Erica Fahlström

Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.

Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.

Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.

Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.

Sociala orättvisor präglar rysk tjänstgöring i armén

Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.

Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.

De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.

Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.

Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.

Mörkare bilder från kriget uppenbarar sig

De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.

Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.

Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.

Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.

Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.

Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.

Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott

I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)

Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.

Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.

Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.

Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.

Putinrysslands krig i Ukraina är nu inne på sin femte vecka. Den snabba promenaden till Kiev med 190 000 soldater som Putin tänkt sig, blev dock inte av.

Ett Ukraina, mer enat än någonsin, kämpar målmedvetet för sin frihet, självständighet och sin demokrati. De vet att ett nederlag skulle betyda en ny mörk tid i landet, med en diktatur med Belarus, Krim och för den delen dagens Ryssland som mönster. Ett land utan yttrandefrihet, utan fria och demokratiska val, där förmodligen en marionettledare blir Putins förlängda arm.

Om ens landet blir kvar på kartan. Putin har redan ritat upp ett nytt land: Novorossija, Nya Ryssland. Dit skulle städer som Odesa, Mykolajiv, Cherzon och Mariupol höra.

På dagen fyra veckor efter att kriget startade den där mörka februarinatten, talade Volodymyr Zelenskyj till Sveriges riksdag.

Han inledde talet med att påminna om det som binder samman Sverige och Ukraina – inte bara våra gula och blå fanor, men också arbetet för frihet och demokrati. Mycket av talet ägnades åt att tacka Sverige för vårt engagemang i Ukraina, även före kriget – och givetvis också för det historiska beslutet att stötta Ukraina inte bara humanitärt utan också militärt.

Vad gäller sanktioner så vill Ukraina att vi ständigt ska utvärdera och justera sanktionerna så att de blir så effektiva och kännbara som möjligt.

Zelenskyj orkade också, imponerande nog, lyfta blicken mot framtiden. Efter kriget kommer vårt stöd att behövas mer än någonsin, både för att bygga upp de hus, byar och städer som Putinryssland bombat sönder, men också det civilsamhälle som kommer att behövas mer än någonsin.

Sverige har ända sedan 2014 gjort Ukraina till vår största mottagare av bistånd i Östeuropa. Vi är de som bidragit mest, efter EU. Under kriget har vi nu också blivit en av de största givarna, både av militärt och humanitärt stöd.

Om vi dessutom ska räkna – och det är klart vi ska! – all insamling och allt stöd som allmänheten ger så slår vi alla rekord. Alla de stora insamlingsorganisationerna har nått rekordsummor, på mycket kort tid – jämförbara med insamlingarna efter tsunamin. Palmecentrets insamlingsresultat ligger nu på 1,8 miljoner kronor.

Vi använder pengarna för att stötta politiska och fackliga nätverk i Ukraina, som i nuläget också ägnar sig åt humanitär hjälp i första hand.

Vi ser också framåt: kriget kommer att ta slut en dag, och då ska landet byggas upp igen. Det materiella, men också organisationer och civila strukturer. Då ska vi vara med och stötta.

Och förutom pengar, ska vi förstås bidra med det vi är riktigt bra på, i svensk arbetarrörelse – utbildning, nätverkande, vi ska bygga starka band för att bidra till ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina.

– Tillsammans jobbar vi utifrån behoven vi ser hos våra fackliga medlemmar runt om i Ukraina, och hjälper dem. Tack vare våra nätverk har vi möjligheten att hjälpa väldigt många människor, säger Ivanna Khrapko, som är en av ledarna för ett fackligt ungdomsnätverk.

Förra veckan fick de med hjälp av Yulia Misikevych från ABF Belarus en försändelse från Palmecentret, som innehöll bland annat mediciner, mat, hygienartiklar och nödvändigheter för barn.

– Varje dag, genom vår kontinuerliga kontakt med olika fackliga ledare, får vi hjälpförfrågningar och en bild av behoven som finns, säger Ivanna Khrapko.

Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.

Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.

Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!

Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.

Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.

Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.

Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.

Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen

Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen.

I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.

I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.

Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.

Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.

Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt.

Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.

Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.

Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.

Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.

Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.

Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.

Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Palmecentret stödjer fackföreningsrörelsen i Eswatini

Fackförbundet ATUSWA (The Amalgamated Trade Union of Swaziland) har 4000 medlemmar, de flesta inom textilindustrin. 65 procent är kvinnor. ATUSWA är anslutet till TUCOSWA (Trade Union Congress of Swaziland), som får stöd av Palmecentret tillsammans med svenska LO. I projektet genomförs utbildningar, seminarier och studiecirklar i syfte att öka kunskap om och stärka det gemensamma arbetet för de anslutna fackföreningarnas medlemmars rätt till goda arbetsvillkor, rimlig ersättning och jämställdhet i arbetslivet.

Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.

Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.

Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.

Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.

I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”

Beroende av Moskvas stöd

Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt. Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.

Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.

Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.

Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.

En rysk ockupation i det tysta?

Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.

Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.

Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.

I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.

Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.

Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.

I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.

Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.

Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har i 31 dagar drivit miljontals människor på flykt, dödat och skadat tusentals oskyldiga, splittrat familjer och destruerat hela städer. Krigsbrott läggs till krigsbrott när vi ser skolor, sjukhus, och humanitära korridorer beskjutas av ryska trupper.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har omkullkastat den europeiska freden och säkerheten. Han har drivit oss alla till randen av ett tredje världskrig, till randen av ett kärnvapenkrig.

Vi står i solidaritet med det ukrainska folket. För deras frihet och demokrati.

Det ukrainska folkets rätt till självbestämmande, suveränitet och en framtid i fred och säkerhet är också vår.

Putins Ryssland bär det fulla ansvaret för detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig.

Det finns en, endast en, ytterst ansvarig för detta: Vladimir Putin. Det är han, som i strid mot FN-stadgan, invaderar ett fritt och demokratiskt grannland. Han som bryter mot internationell rätt. Han som ska ställas inför rätta i Haag.

Putins bär också det yttersta ansvaret för att avsluta detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig. Det är han som avgör hur många fler liv som kommer gå till spillo, hur många fler bomber som kommer fällas, hur många fler städer som kommer gå Mariupols öde till mötes. Det är Putin som håller freden i sin hand. Som måste ge freden en chans.

Så när Putin nu tar på sig offerkoftan och anklagar väst för att ”kancellera” Ryssland vill jag hälsa Putin – att det är dig och dina gelikar vi kancellerar. Vi kancellerar autokraterna, diktatorerna, de totalitära ledarnas förtryck av den egna befolkningen. Vi kancellerar krig och tyranni.

I solidaritet med det ryska folket. För det ryska folkets rätt till självbestämmande och en framtid i fred

För det angriparen Putin fruktar är inte endast det ukrainska folkets självbestämmanderätt; det är framförallt det ryska folkets längtan efter frihet och demokrati.

Men det förblir en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel.

Det förblir en illusion att man genom att plåga och förödmjuka en nation kan tvinga den till underkastelse.

Det förblir en illusion att folkens längtan efter frihet kan slås ner. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Slava Ukraini!

Någon postar en inspelning på Facebook, gjord i ett skyddsrum i Mariupol. I mörkret sitter barn och vuxna och sjunger. De sjunger en kärlekssång till sin hemstad, på ryska, om hur man kan åka därifrån, men alltid komma tillbaka. Hur man alltid minns Azovska havets vågsvall och solen.

Hatobjekt för Putinryssland då den stått emot försöken att göra hela regionen till utbrytarrepublik sedan 2014. Huvudsakligen ryskspråkig befolkning som vill fortsätta leva i det fria Ukraina, och inte ingå i Putinryssland. Nu omringad, belägrad, sönderbombad – går staden förmodligen mot samma öde som Cherzon, som de putinryska ockupanterna tog över för några dagar sedan.

I de städer som Putinryssland lyckats ockupera, kräver man underkastelse av de politiskt valda företrädarna. Ryska lagar ska införas och följas, inklusive lagar om censur.

I Cherzon förbereder man nu enligt uppgift en ”folkomröstning” efter mönster från Krim om upprättande av ännu en ”folkrepublik” och anslutning till Ryssland. Vad som händer med de modiga protesterande ukrainare vi sett på bilder från Cherzon, återstår att se.

I Melitopol har borgmästaren Ivan Fedorov förts bort med en säck över huvudet, och blir enligt uppgift från Zelenskyjs kontor torterad i detta nu för att underkasta sig ockupanterna och samarbeta med den putinryska regimen.

Motivationen är inte slumpmässig

Under de senaste åtta åren har ukrainarna kunnat följa den politiska diktatur som införts på Krim, med politiska mord och försvinnanden som vanlig företeelse. Man har kunnat ta del av de berättelser som flyende belarusier delat med sig av, om den totala diktatur som råder i Belarus, med Putins välsignelse och medverkan. (När de flesta journalister vid belarusiska TV och andra Lukasjenkastyrda media sa upp sig i protest efter de fejkade presidentvalresultatet 2020, skickade Moskva raskt över ryska regimlojala ersättare som tog över TV-sändningarna.)

Det är ingen slump att de är motiverade att försvara sitt land, sin demokrati och sin frihet.

I åtta år har det kommit flyktingar från Donetsk och Luhansk till mellersta och västra Ukraina. För några år sedan beräknades antalet till över två miljoner. Är det inte ganska märkligt att de invånare som Putin hävdar vill bli befriade från de ”ukrainska nazisterna” flyr västerut, bort från Ryssland?

