Sydafrika: Marius ord följer mig

I april är det 20 år sedan apartheidregimen ersattes av landets första demokratiskt valda regering. Sedan dess har mycket hänt.

Medellivslängden har, trots aidsepidemin, ökat med nästan fem år, majoriteten av alla sydafrikaner har i dag tillgång till vatten och sanitet, och 96 procent av alla barn börjar skolan i årskurs ett.

Samtidigt är klyftorna fortsatt stora, arbetslösheten ökar och segregationen genomsyrar fortfarande samhället.

ANC, det parti som dominerat politiken sedan demokratins seger i valen 1994, har allt mer kommit att förknippas med korruption och maktfullkomlighet. Nära länkat är det faktum att politiken allt oftare ses som en karriär snarare än ett kall.

När arbetslösheten närmar sig 40 procent blir drivkraften att försörja dig själv och familjen större än drivkraften att bidra till samhällsutvecklingen.

Det skapar politiker som med näbbar och klor håller kvar vid sina positioner och som ser till att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt under tiden vid makten. De interna konflikterna växer och politikerföraktet frodas.

Och det är just det Marius menar är problemet. I arbetet med att bygga upp landet har man glömt bort vikten av att bygga samhället – ett samhälle som präglas av inkludering istället för segregation, tillit istället för misstänksamhet, solidaritet istället för individualism.

I Johannesburg träffar vi den förre detta presidenten Thabo Mbeki. Också han är inne på samma spår och menar att det efter 20 år av demokrati behövs en nationell dialog. En dialog där alla – barn, kvinnor, män, svarta, vita, färgade – tillsammans definierar det nya Sydafrika. Ett Sydafrika efter Mandela.

Efter mötet med Marius och andra progressiva röster i landet känner jag mig hoppfull. Utmaningarna är stora, men knappast omöjliga för alla de positiva krafter som finns i landet.

Marius ord följer mig efter hemkomsten till Sverige. Är det inte egentligen samma sak vi ser resultatet av i vårt eget land? Där främlingsfientliga vindar viner och samhället blir allt mer tydligt uppdelat i vi och dom. Och där de som redan har får mer medan andra lämnas efter.

I maj och september är det val. Förhoppningsvis kan valrörelsen bli startskottet för den nationella dialog som också vårt land behöver.

Text: Anna Sundström

Artikeln är även publicerad i NSD.