Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.

I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”

Det har redan gått tre år sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) den 1 februari 2021. Massdemonstrationerna som bröt ut svarades på med brutalt våld och systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, fackföreningar, människorättsaktivister och oberoende media.

Trots militärens våld har motståndet vuxit sig starkare och tagit olika former. Bland annat har en civil olydnadsrörelse växt fram. Hur ser utvecklingen och situationen ut när krisen nu går in på sitt fjärde år?

Civilbefolkningen hårt drabbat

På tre år har mer än 4400 människor dödats och över 25 000 frihetsberövats av juntan. Hundratusentals har förlorat sina hem på grund av flygattacker och bombningar mot ett stort antal byar. FN beräknade i slutet av 2023 att det finns omkring 2.6 miljoner internflyktingar i landet.

Landet är också i en ekonomisk kris, och osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet är utbrett. Mer än 70 procent av Burmas befolkning bor på landsbygden och är beroende av jordbruk för överlevnad. Men en stor del av landsbygdsbefolkningen lever numera som internflyktingar och har inte längre tillgång till sin åkermark. Bönder kan inte odla på grund av strider och minor. Samtidigt lämnar många industrier och företag på grund av ekonomiska sanktioner och instabilitet.

Motståndet växer

Under hösten 2023 har det väpnade motståndet intensifierats och stridigheter eskalerat, och många ungdomar har tagit upp vapen för att slåss mot juntan. Väpnade grupper har slagits mot juntan i mer än 60 år, men sällan tidigare har de arbetat tillsammans eller skapat allianser sinsemellan. De har lyckats trycka tillbaka militären på många håll i landet under det senaste halvåret.

Juntan har dock svarat på den inledda motståndsoffensiven med att attackera civilbefolkningen i allt högre utsträckning. I slutet av november rapporterades minst 244 riktade attacker mot civila i fem regioner och FN rapporterade i början av december att en halv miljon människor fördrivits sedan striderna intensifierats i oktober.

Samtidigt är fredliga protester minst lika viktigt för motståndet. Efter statskuppen 2021 initierades en civil motståndsrörelse av ungdoms- och arbetarrörelser i landet. Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt och det blev startskottet på den massiva demonstrationsvågen i landet, där Rangoon och många andra städer helt paralyserades av demonstrationer och strejker. Utmärkande var också att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften.

Tysta protester och solidaritet

En central metod för demokratirörelsen är civil olydnad och på årsdagen arrangeras exempelvis en tyst strejk – den femte i sitt slag. Gatorna gapar tomma under dagen eftersom människor runt om i landet stannar inomhus i sina hem och på sina arbetsplatser.

Ytterligare exempel på protestaktioner är den så kallade ”White Campaign”. Människor protesterar mot militärdiktaturen genom att klä sig i vitt – ett vitt armband, en vit t-shirt eller annat plagg. Det kan även människor runt om i världen göra som vill stötta Burmas demokratirörelse och uttrycka sin solidaritet genom att dela på sociala medier. Kampanjen är inte enbart begränsad till årsdagen utan sker varje måndag.

Ett annat exempel är att höja upp tre fingrar i luften. Gesten började användas av demonstranter i Thailand efter militärkuppen 2014 och spred sig bland demonstranter i Burma efter kuppen 2021. Symbolen är inspirerad av bok- och filmserien Hungerspelen där den används som ett motstånd mot makthavarna. Gesten är ett ytterligare sätt att visa solidaritet med Burmas demokratikämpar.

Gör mer demokrati!

Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. De var tidigt involverade i att organisera motståndet efter kuppen.

Stötta demokratikämpar i Burma och runt om i världen. Swisha en gåva till 123 24 060 72.

Vi ses den 1 februari kl. 17:00-17.30 på Norra Bantorget i Stockholm på en ljusmanifestation för omedelbar vapenvila i Gaza!

Med på manifestationen finns Morgan Johansson, Sara Kukka-Salam, Nina Ünesi,  Daniel Vencu Velasquez Castro och Otto Widmark som håller korta appeller.

Manifestationen arrangeras tillsammans med S-kvinnor, Tro & Solidaritet, S-studenter, SSU och Socialdemokraterna i Stockholmsregionen.

Political parties play a significant role in viable democracies. They act as key actors in the struggle for democratic, free, and equitable societies.

When political parties function well, they are not only involved in creating policy in parliaments or in running campaigns. They also help ordinary people to have political and democratic influence. And they function as a link between citizens and the political power – by bringing together voters, making them members, educating them, and mobilizing them to make their voices heard. Parties, in a sense, become a tool for people to exert influence.

