Sydafrika: Vart är landet på väg?

Det var våren 1994 som Sydafrika för första gången genomförde ett demokratiskt val och den tidigare livstidsfången Nelson Mandela blev landets president. Den 7 maj i år går sydafrikanerna till val igen. Hur har utvecklingen sett ut sedan befrielsen 1994 och vart är landet på väg i dag? Den frågan diskuterades på ABF-huset i Stockholm i slutet av april av en namnkunnig panel med Bengt Säve-Söderbergh, tidigare bland annat statssekreterare i UD; Carin Jämtin, Socialdemokraternas partisekreterare; Ravin Singh, lärare vid Education Training Unit i Sydafrika och aktiv inom ANC samt Mikael Leyi, Palmecentret.

I den lätt grånade men engagerade publiken fanns många veteraner från fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna med egna, dramatiska minnen från apartheidtiden av hemliga resor till Sydafrika, ANC-kontakter och penningtransporter till fängslade ledare och deras familjer.

Förste talare var Bengt Säve-Söderbergh, själv en av de drivande krafterna bakom det svenska stödet till motståndsrörelsen i Sydafrika. Hans bok Vår seger var också er om Sydafrikas utveckling gavs nyligen ut.

Titeln syftar på ett uttalande av Nelson Mandela när han 1990 besökte Sverige, endast en månad efter att han frigivits från fängelseön Robben Island. Det var hans första utlandsresa efter frigivningen, och han kom för att tacka Sverige, förklarade Bengt Säve-Söderbergh. Sveriges ekonomiska och praktiska stöd till den sydafrikanska motståndsrörelsen hade stor betydelse för utgången av kampen – att apartheidstaten tvingades på knä och demokratin segrade.

– Mandela underströk detta i ett tal, att Our victory is yours as well – vår seger är också er!

Efter ANC:s seger 1994 var förväntningarna enorma. Nu skulle man sudda ut spåren av apartheid och bygga ett demokratiskt samhälle, fortsatte Bengt Säve- Söderbergh.

Men problemen var också enorma, och det fanns många, många vita sydafrikaner som inte tålde tanken på ett svart ledarskap. Inom både militären och säkerhetsstyrkorna, fortfarande huvudsakligen ledda av vita, förekom revoltungar. Mandela fick ägna mycket tid åt att få dessa arga sydafrikaner att acceptera att landet nu hade en legitim och demokratisk regering. Och han lyckades, genom att inte utmana den ekonomiska makten i landet.

– Min tes är att Sydafrika i dag betalar priset för att man genomförde en politisk frigörelse – men inte en ekonomisk, menade Säve-Söderbergh.

Risken fanns att de tidigare makthavarna skulle försvinna ur landet – och med dem kapital, kunnande och kontakter. En utveckling som skulle göra den redan mycket svåra kampen mot fattigdom och orättvisor än mer problematisk, var Mandelas bedömning.

– Därför är det samma vita intressen som kontrollerar land, industrier och kapital i dag som under apartheidtiden. Därför är Sydafrika 20 år efter befrielsen fortfarande är ett av världens minst ekonomiskt jämställda länder. Det har gjorts en hel del reformer, men de är långt ifrån tillräckliga.

Mikael Leyi från Palmecentret talade om fackets betydelse för det kommande valet. Fackföreningsrörelsen hade en avgörande roll i befrielsekampen och är fortfarande en viktig kraft i samhället. Omkring 40 procent av de anställda är fackligt anslutna, inom gruv- och metallindustrin så många som 70-80 procent.

Facket och ANC har länge haft ett nära samarbete, men i dag råder det närmast en förtroendekris mellan de två, konstaterade han.

En viktig orsak är den fruktansvärda massakern på strejkande gruvarbetare vid platinagruvan Lonmin i nordvästra Sydafrika i augusti 2012. Polisen öppnade eld och sköt ihjäl ett 30-tal arbetare. Det var den värsta polismassakern sedan apartheidtiden, och sedan dess har ingenting varit sig likt i gruvindustrin. Strejker, oro och demonstrationer har blivit vardagsmat och missnöjet ser inte ut att avta.

Arbetarna är också upprörda över att ANC ännu inte har gjort något åt de vitas närmast totala kontroll över mark och kapital.

