Världen går att förändra

Vi träffas på Palmecentrets generalsekreterare Jens Orbacks rum för att samtala om internationellt engagemang och hur arbetarrörelsen med sina värderingar kan bidra till utveckling och välstånd i andra länder. Vilket är själva utgångspunkten för Palmecentrets arbete. För Löfven är detta hemmaplan efter flera år som internationellt ansvarig i IF Metall.

Samtalet börjar i Ukraina. Efter åratal av avspänning sveper nu en kall vind åter in över världspolitiken. Den påminner också om sambandet mellan demokrati och utveckling, menar Löfven:

– Det andra är vikten av det konstanta fredsarbetet, att hålla en dialog levande hela tiden, för att undvika att konflikten eskalerar till våld. Det är just nu vi måste tänka ännu mer på fredsarbetet, det aktiva arbetet i FN för fred, för nedrustning, inte minst av kärnvapen. Fredsarbetet måste få en helt annan nivå än den här regeringen har levererat.

Jens Orback: Jag håller med Stefan om att det är mångfacetterat. Också när det gäller möjligheterna till lösningar. Allt ifrån en önskan om att FN hade våldsmonopol, eller i alla fall ett bättre fungerande säkerhetsråd, till att ha ett aktivt civilsamhälle vilket jag ser som den demokratiska infrastrukturen.

– Det var beklagligt att den borgerliga regeringen så snabbt tog bort möjligheten att ha ett civilsamhällesstöd och demokratistöd till Ryssland. Men vi lyckades tjata tillbaka lite. För det gäller att skilja på den ryska regeringen och det ryska folket som jag tycker får lida en del av rysk-demoniseringen i svenska medier.

Under 2013 betalade Sverige ut 24 miljoner kronor till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland. Detta att jämföra med 2006 då Sverige gav 495 miljoner kronor till samarbetsprojekt i Ryssland. Visserligen gick dessa miljoner även till att främja säkerhetsgemenskap, socialt hållbar ekonomisk omvandling och miljömässigt hållbar utveckling, men 74 av miljonerna gick till stöd för demokratiska processer.
Stödet togs upp på nytt 2010, men nu i betydligt mindre skala.

Stefan Löfven: Jag var ordförande i IF Metall när man tog bort civilstödet till Ryssland. Vi hade jättebra kontakter och projekt med ryska fackföreningar. Det är klart att de är otroligt viktiga när man ska bygga en demokrati.

– Fackliga organisationer är för mig avgörande för att du ska kunna ha en riktigt fungerande demokrati. Att löntagare, både ”blue collar” och ”white collar”, kan organisera sig och få teckna kollektivavtal. Det är fundamentet vill jag påstå.

– Jag kommer aldrig att glömma när the Machinists, som organiserar Boeing-arbetare i USA, sa till oss: Vi ska ha bra fackliga kontakter i hela världen men så är det några länder som vi vill ha lite mer kontakter med. Tyskland, för där har du världens starkaste fackföreningar, Japan och så det där landet där uppe, Sverige. Er vill vi ha jättenära kontakter med för ni har gjort någonting viktigt och det är det facklig-politiska arbetet. Det var en eye-opener.

Jens Orback: Om jag ska kondensera det som Palmecentret gör i ett ord så är det organisering – att ge människor möjlighet att organisera sig, påverka sitt samhälle och därmed förändra sina liv. Vi på Palmecentret vill vara till för våra medlemsorganisationer så att de kan diskutera och dela den lärdomen med fackföreningar och bildningsförbund, politiska partier och andra organisationer runt om i världen. Det finns ett stort sug efter det.

– Inte minst med den nya fattigdomsgeografi som vi ser utvecklas i världen i dag, där nästan 75 procent av alla de som lever i fattigdom bor i medelinkomstländer. Alltså länder som blir rikare men där de allra fattigaste fortfarande bor. För att komma till rätta med det måste det till en inkomstutjämning, att bekämpa klyftorna. Det kan vi göra genom organisering. Det finns de, som Hans Rosling och biståndsministern, som nu talar om att vi ska inrikta vårt arbete på de fattigaste länderna. Men vi ska inte hjälpa länder. Vi ska hjälpa människor och de flesta människor som lever i fattigdom bor i medelinkomstländer.