Palme Center’s cooperation with parties

The Palme Center cooperates with Social Democratic sister parties around the world. Our aim is to strengthen their ideological and organisational capacity. Because to be a democratic and resilient actor is an important factor in order to become a key driver for progressive change in one’s country and community.

The course

The study material covers key areas that will help you form, organize, develop, and represent a democratic party. It is aimed at leaders and active members of Social democratic parties around the world. And it can be used to design ones own party trainings on the various topics.

– We know that education is crucial in a democracy. The same goes for successful Social democratic political parties that want to effect change within their contexts. We have developed this material in six modules about how to run and represent a party, to give inspiration to our sister parties’ training activities as well as our own, says Sanna Eliasson, grant coordinator for political party support.

– The ambition is that not everyone needs to reinvent the wheel, but that we can share existing experiences among each other.

”We know that education is crucial in a democracy. The same goes for sucessful Social democratic political parties that want to effect change”.

The modules cover topics such as formulating policy, holding elections, campaigning and so on.

The material is for leaders and active members of Social Democratic parties around the world. You can use it to design your own party trainings on the respective topics. The materials can also be used for several meetings in the form of a study circle, to discuss the questions and ideas in the various modules.

To the introductory course!

16* internationella organisationer – däribland Amnesty, Rädda barnen och Oxfam – gick den 24 januari ut i ett öppet brev med uppmaning till FN:s medlemsstater att agera för vapenvila och omedelbart stoppa vapenleveranser till Israel och palestinska väpnade grupper. Palmecentret har anslutit sig till initiativet.

Uppropet kräver att alla stater omedelbart stoppar överföringen av vapen, vapendelar och ammunition så länge det finns risk för att dessa används för att begå eller underlätta allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

Israels belägring, bombningar och de pågående striderna berövar civilbefolkningen deras grundläggande förutsättningar för att överleva och gör Gaza obeboeligt.

Omvärlden har ett ansvar att förhindra en ytterligare förvärrad humanitär katastrof! Alla stater har ett ansvar att förhindra illdådsbrott och främja efterlevnad av principer som skyddar civila.

Läs brevet!

*Den 11 april har över 250 organisationer från runt om i världen sällat sig till uppropet.

Brevet skickades till biståndsminister Johan Forssell, den 16 januari 2024

Regeringens reformagenda avser att bidra till ett starkt civilsamhälle och stödja organisationer, demokratirörelser, aktörer och nätverk som står upp för mänskliga fri- och rättigheter, samt bevakar och slår vakt om demokrati och rättsstatens principer. Regeringen säger sig också vilja öka stödet till människorätts- och demokratiförsvarare. Signaler vi får om kommande beslut kring “Strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället” (“CSO-strategin”) påvisar nu motsatsen.

CSO-strategin är den enda strategin som huvudsakligen fokuserar på civilsamhället i sin egen rätt, och som utgår från att långsiktigt bygga ett hållbart och oberoende civilsamhälle som ett fundament för demokratisering och människors förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck. Strategin möjliggör ett anpassat och pluralistiskt stärkande av civilsamhället i utsatta kontexter, genom att jobba med, och inte för, civilsamhället utifrån olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter. Anslaget utgör en ekonomisk grundsten för de samarbetspartners som utför ett långsiktigt svenskt utvecklingssamarbete, genom lokal förankring och närvaro. Ändringar i CSO-strategin kommer direkt beröra verksamheten och villkoren för ett stort antal civilsamhällsorganisationer, globalt och i Sverige.

I regleringsbrevet 2024 till Sida konstateras att beslut om CSO-strategin ska tas i januari 2024. Enligt de Gemensamma Åtaganden (GÅ) ska regeringen samråda med berörda civilsamhällesorganisationer inför övergripande och principiella beslut om den svenska biståndspolitiken, och inför förestående förändringar i politiken som direkt berör civilsamhällsorganisationernas verksamhet och villkor. Dessutom står det uttryckligen i GÅ att regeringen ska samråda med berörda civilsamhällesorganisationer i ett tidigt skede när strategier ska utarbetas. Konsultationer kring CSO-strategin skedde med den tidigare regeringen under 2021, men sedan den nya regeringen tillträdde med en ny biståndspolitik har inget samråd skett. Detta är ett allvarligt avsteg från den överenskomna arbetsordning som regeringen och civilsamhällets organisationer enats om.