Även gruvfacket NUMSA har anklagats för att vara korrupt och alltför ANC-lojalt, och många gruvarbetare har anslutit sig till en nybildad, mer militant facklig organisation: Association of Mineworkers and Construction Union, AMCU.

Men nu har även NUMSA skärpt tonen mot regeringen, konstaterade Mikael Leyi. På NUMSAS kongress nyligen beslöt man att inte stödja ANC i det kommande valet, och den korruptionsanklagade presidenten Zuma uppmanades att avgå.

– Ett nytt politiskt landskap med nya allianser håller på att formas, menade Mikael Leyi. Det kommer att få betydelse i detta val och påverka den politiska debatten framöver.

Även om stora problem kvarstår att lösa har Sydafrika utvecklats enormt de senaste 20 åren, underströk Ravin Singh, som var näste talare.

– I början av 1990-talet bodde jag i ett fattigt, farligt och våldsamt område i norra Durban. Varje natt var det skottlossning. Jag visste inget annat. I dag tar jag för givet att mitt samhälle ska fungera hyfsat. Att man inte ska skjuta på gatorna. Det är en enorm skillnad!

ANC:s tre största utmaningar är arbetslösheten, ojämlikheten och fattigdomen. Vi har gjort mycket – men inte tillräckligt, konstaterade Singh och bjöd publiken på något som liknade ett valtal:

– Varje arbetsdag sedan valet 1994 har vi byggt 2 200 nya hus med vatten och avlopp. Många, många svarta barn får en bra utbildning. Medellivslängden har ökat med fyra år. Två miljoner män och kvinnor deltar i antivåldsutbildning. Vi fortsätter med detta och är stolta över vad vi har åstadkommit. Men vi är inte nöjda!

Carin Jämtin bodde som ung i Sydafrika några år och talar engelska med en svag men omisskännlig sydafrikansk brytning. Hon har besökt landet många gånger sedan dess och har som partisekreterare nära kontakt med ANC, som är Socialdemokraternas systerorganisation. ANC behöver stärka organisationen, bekämpa korruptionen och utveckla ett bra samarbete med fackföreningsrörelsen, var hennes analys.

– För att bekämpa korruptionen måste man engagera många fler i det lokala politiska arbetet. Folk måste få veta vilka politiska beslut som gäller dem – och bidra till att de verkligen genomförs.

Att samarbetet mellan facket och ANC gnisslar har flera orsaker, menade hon.

– ANC är ett parti och ska hantera alla samhällsfrågor medan facket ska se till sina medlemmar. Den här spänningen måste båda parter klara av att leva med.

– Det är ju samma situation i Sverige, partiet och facket har inte alltid älskat varandra, men vi jobbar för samma mål. Debatten om hur man samarbetar på ett bra sätt har inte förts i Sydafrika än. Men den behövs!

Är det kanske nyttigt för ANC att förlora ett val och gå i opposition, undrade någon i publiken.

– Det fanns liknande röster här, att det var bra att Socialdemokraterna förlorade makten 2006 eftersom vi hade haft den så länge, svarade Carin Jämtin. Jag håller inte med om det. Sydafrika behöver en politik mot ojämlikhet och fattigdom – och det kan ANC åstadkomma. Men det behövs kritiska röster och en bra opposition.

Det gäller också att få fram de goda krafterna inom ANC, underströk Bengt Säve-Söderbergh.

– På grund av de uteblivna ekonomiska reformerna är det fortfarande svårt för svarta att ta sig fram i näringslivet. Däremot går det att göra politisk karriär inom ANC, särskilt på lokal nivå, och på så sätt få det bättre. Tyvärr har detta bidragit till korruptionen – att människor väljer en politisk karriär av ”fel” skäl.

Så – vart är Sydafrika på väg? Är utvecklingen sedan 1994 en besvikelse – eller lever hoppet? Mikael Leyi sammanfattade vad många i panelen och publiken kände:

– Man kan bli förbannad, ledsen, upprörd och sur över alla problem man ser i Sydafrika – men ändå lämnar man alltid landet med ett stort leende på läpparna. Det finns en sådan värme, så många fantastiska människor. Man kan bara älska det!

Text: Agneta Carleson