Skriv ut

Den svenska arbetarrörelsens ansvar slutar inte vid Sveriges gränser. Vår rörelse kan vara den globala, solidariska motkraften, skriver generalsekreterare Anna Sundström inför årets första maj-firande.

Första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag.

Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen.

I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin.

Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.

I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen.

De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt.

ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen.

Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.

I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen.

De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort.

Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar.

De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.

Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism.

När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.

Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.

För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.

Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.

Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen.

På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp.

Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår.

Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!

Artikeln publicerades 30/4 på Arbetet. 

Publiceringsdatum: 2020-05-01

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...