Vi har vårt öde i våra egna händer

Den arabiska våren inleddes i Tunisien 17 december 2010 när fruktförsäljaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv. I slutet av december 2014 valde landet en ny president.

– Det som hände förra året var en stor bedrift för övergången till demokrati, säger Lobna Jeribi, tunisisk S-politiker och tidigare parlamentsledamot som varit med och utformat den nya konstitutionen.

I december besökte hon Stockholm som företrädare för Socialdemokraternas systerparti Ettakatol och deltog bland annat i Anna Lindh-seminariet 9–10 december, där temat var en ”new global deal”. Samtidigt på hemmaplan pågick valspurten inför presidentvalet 21 december.

– Det är den första gången i våra liv, i Tunisiens historia, som vi inte vet i förväg vem som kommer att vinna valet, sa Jeribi.

I valet besegrade Beji Caid Essebsi från det sekulära partiet Nida Tunes övergångspresidenten Moncef Marzouki som hade stöd av det moderata islamistpartiet Ennahda.

Detta är de två dominerande krafterna i Tunisien. Ännu mer så efter parlamentsvalet i oktober där Nidaa Tunes fick 85 platser av 217 och Ennahda 69. För socialdemokratiska Ettakatol, som fått stöd med utbildning av valarbetare och organisering via ett demokratiprojekt med Palmecentret och Socialdemokraterna i Örebro och Uppsala, blev parlamentsvalet en stor besvikelse. Partiet åkte ut ur parlamentet där de hade 20 platser.

Ettakatol föll offer för den oro och de våldsamheter som följt i spåren av revolutionen. Terroristattacker, politikermord och regionala motsättningar har skapat en rädsla för den demokratiska övergångens effekter och fått väljarna att söka sig till vad de ser som tydligare politiska budskap.

– Vi har under tre år fått se stora förluster i inkomster och stora sociala utgifter som skapat politisk instabilitet, stora budgetunderskott och ekonomiskt tryck på medborgarna, säger Lobna Jeribi.

2013 tillsattes en samlingsregering för att lindra motsättningarna som den första regeringstrojkan, där Ettakatol ingick, inte kunde få stopp på.

– Vi har en svag stat. Det är normalt i ett postrevolutionärt samhälle. Statsmakterna har varken kunnat stoppa den våldsverkande extremismen, eller hantera explosionen av sociala krav.

Regeringsmedverkan hade ett högt pris för Ettakatol. Valet i höstas utgick från två känslor hos befolkningen, menar Jeribi: Rädsla och återgång till det tidigare ”starka” ledarskapet. Väljarna gick till de två stora partierna. Ett sekulärt och ett religiöst – och flydde från tidigare regeringstrojkans partier CPR och Ettakatol.

Nida Tunes har starka kopplingar till Ben Alis tidigare maktparti. Essebsi är tidigare premiärminister.

– Det partiet är en smältdegel av allt. Vänster, höger, fack, affärsmän med uppgift att motverka det islamistiska partiets inflytande.  Alla center-vänsterpartier blev så gott som utplånade från parlamentet. Det är inte mer än tiotalet ledamöter kvar av 217, säger Lobna Jeribi.

Ändå vill hon i första hand lyfta utmaningen i att värna de demokratiska framstegen snarare än att rycka upp det egna partiet.

– Först, innan vi tänker på partier, bör vi tänka på landet, på våra rättigheter och på yttrandefriheten. Vi måste först och främst kämpa för att behålla våra revolutionära rättigheter.

Lobna Jeribi, som har en fransk doktorsexamen i informationsteknik, var som vice ordförande delaktig i kommittén som ledde revisionen av författningen. Den nya konstitutionen slår fast att det ska gälla religionsfrihet, att kvinnor och män ska ha samma villkor och att öppenhet ska gälla inom offentlig förvaltning.

– Vi behöver nu se till att den tillämpas i vardagen. Först måste vi synliggöra vår demokratiska kraft. Vi måste vara stora och eniga. Vi måste lära av våra misstag och samla alla partier i detta. Det är mycket viktigt att först konsolidera de demokratiska framstegen, säger Lobna Jeribi när vi träffas i EU-nämndens sessionssal där Anna Lindh-seminariet äger rum.

– Vi är i en ny fas. Den första fasen var konstitutionen och att bygga demokratiska institutioner. Vi är nu på väg in i en andra fas, av reformer.

Med det sagt så menar Lobna Jeribi att det finns ett stort behov av och stora möjligheter för socialdemokratisk politik på sikt i Tunisien som nu behöver en starkare ekonomi och jobb till alla unga som extremister vill locka.

– Det ställs nu stora sociala krav.  Vi kan utnyttja det i vårt fortsatta arbete. Socialdemokratin har förutsättningar till att få en stor bas och folkligt stöd. Om vi jobbar effektivt och inte slåss internt.

– Men jag tror att vi först måste definiera vårt nya projekt, hur vi kan erbjuda en kombination av säkerhet och frihet, arbete och investeringar, anständiga jobb, öppenhet. Det är den nya socialdemokratin, säger Jeribi med en gest som anspelar på mötet hon just nu deltar i, om hållbar tillväxt hand i hand med social rättvisa.

– Det är också viktigt att vi samlar socialdemokratin i hela regionen, säger hon.

I höstas besökte en delegation från Ettakatol Socialdemokraterna i Uppsala och Örebro och följde den svenska valrörelsen. Målet med Palmecentrets samarbete är att stärka Ettakatol i att bilda lokalavdelningar och att öka möjligheten för kvinnor och unga att få mer makt i partiet.

Lobna Jeribi sätter stort hopp till kvinnorna, både när det gäller Tunisiens framtid och Ettakatols.

– Jag tror mycket på kvinnorna som en stark kraft i det civila samhället i Tunisien. Kvinnorna kommer att medverka till att skapa en mer enad center-vänsterrörelse och undvika de ledarskapsproblem vi sett.

Efter valförlusten är det viktigt för Tunisiens unga socialdemokrati att inte marginaliseras i inre splittring och fragmentiseras.

Ettakatol försöker jobba tillsammans med olika aktörer, fackförbund och socialdemokratiska tankesmedjor, för att samla rörelsen. Uppmaningen påminner om svensk socialdemokratis utgångspunkter.

– Vi har gemensamma visioner och värderingar, vi försvarar samma ekonomiska-sociala reformer. Vår uppmaning är ”Låt oss jobba tillsammans”.

2015 blir ett ödesår för partiet.

– Vi har kommunalval om ett år. Om vi inte lyckas göra en nystart akut, och om vi inte är representerade kommunalt, som en enad socialdemokrati, så kommer det att bli väldigt svårt.

Kan Tunisien fortsätta vara det land som visar vägen för den arabiska våren?

– Ja, vi anser att vi är moderna, men ödmjuka. Vi såg vad som hände med våra kollegor i Egypten.  Vi har ett ansvar inte bara för oss utan för hela regionen, att vår revolution lyckas.

– När vi startade revolutionen inspirerade vi våra grannar och systerländer. Vi är på god väg. Jag tänker inte vara pessimist. Vi har vårt öde i våra egna händer.

Text: Jan Söderström