Landet har tidigare varit uppdelat mellan olika stormakter och västra Ukraina ligger väsentligt närmare Europa än Moskva. Jag besökte Lvyv på 1990-talet och tog tåget tillbaka till Moskva – det tog 24 timmar. Hade jag åkt till Wien istället, hade det tagit åtta.

Putin har enat Ukraina

Man kan jämföra ukrainarnas strävan efter en nationell identitet, ett eget språk och en egen statsbildning med Finlands. Också ett ungt land, som bröt sig loss efter den ryska revolutionen. De var dock mer lyckosamma än Ukraina, som brutalt tvingades in i Sovjetunionen efter en kort tid av självständighet. Sovjetunionen, och senare Putins Ryssland har alltid propagerat kraftigt mot ett självständigt Ukraina.

Ukraina är ett stort land, med 44 miljoner invånare – före Putins anfallskrig. Med ett parlament med 450 platser, hundratals partier, många åsikter. Ukrainskspråkiga med olika dialekter – ryskspråkiga, en grupp som inte bara består av etniska ryssar, utan av alla möjliga folkslag med ryska språket som gemensam nämnare. Ukrainarna uppgick till 77,2 procent enligt folkräkningen 2001.

2014, när Euromajdan tvingade fram ett regimskifte, putinmarionetten Janukevich flydde och Ryssland som direkt svar annekterade Krim och de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk uppstod, fanns det kanske fortfarande en möjlighet för Putin att spela på inre motsättningar inom landet.

Sedan dess har de ryska propagandakampanjerna mot Kyiv istället svetsat samman Ukraina mer än någonsin tidigare.

Kan kriget komma att splittra Putins Ryssland?

Som vi har sett de senaste veckorna är ukrainarna enade i sin vilja att försvara landet – och beredda att göra det till varje pris. Även om Putin skulle lyckas ockupera hela Ukraina, kommer de att fortsätta att kämpa – som partisaner. Den ukrainska militären har redan utbildade partisankrigare som intar sina positioner när områden blir ockuperade.

Om det nuvarande anfallskriget inte hittills har gått efter Putins planer, så kommer han att bli varse att vid en ockupation av hela eller delar av Ukraina kommer det att bli hans Afghanistan. Ett krig som gick uselt för Sovjetunionen, trots stort militärt övertag, och som i längden var en faktor som bidrog till Sovjetunionens upplösning.

Frågan om Ukraina kan hålla ihop vid ett nederlag kan besvaras med ja. Men kan Putinryssland hålla ihop om man förlorar det här skamliga kriget, det är kanske den verkligt kluriga frågan?

Rysslands brutala krig i Ukraina är fruktansvärt och omskakande. Den ryska invasionen utmanar världsfreden och medför enormt lidande för oskyldiga civila. Samtidigt växer en våg av solidaritet med Ukrainas folk, både gentemot människor som lever mitt i kriget och de som tvingats på flykt.

I detta samtal möter vi experter från tre organisationer som arbetar till stöd för Ukraina och står i nära kontakt med människor som agerar på plats. På länk deltar Kateryna Babkina, författare och journalist under flykt från kriget. Hur är situationen just nu? Hur arbetar svenska organisationer för att stödja Ukraina, och hur viktigt är stödet sett från mottagarna horisont? På vilka sätt har världen förändrats genom Putins krig, och hur kan vi gemensamt göra världen bättre igen? Går det att redan nu att börja hantera de långsiktiga konsekvenserna av kriget?

Live på torsdag kl. 17:30 på plats i Umeå eller här på Palmecentrets hemsida.

Välkommen till ett samtal med:

Jade Legrand, Chief Analyst, Head of Save the Children’s Context Analysis and Foresight Unit (CAFU), Rädda Barnen

Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center

Martin Uggla, ordförande på Östgruppen.

På länk deltar Kateryna Babkina, författare och journalist under flykt från krigets Ukraina.

Samtalsledare:

Lisa Norström, Policyrådgivare Rädda Barnen

Evenemanget arrangeras av Rädda Barnen, Östgruppen, Olof Palmes Internationella Center och Littfest.

I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.

Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?

Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45 här på hemsidan eller på plats i Umeå.

Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

Nyhetsbrev

Sociala orättvisor präglar rysk tjänstgöring i armén

Mörkare bilder från kriget uppenbarar sig

Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott

Fackrörelsen som politisk opposition

En kung med all makt

Fackligt engagemang straffas

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

Beroende av Moskvas stöd

En rysk ockupation i det tysta?

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Motivationen är inte slumpmässig

Putin har enat Ukraina

Kan kriget komma att splittra Putins Ryssland?