I det samråd som skedde 2021 bidrog civilsamhället med många inspel till förbättring av CSO-strategin. Dessa inspel förblir relevanta och vi hoppas att regeringen tagit del av dessa i framtagandet av en ny strategi. En fråga som inte diskuterades närmare då, och som enligt uppgift diskuteras nu är förändringar i egeninsatsen. I gällande CSO-strategi krävs en egeninsats på 5, respektive 10 procent, som ska utgöras av kontanta medel insamlade i Sverige. Enligt information som vi har fått ta del av, i brist på dialog direkt med regeringen, diskuteras en egeninsats på 20 procent. Utan att ha haft tillgång till regeringens motivering och konsekvensanalys av ett sådant förslag kan vi snabbt konstatera att det skulle få allvarliga konsekvenser för civilsamhällesorganisationers och Sidas arbete, och därmed för genomförandet av strategin.

Insamlingsinsatser är resurskrävande och framgången beror på många faktorer som inte nödvändigtvis kopplar till organisationens resultat i relation till biståndsmålet. Insamlingsinsatser tar lång tid att bygga upp och resultatet är oförutsägbart inte minst i ekonomiskt utmanande tider som dessa. Med varje procent som egeninsatsen ökas, riskerar antalet organisationer som klarar att möta den att krympa. En kraftig höjning av egeninsatsen skulle innebära att många små samarbetspartners slås ut helt, medan större samarbetspartners drastiskt skulle behöva begränsa sin insats inom CSO-strategin. Ju snabbare denna förändring fasas in, desto större blir konsekvenser för demokratiarbetet och den omfattande och viktiga delen av svenskt utvecklingssamarbete som utförs med civilsamhället som aktör.

Med detta brev vill vi härmed understryka vikten av att utreda konsekvenserna av en förändrad egeninsats innan några eventuella förändringar beslutas.

Underskrifter:

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Catherine Isaksson, generalsekreterare, CIS – Centerpartiets Internationella Stiftelse
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare, Clowner utan Gränser
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Johanna Davén, generalsekreterare, IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare, KFUM Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen

M.fl. Hela listan med undertecknande organisationer hittar du här.

Den 9 juni är det val till EU-parlamentet. EU:s klimatpolitik blir allt viktigare för den svenska klimatpolitiken. Allians för rättvis klimatomställning vill ge aktiva medlemmar i civilsamhällets organisationer ökad kunskap om EU och våra möjligheter att påverka i riktning mot en ambitiös och rättvis klimatpolitik som uppfyller Parisavtalets mål. Under våren arrangeras därför fyra seminarier på temat.

Program 30 januari:

Plats: Europahuset (Regeringsgatan 65, Stockholm) eller online.
Tid: Tisdag 20 januari kl. 11.30-14.00.

11.30 Registrering och lunchsmörgås.

12.00 Inledning.

Hur funkar EU? Europeiska rådet, EU-kommissionens och EU-parlamentets ansvar och roller i EU:s beslutsfattande. Hur kan Sveriges folkvalda påverka EU-politiken?

Johan Wullt, EU-kommissionens representation i Sverige

Civilsamhällets syn på och möjligheter att påverka EU:s beslutsfattande

Ida Ragnarsson, Concord

Panel och frågestund

• Carl Schlyter, Greenpeace och fd EU-parlamentariker,
• Johan Wullt
• Ida Ragnarsson

13.50 Summering och avslut.

Seminariet kan följas online. Länk skickas ut innan evenemanget till de som anmält sig.

Anmäl dig här!

Anmäl dig senast den 23 januari för fysiskt deltagande. För att delta digitalt går det fortfarande bra att anmäla sig.

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?

Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.

Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.

Under hösten var Mung Sie Tat åter igen i Sverige. Han var på besök här också i början av året. Under den tid som gått sedan dess har han blivit ännu mer bekymrad.

När de nya säkerhetslagarna infördes 2020 i Hongkong ändrades villkoren för det civila samhället i ett slag. Det blev i princip omöjligt för oberoende organisationer och medier att verka fritt. Många personer fängslades och anklagades för uppvigling och för att underminera staten. Bland de fängslade fanns ett 50-tal personer från demokratirörelsen, men också flera ledande fackliga företrädare och journalister.

Under 2022 beslöt ledningen för den oberoende fackliga rörelsen HKCTU att lägga ner organisationen. Då hade de centrala personerna i ledningen antingen flytt landet eller fängslats. En av dem som flydde till England var Mung Sie Tat. Där har han varit med och byggt upp organisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Nu reser han runt och träffar fackliga företrädare för att skapa opinion mot repressionen i Hongkong.

Du är tillbaka i Sverige efter drygt ett halvår. Samtidigt har repressionen i Hongkong ökat ännu mer och du är utpekad. Berätta vad som har hänt.

