Nu fängslas meningsmotståndarna i Turkiet

När jag för över tretton år sedan var stadsdelsnämndsordförande för Södermalm i Stockholm lovade min kollega Eva Britt Henmark att hon skulle komma med smörgåsar till mig om jag hamnade i fängelse. Hon gjorde det därför att vi skulle ta beslut där vi inte var hundra procent säkra på vårt legala mandat.

När jag för några månader sedan träffade Selahattin Demirtas, en av partiledarna för det turkiska oppositionspartiet HDP, lovade jag samma sak. Han berättade nämligen att han hade över hundra anmälningar emot sig. Så han förstod vartåt det lutade trots att han inte begått några lagbrott. Han fortsatte att representera sitt parti i parlamentet. Han fortsatte att tala om behovet av en fredlig dialog med PKK. Han fortsatte att ta strid för de journalister, lärare och politiker som greps. Och han hade varit en av de första som ställde sig upp mot kuppförsöket.

Nu sitter Selahattin Demirtas i fängelse och därför var jag där med några mackor häromdagen. Men jag fick inte komma in. Polisen stoppade oss med vapen i hand.

När jag sent på kvällen närmade mig lägenheten där jag bor var det en annan tanke som slog mig. Senast vi möttes talade vi om våra barn och Selahattin berättade om sina två döttrar. Hur de hela tiden uppfostrade honom och gjorde honom till en bättre och mer jämställd man. Nu kunde jag sätta nyckel i dörren där hemma – det kan inte han. Hans familj har hittills förvägrats möjligheten att träffa honom.

Den turkiska regeringen inskränker fundamentala demokratiska rättigheter: rätten att mötas, organisera sig och säga vad man vill. De tar också dessutom bort möjligheten för barn att möta sina mammor och pappor. Och det kommer varken barnen eller deras föräldrar att glömma.

Text: Jens Orback

Läs även: Solidaritet med fängslade oppositionella