Det är i allra högsta grad en socialdemokratisk syn på utveckling.

– Ja, det handlar om pensioner, socialförsäkringar. Det är lättare, tror jag, att gå ut i strejk om jag vet att mamma eller pappa har en liten pension och om mitt barn kan gå kvar i skolan, även om jag nu förlorar jobbet om jag går ut och kräver mänskliga rättigheter på arbetsplatsen, säger Orback.

Stefan Löfvens stora internationella politiska projekt, ”A New Global Deal” – ett nytt globalt handslag mellan arbete och kapital – bygger på denna idé. Det svenska Saltsjöbadsavtalet ville komma till rätta med de kraftiga motsättningarna mellan arbete och kapital, med risken för en negativ spiral av allt mer utnyttjad arbetskraft och okontrollerbara strejker.

– Det gjordes en deal som skapade en uppsättning grundregler för relationerna på svensk arbetsmarknad. Det satte ramar för både kapital och arbete att söka konsensus, inte konflikt.

För Sverige blev det nyckeln till framgång under efterkrigstiden. Det är ett koncept som kan spridas över världen, enligt Löfven, som i oktober 2013 samlade 150 delegater från 45 länder i riksdagen inom ramen för det nya nätverket ”Progressive Alliance” för att prata om detta.

– Min poäng är inte att vi kan översätta den svenska modellen globalt. Men jag anser att det finns ingredienser som vi kan använda. Lösningar som alla – kapital, arbete och samhället – tjänar på, sa Löfven vid mötet i oktober.

Löfven drar paralleller till Olof Palme som inspirerar till ett internationellt engagemang och till insikten att lilla Sverige kan göra skillnad i den stora världen.

– Jag brukar säga att han tog Sverige ut i världen, men han tog in världen till Sverige också. En statsminister från ett så litet land som får ett så pass stort genomslag. Självförtroende och mod är viktigt i den globala ekonomin.

– Det är också därför som jag har lanserat det här med en global deal. Det bygger på samma tanke. Vi får aldrig fastna i att nu är det de här förutsättningarna, vi kan inte göra något. Det är det farligaste tillståndet av alla. Jag känner fortfarande inspirationen från honom i det.

– När vi i dag gör insamlingar för Syriens folk, när vi håller seminarium på ABF om ett fritt Palestina, när vi driver på internationellt för ett erkännande av Västsahara – i allt vårt arbete för den internationella solidariteten påminns vi att världen i dess svårgreppbarhet och storhet trots allt går att förändra.

– Det gäller bara att se vad som är möjligt och vad som är politikens roll. Som Jens säger, vi har människor som lever i fattigdom. Det är inte av Gud givet. Jag satt precis och läste om FN:s millenniemål. Vart nionde barn, söder om Sahara, upplever inte sin femårsdag. Det går att göra någonting åt det.

Jens Orback: Jag kom hem från Sydafrika härom dagen. Där diskuterade vi bland annat vad som är skäligt att man har som levnadsinkomst för att kunna leva ett värdigt liv. Det kunde också vara ett underlag för arbetsmarknadens parter att man har en sådan diskussion över hela världen, då har man en plattform för decent work in an global deal.

Vad står överst på den utrikespolitiska agendan om du blir statsminister?

Stefan Löfven: Hade vi suttit i regeringen hade Ukraina tagit stor del av vår tid naturligtvis. Det vi definitivt vill ha mer av är FN-engagemang. Den här regeringen har släppt det, därför kom vi sist av kandidaterna till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det finns för lite engagemang för FN och för nedrustningsarbete. Det ska mycket högre upp på dagordningen.

Text: Jan Söderström

Foto: Ylva Säfvelin

Artikeln publicerades första gången i april 2014 i Internationella Socialdemokraten.