Sydafrikas bostadspolitik – ett eko från apartheid

När Nelson Mandela tillträdde som president 1994 utpekades boendesituationen som en av de viktigaste frågorna för att kompensera dem som under apartheidtiden tvångsförflyttats från sina bostäder till uselt byggda bostäder och skjul långt utanför staden. De tre miljoner RDP-hus (Reconstruction and Developement Program) som byggdes kallades för starthus. De var på cirka 30-40 kvadratmeter och skulle vara möjliga att bygga ut när den ekonomiska boomen kom efter ANCs tillträde till makten. Dock kom aldrig boomen och jobben och den omfattande ekonomiska utjämning mellan rika och fattiga, vita och svarta, som man hoppats på uteblev.

I ANCs iver att vinna legitimitet och göra det man lovat satsade regeringen snarast på kvantitet än kvalitet, vilket gjort att många av de bostäder som på kort tid byggdes tidigt uppvisade stora brister i utförandet och byggmaterial. År 2004 lovade man därför att riva alla RDP-hus och bygga nytt, men tio år senare lät nuvarande bostadsminister, Lindiwe Nonceba Sisulu, folk veta att man inte tänker infria det löftet.

– Budskapet var att sydafrikaner under 40 år har levt större delen av sitt liv i demokrati och därför inte kan förvänta sig att få något gratis, menar Michael Blake som jobbar för organisationen The Housing Assembly och IFWEA:s partnerorganisation International Labour Research and Information Group (ILRIG).

Michael Blake menar att Sisulu legitimerar u-svängen i politiken med att dessa människor inte levt under förtrycket av apartheid och därför inte har något att skylla på, men att hon därmed bortser från den situation unga befinner sig i i dag, med högre arbetslöshet än någonsin, inget inkomststöd från staten, osäkra och tillfälliga anställningar, låglöneyrken med få eller inga förmåner, samt den högsta förekomsten av hiv någonsin.

The Housing Assembly bildades 2013 och tar sin utgångspunkt i Sydafrikas grundlag som slår fast allas rätt till ett anständigt boende. För att väcka liv i bostadsfrågorna anordnar organisationen regelbundet träffar där människor organiserar sig och diskuterar, till exempel definitionen av anständigt boende.

– Det handlar om rinnande vatten, avskildhet, att slippa sova i samma säng som familjemedlemmar och att bostaden inte läcker in vatten, damm eller blåst, säger Blake.

I dag beräknar the National Home Builder Registration att nästan alla RDP-hus är så pass eftersatta att de klassificeras som högriskboenden. Drygt en halv miljon av dem behöver rivas eller byggas om helt. Den sammantagna kostnaden för att åtgärda de brister som finns på RDP-hus beräknas uppgå till 5,5 miljarder dollar. Michael Blake påpekar att boendestandarden gör att astma, tuberkulos, diarré och hudåkommor sprids.

– Vi är många som är besvikna på att löftena efter demokratiseringen inte infriades. Bostadspolitiken är ett eko från apartheidtiden, säger Michael Blake.

Text: Frida Sundqvist

[factbox]

Fakta

IFWEA (International Federation of Workers Education Association), som är en av Olof Palmes internationella centers partnerorganisationer, bedriver frågan om folkbildning på en internationell nivå. IFWEA sitter i den anrika folkrörelsebyggnaden Community House i Kapstaden, tillsammans med The Housing Assembly och ILRIG (International Labour Research and Information Group). ILRIG är en partnerorganisation till IFWEA och på så vis även kopplad till Palmecentret.

En film om bostadssituationen finns på The Housing Assemblys hemsida.

[/factbox]