Varför stoppar ingen kriget?

Stort mänskligt lidande i Syrien

Ghouta – en ny plats läggs till listan av syriska ortsnamn vi kanske inte kan placera på kartan men som tillsammans med Aleppo, Homs, Palmyra, Idlib, Afrin etsat sig fast i vårt medvetande. I mars går kriget i Syrien in på sitt sjunde år. Ett krig som hittills krävt mer än en halv miljon människors liv och skapat över fem miljoner flyktingar vid landets gränser. Minst lika många internflyktingar lever under fruktansvärda förhållanden.

Det internationella samfundet står handfallet och FN:s trovärdighet står på spel. Stormakternas direkta involvering skapar ett politiskt dödläge som varje dag ökar det mänskliga lidandet. I flera år har östra Ghouta varit belägrat och i samband med intensifierade stridigheter skickade UNICEF nu i februari ett blankt pressmeddelande – det fanns helt enkelt inga ord att beskriva förödelsen, desperationen, lidandet … När vi läser morgontidningen och ser bilderna på ödeläggelsen frågar min 10-åriga son: Varför är det ingen som stoppar kriget? Svaret smärtar: För att viljan saknas.

Fattiga filippinier dödas av polis

Oppositionen på Filippinerna har länge bett det internationella samfundet att agera mot president Dutertes krig mot drogerna. Minst 7000 människor har dödats och Amnesty visar i rapporten ”If you are poor you are killed: Extrajudical Executions in the Philippines’ War on Drugs” hur polisen systematiskt har riktat in sig på till största delen fattiga och försvarslösa personer över hela landet, hur de planterat ”bevis”, rekryterat personer som mördar för pengar, stulit från dem de dödat och fabricerat rapporter.

Glädjande nog beslöt nyligen Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Fatou Bensouda att inleda en preliminär undersökning av misstänkta brott mot folkrätten begångna under Filippinernas president Rodrigo Dutertes krig mot drogerna. Någon vecka senare meddelade Inspektionen för strategiska produkter att de ger sitt tillstånd för export av vapensystem till Filippinerna. Ett minst sagt beklagligt besked som du kan läsa mer om här.

Vi har inte glömt Sydafrika

I Sydafrika blåser förändringens vindar. Nu i februari kom beskedet att Jacob Zuma avgår som Sydafrikas president. När jag besökte ANC:s kongress i december var det tydligt att de interna motsättningarna är djupa. Men också att det finns många goda krafter inom partiet.

Cyril Ramaphosa, som lovar kamp mot korruptionen och återbyggnad av ANC, valdes till ny partiledare. Förhoppningsvis kan det bidra till en välbehövlig omstart för partiet. När Zuma avgick och Ramaphosa valdes till landets president drog många sydafrikaner en suck av lättnad. Efter år av skandaler, ekonomisk kräftgång, ökad arbetslöshet och ständiga korruptionshärvor gryr ett hopp om en bättre framtid. Men det är ingen enkel uppgift som väntar Ramaphosa. Förväntningarna på honom är enorma – från omvärlden, landets befolkning och egna partiet.

Nästa år är det val och för första gången sen apartheid avskaffades finns det en reell möjlighet att ANC förlorar den egna majoriteten. Inom den svenska arbetarrörelsens har vi inte glömt Sydafrika. Vi stödjer folkrörelser och gräsrotsorganisationer som arbetar för demokrati och jämlikhet – nu precis som för 30 år sen.

Text: Anna Sundström