– Styret i Hongkong gör allt för att skrämma och tysta kritiker. Jag är en av åtta aktivister som idag är efterlyst. På offentliga platser i Hongkong finns affischer uppsatta med våra porträtt. Polisen erbjuder en miljon Hongkong-dollar (1,4 miljoner svenska kronor) till den som kan komma med information som leder till att någon av oss grips. Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund. Övriga är MR-aktivister, advokater och oberoende politiska kommentatorer.

Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund.

Vad exakt handlar anklagelserna mot dig om?

– För en tid sedan pratade jag vid ett möte i Frankrike organiserat av den franska fackföreningsrörelsen CFDT. Efter mitt inlägg fanns deltagare som ropade ”Liberate Hongkong, revolution of our time”, det vill säga demokratirörelsens välkända slagord. Jag lade ut det hela på Facebook och det använder myndigheterna i Hongkong som bevis för att jag skulle vilja ha ett oberoende Hongkong, en åsikt som inte tolereras. Det är uppenbart att de i detalj bevakat vad jag gör.

De styrande i Hongkong verkar bli alltmer paranoida. Finns fler exempel på det?

– Ja, många. Det har varit mycket rabalder om några barnböcker och en film som bygger på böckerna. Historien är att det kommer vargar till en by och att fåren går samman för att försvara sig. Myndigheterna förbjöd både böckerna och filmen. Det blev till och med olagligt att ha boken hemma. I myndigheternas ögon fanns ett dolt budskap om relationen mellan Fastlandskina och Hongkong. Ett annat exempel är sången ”Glory to Hongkong”. Den användes av demokratirörelsen, men texten är ganska harmlös. Myndigheterna uppfattar emellertid sången som ett hot och har försökt få den förbjuden i domstol. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Domstolarna brukar följa makten, men i detta fall ansåg de att anklagelserna vara lite väl vaga.

Är det möjligt för dig att behålla kontakten med personer i Hongkong?

– Nej, den senaste utvecklingen har gjort att det blivit väldigt svårt. Risken är att jag utsätter personer där för fara. Det är till och med känsligt att ha kontakt med släktingar. Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Hur är läget idag när det gäller fängslade fackligt aktiva?

– Totalt är 12 fackliga företrädare fängslade eller häktade i väntan på rättegång. Bland de fängslade finns Lee Cheuk-yan, tidigare generalsekreterare för HKCTU och Carol Ng, tidigare ordförande i HKCTU.

En annan ledande facklig företrädare, Elizabeth Tang hörde till dem som flydde till England. I våras reste hon tillbaka till Hongkong för att besöka sin man i Lee Cheuk-yan i fängelset, men hon blev själv gripen. Vad hände?

– När hon kom ut på gården utanför fängelset Stanley var polis och säkerhetstjänst på plats. De arresterade henne och hon anklagades för att fått ekonomiskt stöd från utlandet, något som inte är tillåtet enligt de nya säkerhetslagarna. Ett bevis, enligt polisen, var att hon suttit med i ledningen för Asian Monitor Reseource Center (AMRC), en oberoende NGO som bevakar fackliga frågor och villkor i arbetslivet i Asien. Myndigheterna påstår att AMRC drivit projekt som fått stöd utifrån. Företrädare för AMRC har svarat att de inte tagit emot något ekonomiskt stöd efter att säkerhetslagarna trädde i kraft. AMRC har för övrigt lämnat Hongkong och flyttat sitt kontor till Seoul i Sydkorea. Tang blev emellertid frisläppt mot borgen på 200 000 Hongkong-dollar (280 000 svenska kronor). Men hennes pass, ID-kort och kreditkort har beslagtagits och hon får inte lämna Hongkong. Polisen har också gripit och förhört hennes advokat och syster.

Du har många gånger beskrivit hur de nya säkerhetslagarna används för att kväsa all opposition. Men du har också nämnt att myndigheterna i Hongkong använder sig av andra lagar för att legitimera repressionen. Vilka lagar tänker du på?

– Styret i Hongkong stödjer sitt agerande på en gammal brittiska koloniallag. Britterna var rädda för vänsterinriktade och kommunistiska fackföreningar och antog en lag under 1950-talet som innebar att fackliga organisationer inte fick engagera sig i ”politiska” frågor och inte heller finansiera ”politisk” verksamhet. Lagen föll i glömska, men avskaffades aldrig. Nu används den igen för att tysta de få lokala fackföreningar som fortfarande finns kvar. De måste ligga lågt för att överleva.

Nu har du varit med och byggt upp exilorganisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Vad är strategin?

