållet från att arbetsmarknaden består av arbetsgivare och anställda, trots att vi vet att det inte är så, tillägger han.

Arbetare vågar inte klaga

Trevor Christians berättar om hur arbetsgivare betalar sina anställda långt under den redan låga minimilönen på motsvarande omkring 90 svenska kronor per dag. Hur de låter dem bo i undermåliga bostäder vilka de blir av med i samma stund som de slutar eller förlorar sin anställning. Och om hot och påtryckningar som gör att arbetare inte vågar klaga, och som skrämmer dem från att engagera sig fackligt. Han säger att det fortfarande är vanligt att arbetare kallar sina vita chefer för baas, afrikaans för ”bas”, vilket är en titulering som är intimt förknippad med apartheidtidens förtryck.

– Vår kamp handlar om att mänskliga rättigheter ska respekteras och att lantarbetare ska ha de rättigheter som slogs fast efter apartheids fall: rätt till anständig lön, rätt att organisera sig, rätt att inte bli utnyttjade.

Den del av jordbrukssektorn som fått mest internationell uppmärksamhet när det handlat om anställningsvillkor och arbetsförhållanden i Sydafrika, är vinindustrin. CSAAWU är bland annat engagerat i konflikten mellan anställda och arbetsgivare på Robertson Winery, knappt 20 mil från Kapstaden. Konflikten handlar i första hand om de låga och ojämna lönerna, men går betydligt djupare än så, och den har kommit att symbolisera missförhållandena inom delar av den sydafrikanska vinindustrin.

Samtidigt understryker Trevor Christians att det naturligtvis finns bra arbetsgivare också, det finns vingårdar som respekterar mänskliga rättigheter och har rimliga villkor för sina arbetare. Risken är bara att de drunknar i debatten. Då försvinner de goda förebilderna.

– Det är viktigt att poängtera att vi inte är ute efter en bojkott av sydafrikanska viner. Men vi vill att de anställda ska få skälig lön och att mänskliga rättigheter ska respekteras. Jag förstår att de gårdar som sköter sig inte tycker att de ska behöva bry sig om problemen, men så som situationen ser ut så är även deras exportmarknad är i farozonen. Därför duger det inte att vara skötsam i det tysta, de behöver ställa sig upp offentligt och säga ifrån.

Köpare måste ställa krav

Trevor Christian säger också att stora importörer av sydafrikanskt vin, däribland svenska Systembolaget, är en maktfaktor som skulle kunna göra skillnad. Bland annat efterlyser han en mycket bättre kontroll av att leverantörer, som Robertson Winery, efterlever importörernas etiska riktlinjer. Att bara lita på vad leverantörerna säger och visar i sina broschyrer är inte gott nog.

Men frågan är hur det, mer än två decennier efter apartheids fall och med den tidigare frihetsrörelsen ANC vid makten sedan 1994, fortfarande kan se ut som det gör inom jordbruksindustrin som andra arbetskraftsintensiva sektorer i Sydafrika.

Trevor Christians säger att den strukturella ojämlikheten från apartheidtiden är extremt djupt rotad i samhället och att det givetvis tar lång tid att ställa saker till rätta. Dessvärre, säger han, ser han ingen ljusning. Snarare tvärtom.

– Våra politiska ledare har anammat ett kapitalistiskt system, fullt av kryphål, som gynnar de som redan har och missgynnar de som inte har. Det har i sin tur, paradoxalt nog, lett till att vita markägare har kunnat befästa sin position, på bekostnad av svarta och färgade arbetare. Förväntningarna på det nya styret efter 1994 var väldigt höga, men tyvärr måste jag säga att vi är många som är besvikna idag.

Text och foto: Andreas Karlsson

Läs mer om kampen mot vår tids slaveri i broschyren Frihet! Bekämpa slaveriet