– Framför allt försöker vi påverka fackliga organisationer. Målet är att få den globala fackliga rörelsen att ställa krav på fackliga rättigheter i Hongkong. Jag ägnar en stor del av min tid åt att resa runt och prata med fackföreningar i andra länder. Men jag undviker att åka till länder som har nära band till Kina och där det finns risk för att jag skulle bli gripen och utlämnad.

Vilka länder handlar det om?

– Framför allt Thailand, Malaysia, Kambodja och i viss mån även Indonesien. I Thailand greps den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai 2015. Under en tid var han försvunnen. Sedan uppdagades det att han hade förts till Kina. Samma sak skulle fackliga aktivister från Hongkong kunna råka ut för. Ja, ett annat land med nära kontakt med Kina som det är omöjligt att resa till är förstås också Burma.

Människor har inte slutat demonstrera för att de har ändrat uppfattning, utan för att de är rädda.

Hongkong fortsätter att utvecklas i mer repressiv riktning, men hur skulle du beskriva utrymmet för oberoende opposition i Hongkong jämfört med Fastlandskina?

– Förhållandena i Hongkong har blivit mer lika villkoren i Fastlandskina, men samtidigt finns tydliga skillnader. Under en lång period existerade en akademisk, journalistisk och politisk frihet i Hongkong. Det var någonting som medborgarna vande sig vid och som de uppskattade. När myndigheterna började begränsa friheterna uppstod därför en stark proteströrelse. De demonstrationer som genomfördes i Hongkong var de största i regionen sedan protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989. Sedan blev repressionen hårdare och demokratirörelsen och andra oberoende politiska och fackliga organisationer slogs sönder. Men under ytan finns människors inställning kvar. Människor har inte slutat demonstrera för att de ändrat uppfattning, utan för för att de är rädda.

– Det finns en annan faktor som gör att Hongkong intar särställning. Till stora delar utgör Hongkong en självständig ekonomisk och finansiell enhet inom Kina. Det är något som Kina tjänar på. Genom Hongkong kommer kapital och investeringar till Fastlandskina. Det innebär att regeringen i Peking tvingas till en dubbel inställning. Å ena sidan vill man kontrollera Hongkong. Å andra sidan vill man låta Hongkong behålla ett visst ekonomiskt oberoende. Problemet, ut mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression. Det är en lärdom som man kan dra både från utvecklingen i Hongkong, men också från utvecklingen i Kina i stort.

Problemet, ur mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression.

Få saker tyder på att det kommer ske någon snabb politisk vändning i Kina och Hongkong (som är en del av Kina). Vad kan vi hoppas på?

– Det är förstås lätt att bli frustrerad och det är svårt för alla som varit tvungna att gå i exil. Just nu är det också lätt att bli pessimistisk. Men kanske inte om man analyserar utvecklingen i längre perioder. På sikt tror jag att diktaturen får svårt att överleva. Inte bara på grund av människors opposition, utan också för att diktaturen göder korruption. I det perspektivet är det också avgörande att grupper som HKLRM fortsätter att verka. Det kan låta som ett slitet uttryck, men på sikt kan droppen urholka stenen.

En intervju med Mung Sie Tat publicerades i Dagens Arena i samband med hans tidigare besök i Sverige. Se här.

Klimattoppmötet COP28 har nu avslutats i Dubai. Palmecentret sammanfattar vad som bör firas och vad som var en besvikelse.

Vad vi kan fira:

Att världens ledare för första gången kom överens om att fossila bränslen driver klimatkrisen och att vi ska röra oss bort från dem. Det är förstås en självklarhet, men fossilbolag och oljestater har lyckats blockera all diskussion om det på tidigare klimattoppmöten.

Besvikelser:

På många sätt är mötet dock ännu en besvikelse. Fina ord om att bryta fossilberoendet till trots – mötet levererade inga konkreta planer för hur det ska ske. Ute i verkligheten är världens fossilbolag i färd med att pumpa upp mer fossila bränslen, inte mindre. Och rikare länder, som orsakat klimatrisen, vägrade än en gång att ta sitt globala ansvar. De åkte hem utan löften om att minska sina utsläpp snabbare, hjälpa fattigare länder att ställa om till fossilfria samhällen och bistå de människor som drabbas hårdast att skydda sig mot klimatkrisens dödliga konsekvenser.

För Palmecentret är det solklart: Takten i klimatomställningen behöver öka, och den behöver minska klyftorna och bygga på internationell solidaritet. Därför driver vi på för rättvis klimatomställning, i världen och i Sverige.